Mått mycket bättre i dag. Inga NiN texter. Haft lite fart, städ och jobb å matlagning å tvätt har fått lite av min tid. Lite ont i halsen bara...
Började dagen med storfamiljsfrukost då lilla sonen är här, min inneboende på plats och stora sonen med flickvän och alla vaknade en efter en och samlades till frukost tillsammans. Skönt häng. Jag gillar verkligen flickvännen, hon "passar här", verkar bra för sonen och hon är rolig att prata med. I morse bytte vi erfarenheter av att sova tillsammans med pojkvän med ADHD. Märkligt, men öppet och bra. Vi var överens om att man kan bli väckt av de märkligaste saker, intrasslad i någon som springer i sömnen till exempel.
Han är verkligen stor, stora sonen. På många sätt passar det mig mycket bättre att vara tonårsmamma än småbarnsmamma. Kanske för att jag avskyr sandlådelekar..? Och att jag gillar att diskutera och uppskattar sjuk humor?
Den här veckan har dock varit en riktig skitvecka för stora sonen. Måndag och tisdag var han så nere.. otrolig kamp för att få upp honom ur sängen och iväg till skolan och han uttryckte sin känsla av värdelöshet och hopplöshet och det gick inte att få honom på andra tankar alls. Jag ringde BUP i desperation för att få en akuttid för honom. De rör sig nämligen mycket, mycket långsamt där och trots detaljerad remiss om vad han behöver så kommer vi aldrig dit.
Jag fick en akuttid i onsdags morse. För mig. Utan sonen. Psykologen ställde en massa frågor om bakgrund, familjeförhållande, skola, nuvarande situation etc.
När mötet var slut så pushade jag igen för att sonen ska få den KBT han fått remiss till.
Det kan han tydligen inte få ändå. Nästa möte är den 1:a april med läkare, mig, sonen och psykologen....
Jag kommer ingen vart!!!! Jag kommer nu, efter inrådan av den psykolog som utredde sonen kontakta ledningen på BUP och vidare för att han ska få det han blivit remitterad till, vilket uppenbarligen BUP inte kan ge. Den är seg den här grottekvarnen...
Det enda BUP kunde erbjuda just nu var att lägga in sonen på psykakuten.Är det någon som kan förstå eller förklara det???Sonen har fått en remiss, efter en utredning och kartläggning av hans psykiska hälsa till KBT med en person som är specialiserad på ADHD.... men han blir erbjuden att få psykofarmaka och bli inlagd... Jag tycker det här känns mer och mer som att vara med i en skräckfilm, minst sagt.
Förra veckan var hemsk, med sonen som en trasa. I fredags fick jag inte upp honom alls ur sängen alls. På över en timme, med tjat och lock lyckades jag inte ens få honom ur täcket. Så här kände jag.. "Varför ska jag varje dag tvinga min son att bestiga Mount Everest med hjälp av bara tänderna?"
Så jag lät honom ligga kvar, åkte till jobbet och ringde Assistenten och bad honom göra något annat med sonen än skola. Museum, bio, vadsomhelst. Bara sonen klev upp ur sängen, för det kändes som dagens mission. Bara han gick upp.
Det funkade, sonen gick upp åt frukost på egen hand och åkte till stan och mötte Assistenten E. Och han var tacksam.
Under helgen har jag funderat väldigt mycket. I dag var sonen min vanliga unge, på gott humör, pratig, mysig och kom i väg på sin enhjulingsträning utan alltför mycket push och kom hem glad och nöjd över sin prestation på träningen.
Jag hämtade honom på stan och vi fick en stund ensamma och jag pratade med honom. Jag ser det som att hans depression är för stor och att pressen som heltid i skolan är för honom i kombination med att han inte får någon hjälp av BUP gör situationen ohållbar. Så vad göra? Jag tror inte att en sjukskrivning skulle vara lyckad alls. Jag frågade sonen om det fanns några ämnen i skolan han skulle vilja fokusera på. Han svarade snabbt, "musik, NO och matte" "Musiken för att den förut har varit så rolig och jag tror den kan bli det igen " jag tyckte det var bra och påpekade att han ju är grymt duktig på att sjunga. "Jag vet att jag är det egentligen... men det har varit skit för att allt har varit för mycket och jag inte har orkat"
(Han går alltså i profilklass där han sökt in med just sång som sitt huvudinstrument och han verkligen grym. På scen som lead singer finns inte ett spår av dålig självkänsla eller hopplöshet. Han är kung...!)
Sen tycker han att NO är roligt och matten kan han se att han kan användning för i livet. (Bra där, sonen)
Jag har pratat med Ass E nyss och berättat om mina tankar. Att sonen ska vara "halvtidssjukskriven" tills han är på banan igen. Att han ska satsa på musik, NO och matte och att E ska hjälpa honom med dessa ämnen.
Detta är som sagt mina tankar och min vilja och jag förstår ju att den måste befästas i många led. Jag börjar med så här.
Sonen kom nyss och satte sig vid datorn, letade upp schemat på nätet och gjorde ett eget schema där han skrev in ämnena och timmar med E.
För att han skulle gå till rektorn i morgon och visa hur han vill göra.
Så det finns ett litet driv här, jag hoppas så det värker att det ska leda någon vart.
Jag inser att jag håller på och driver igenom en halvtidssjukskrivning för min 15-åring.... Det är verkligen en snurrig värd det här...
15-åringen som i dag för övrigt, inte minst, uttryckte en vilja att gå som lärling som antingen ventilationstekninker eller rörmokare.
Första viljan och drömmen om framtiden på mycket länge från honom.
