Rubbat basläge

Samlar ljusglimtar i rubbat basläge. Sjuk, febrig, och inkastad i
skottlinjen bland skvaller och lögner.

Gläds åt att barnen fixar en morgon på egen hand, Stora åker själv
till skolan för första gången (Lilla gör det alltid, sen han var 9.
De är lite olika, har jag sagt det..?)

Tappar mitt Visakort, Stora har slarvat bort terminskortet för länge
sen och glömt. Liksom glömt allt, även att smsbiljetter kostar
pengar. Han har åkt för 700:-. Går i taket.

Myser av fina, mjuka sms och landar efter ett par dygn med
självförebråelser och rädslor i form av tafsande monster. Gamla
erfarenheter gör att jag glömmer vem han är. Jag kom ihåg det
idag... Och han har verkligen inte gjort sig förtjänt av misstro
från mig.

Förvirrad försöker jag ducka och skydda och samtidigt ge skydd.
Riktar mig men försöker hålla mina kostnader nere i mesta möjliga
mån. Magen värker av ilska och maktlöshet.

Lyssnar förhoppningsfullt på Lilla som varit på Universitetet idag
och testat på experiment i Kemi. Kan det bli naturvetenskap för
honom? Kan inte låta bli att hoppas. Han har bestämt sig för att bli
meterolog. Det känns kul, men han kan ju ändra sig. Jag har ändrat
mig massor av gånger, men naturvetenskap är ju bland det roligaste
som finns.. Jag hoppas han håller riktingen.

Äter fel, hungrig av feber, trött oengagerad. Saknar min
morgonträning.( Den meningen trodde jag aldrig jag skulle skriva...)

Tacksam över kommunikation med vän som stängde mig ute ett tag, men
som nu låter mig vara med igen och tacksam över kontakten med min
fantastiska brorsdotter M.

Jag petar och drar för att få basläget i balans igen. Vinglar lite,
men hoppas och tror. Och ser och förstår.