Jag vill ha fart! Ändå blir jag orörlig och flyr ibland in i apati. Det är den ena delen av mitt liv. Vardagen när alla andra jobbar. Barnen i skolan. Jag söker jobb, nätverkar, läser, eller bara pyser ihop i en hög. Oanvändbar, ingen som vill ha. Uttjänt? Överkvalificerad. Utan examen, eftersom jag jobbat mig upp. Faller emellan. För duktig, för outbildad. Att vara här, för första gången i mitt liv arbetslös är så annorlunda.
Lika annorlunda är det att leva med Kå. Som skämmer bort mig, lagar mat åt mig (ja, han har lagat maten på bilden. Rubbet är hemlagat, även parmesanflarnen och nej, det är inte en engångsföreteelse han lagar maten jämt numera) prioriterar mig, vill va med mig hela tiden, ringer om vi inte ses en dag, vill alltid vara nära, orkar lyssna på mig, tar mig på allvar, smeker mig, skjutsar mig, handlar åt mig, spelar upp underbara låtar för mig, tvättar kläder jag glömmer hos honom. Han ger och ger. Jag känner det ofta som att jag får mycket mer än jag ger. Men han låter mig inte. Han är envis och kan själv.
Jag vill också skämma bort den jag älskar. Jag älskar Kå. Kan det vara så att han älskar mig med? Allt är så annorlunda.
Och trots allt jag skrivit ovan så kommer skaver ibland. Rädslan att inte räcka till, över att vara fel, att snart bli lämnad. Det är inte så annorlunda.
Men jag agerar inte på de känslorna. Annorlunda igen.
2 kommentarer:
Vackert!
Ja inte din arbetssituation då - men arbetet är inte riktigt hela livet...
Nä, inte riktigt. Men för mig har det alltid varit en stor del.
Och den ekonomiska biten med att vara ensamstående utan jobb vill man ju inte tänka på....
Skicka en kommentar