Jag vill lägga oron åt sidan. Oron över det jag inte ser, det som kanske händer bakom min rygg. Det som är mellan bekräftelser. Jag ser vad som finns, tittar noga, håller det intill mig. Men det räcker inte för att oron inte ska gräva hål i magen. Jag litar inte på ord.
Ett minne dyker upp. Det är julafton och vi står ute i snön, det är vackert, glittrigt och kallt. Jag ser att han tänker på något intensivt. Han ser nöjd ut och jag frågar vad han tänker på. "Jag tänker på vår familj. Vår familj runt ett stort bord. Jag tänker på framtiden och den är ljus." Jag delar med mig av oro jag känner för vad som kan gå fel, han lugnar mig. Säger att vi kommer att klara de hinder som kommer i vår väg, bara vi är tillsammans. Att vi gör varandra starka. Han drar mig intill sig, kramar om mig, viskar kärleksord. Jag slappnar av. Tror på honom. Att vi kommer att fixa det, att det kommer att vara vi runt det där bordet.
Han lämnar mig en vecka senare.
Det var bara ord.
Jag har min oro, jag kan inte göra något åt den mer än att aktivera mig så att jag tänker på annat. Historien ovan är tyvärr inte mitt enda exempel på att ord inte är att lita på. Min oro kommer alltid, av erfarenhet, till viss del vara berättigad på grund av vad jag har gått igenom.
Jag har rätt att vara på min vakt. Men jag vill inte låta min oro förstöra. Jag vill inte vara rädd, inte låta det förstöra.
Jag väger kostnader. Vad har jag råd med? Har jag råd med att bli sårad igen? Har jag råd med att inte försöka? Ena stunden vill jag bara lägga ner, inte träffa honom mer, inte utsätta mig för risken. Men i nästa stund tar längtan överhanden. Men den är inte utan oro.
Jag önskar att jag kunde få vara förälskad som om jag aldrig någonsin blivit sårad.
Jag önskar att jag kunde få älska som om jag aldrig någonsin hade blivit lämnad.
Jag önskar att de ord som sagts till mig hade varit sanna.
5 kommentarer:
Men ibland lyckas man slå ihop den förfärliga boken med debet och kredit.
Gör man..? Hurdå? Jag lyckas inte något vidare. :(
Att ta risken att bli sårad igen är alltid en fråga, alltid. Jag har gått perioder där jag helt enkelt bestämt mig för att inte släppa in nån närmare än att jag kan kasta bort dom utan att de gör ont. Och det kan vara jätte skönt. Under en tid. Men att aldrig våga ta chansen att hitta lyckan att släppa in nån sådär nära som bara vissa kan komma igen kommer göra så mycket ondare i slutändan.
Jag förstår det du säger så väl, och de kan kännas så fruktansvärt att våga igen men är det inte värre att sluta? För mig har kärleken alltid varit viktig även när den inte funnits nånstans jag kan hitta den.
Det är enklare, säkrare att aldrig våga lite på någons ord men samtidigt kommer man aldrig kunna få ut det man verkligen vill ha genom att bygga så höga murar.
Men vem är jag att predika, jag är ett praktexempel på en människa som periodvis gör precis de, aldrig släpper in någon.
Jag suger på att hålla koll på bloggar.... förlåt. ska sparka igång min egna så kanske jag läser lite mer aktivt :)
Ta hand om dig
David..? Är du här? Vad glad jag blir!! Jag tänkte på dig massor idag och tänkte att jag minsann ska skriva det där mejlet till dig. Jag fick en hälsning från dig på annat håll idag oxå, jag blev jätteglad! Jag saknar dig.
Jag citerade dig för ett par timmar sen. Det du sa en av de första gångerna vi sågs och jag tänker det ofta, ofta. "Lägg inte energi på att oroa dig för vad som eventuellt kan gå fel". Du sa inte det ordagrannt, du uttryckte det bättre. Men det var kontentan.
Jag ser fram emot att du sätter igång och bloggar, har alltid varit nyfiken på det du skriver!
Och ja. Jag ska våga. Jag ska inte lägga energi på vad som kan gå fel. Jag ska vara här och nu och jag ska koppla ihop det han säger med vad han gör. Men jag ska vara försiktig oxå. Inte kasta mig in i ngt utan att vara rädd om mig...
Ta hand om dig, du med! Massor!
Kramar!
Ju
Noga räknat är jag inte så bra på att slå ihop den. Men jag skulle önska.
Skicka en kommentar