ville jag helst hålla dem hemma för att ha nån att hänga med. Och
ute ösregnade det. Och jag försov mig totalt. Ingen morgonpromenad.
Så trist, så låg, så handlingsförlamad. Rastlös men helt
oförmögen att ta mig för något alls. Allra mest i behov av någon
eller några att göra saker med. Men å andra sidan, vem skulle vilja
hitta på något med mig... som är så tråkig?
Tänker på honom. Jag hundra frågor men vågar inte ställa någon
alls. Känner honom för lite för att kunna utläsa något, men jag
tolkar. Oja, jag tolkar. Jag vet att jag inte ska, att jag inte får.
Att jag borde göra annat. Men åh, jag kan inte låta bli. Om mina
tolkningar är i närheten av sanningen så tycker han knappt om mig
längre. Den bekräftelsen jag får täcker inte på något vis
tråkhålet som bildas i mig en dag som denna. Och tidsperspektivet ur
led. Check.
Fortsätter vara tråkig och må illa av ensamheten. Äter dumt. Och
det regnar. Jag försöker sova. Går inte.
Äter dumt igen när det inte går att sova. Gör två knop. (jag är
alltså hemma idag för att göra saker jag inte hunnit under helgen
då jag jobbat...) Sedan försöker jag sova igen. Lyssnar på regnet
och vill fantisera om fina saker, kärlek, närhet och... naturligtvis,
bekräftelse. Går inte.
Inser att det här inte håller. Byter om och regnet slutar. När jag
går ut genom dörren kikar solen fram. Jag ger mig själv en timmes
promenad i strålande sol med härlig, levande och medryckande musik i
öronen.
Jag ler lite. Åt solen och åt mig. Jag ler åt mitt trassel och mina
starka känslor. Att jag känner så här mycket, all kärlek som ryms
i mig. Alla de som jag vill så väl. Tänker att jag klarar mig utan
tvåsamhet den här gången också, om det är så det blir. Bara jag
håller mig till det som är bra för mig i livet.
En bra sak för mig att hålla i är promenader som denna.
2 kommentarer:
Trassel, drömmar och osäkerhet... Längtan och viljan att allt ska hända på en gång, är trots allt en universiell del av förälskelsen... Man vill skynda, skynda.. Man är osäker och vill ägna tiden, all tid åt att få veta vad den andre tänker, känner, vill och åtrår.
Den andra tiden kan kännas lång, tråkig, oviktig och som en transportsträcka mot vetandet och bekräftelsen.
Att skynda för mycket är nog tyvärr en språngbräda mot att dundra in i varandras fel, och inte hinna bli trygg innan man inser att den andra är en människa med inte bara fel och brister som man kan stå ut med, utan också fel och brister som man avskyr.
Om man går försiktigt och hinner bli trygg med den andra, så hinner man också med att inse att de där fel och bristerna som man verkligen inte tror sig kunna leva med, faktiskt är ok och att man vill ha dom också. Man vill ha allt i den där människan, vardagen, bråken, tråkiga dagarna osv...
Så lev med bekräftelsesuget, inse att det är en del av livet, kärleken och att du ska njuta av den här tiden så mycket som går, lär känna i långsam takt. Ge er tid, så att ni kan ha all tid framöver.
Kram
Jag ska försöka.
Om han nu ens vill.
Jag jobbar med att sakta ner mig nu. För min skull.
Tack, fina.
Skicka en kommentar