Stark och duktig

Morgonen började med tio röda rosor från Kå som hängde på ytterdörren. Jag trodde inte ens att han hade koll på att det var alla hjärtans dag..... Han förvånar mig ofta. På de bästa av sätt.

Jag fick besked om jobbet jag varit på tre intervjuer för idag. Alltså var jag en av de sista kandidaterna kvar. Beskedet kom från en ganska förvirrad och förvånad kille på rekryteringsbolaget. Jag fick inte jobbet för att de tyckte att jag var för stark och för duktig. Att killen på rekryteringsbolaget sa att han tycker att de gör ett misstag som inte väljer mig hjälper ju föga.

Vad är det för jävla anledning? Hur kan man vara för stark och duktig för ett chefsjobb...?

Jag trodde på det här, magkänslan var så rätt och jag hoppades otroligt mycket. Så jag blev förstås väldigt ledsen. Den här alltför starka och duktiga tjejen har idag mestadels snorgråtit och känt sig misslyckad och maktlös. Vad gick fel, liksom? Har känt mig dumpad.

Förvirrad och ledsen och orolig går jag och lägger mig snart. Utan Kå. Som ringde och ville komma hit, men borden i jobbsvängen fick bli prioriterade. Vilket jag klämkäckt sa var precis hur okej som helst. Glatt och uppmuntrande pushade jag iväg honom på det. Och gick och la mig i badet och grät levern ut genom örat för att det jag vill är att han ska vara här, hålla om mig, klappa mig, säga att allt blir bra, få mig att skratta, ge mig en axel att snora på.

Men. Eftersom jag är så jävla stark och duktig låter jag honom inte få veta det. Eller hur var det?

Nu avbröts jag i mitt skrivande av att han ringde igen. Jag sa inget nu heller. Bara småprat. Och god natt. Jag känner att jag måste dölja och jag vet inte vad som är rätt.