Jag trasslar nu. Hemkommen till ingen slår melankolin till. Och
drömmen vaknar, petar, puffar, hetsar.

Krafsat lite, ingen bekräftelse. Kan inte vila. Undrar, tittar, letar.
Utåt cool, inåt kaos. Eller trassel åtminstone, inte riktigt kaos.
Skam kommer bubblande. Över att jag inte gjort det jag skulle. Schasar
i väg den med ett "jag ska!" och melankolin stryker över magen och
pannan istället. Söker distraktion. Sund. Inte fly, bara reglera
känslorna sunt. Jag tror jag kan.

Jag längtar. Jag vill. Jag är så orolig och rädd. Och det finns
inte ens något att oroa sig för ju. Egentligen. Det kan inte bli
något hål ens.

Eller så är det det att hålet redan finns och jag är rädd för att
det är för evigt.

Och kvällsunderhållning

Coolt.

Åkte till Öland igår med Stora Sonen och Goda Vännen. För att
vindsurfa några dagar. Jag kan lugnt säga att min privata sol som
följt mig några år valde att stanna hemma den här gången. I morse
tänkte jag att "nåväl, man kan surfa fast det regnar." Och det kan
man. Vad man inte kan, eller åtminstone verkligen inte bör, är att
surfa i så kraftig dimma att man inte ser längre än 50-70 meter.

Vi har inte surfat, för den typen av dimma har idag lagt sig över
Öland. Visst hade jag velat surfa, men kan i ärlighetens namn säga
att vi haft en riktigt bra dag ändå! Eketorps borg med guidad
vandring (som var riktigt, riktigt bra), fika i härliga fåtöljer på
ett galleri, publik åt sonen som övar sig i eldsprutning, fin middag
på bykrogen och nu tittar grabbsen på märkliga Youtubeklipp och jag
bloggar och läser.

För att ha varit den gråaste, regnigaste dagen jag upplevt på mycket
länge så har den varit riktigt skön, glad och bra. Stora Sonen är
så cool och han gläds hela tiden åt det lilla. Tycker att den lilla
sunkiga stugan utan toa och vatten är det mysigaste ever. Och helt
nöjd med allt bara han får öva lite på elden och lära sig lite
tyska.

Själv har jag också varit cool. Var så cool hela dagen igår. Och
kvällen. Förvirrad i vetskapen om att jag nog blivit förälskad utan
en aning om det är bra eller inte, men cool. Och fick ett godnattfsms
vid midnatt.

Så. Cool. Långsamt. Jag har det ju bra. Jag ska vara här.

Några timmar.

Jag var lite pirrig i magen i morse. Och trött. Kanske aningens bakis,
men mest trött. Jag var glad. Det kändes spännande. Tänkte lite
gott om mig. Kände lite hopp. Och lite mer pirr. Sådär sköntobehag
med dålig matlust. Jag gillar det.

Jobbade, drömde lite, jobbade mer. På eftermiddagen började jag
hoppas på ett livstecken. Kanske ett tack för igår?

Nu snackar vi alltså bara om några timmar. Nåväl, det var inte så
farligt. Då. Hade tvättstugan efter jobbet, tvättade och funderade
över det här med passion. Som jag tycker är så viktigt, som jag så
gärna vill ha. Jag undrar vad det står för för mig egentligen..?
Jag tror att en parameter är "snabbt". Det ska gå fort, jag ska få
massor av bekräftelse, det ska inte finnas en chans att jag ska hinna
undra, tveka, bli orolig. Total, snabb bekräftelse. Är det en del i
passionen för mig? Kanske är det så. Jag tror inte det är särskilt
bra. Jag ser inte ordentligt när det blir så. Tror jag. Och att jag
lägger bort en del ansvar när det blir så.

Jag funderade på hur långsam passion skulle kunna vara ett
alternativ. Och tvättade.

Vid åttatiden kom det. Pang-DÄR! Ur min hjärna. Den inte alltid så
hjälpsamma. "Hur fasiken kan du tro att det fanns något där? Han ser
dig som em kompis, inget annat.Vad tror du? Han är fem år yngre, han
leker runt i sitt singelliv och trivs toppen. Varför i hela friden
skulle han vilja vara med dig..? Hur tänkte du nu?"

Nu kan man tro att jag bara la ner efter den skjutsen från hjärnan.
Nejdå. Jag måste oxå få bekräftat att den har rätt.

Så ytterligare ett par timmar senare skickar jag ett glatt och
trevligt sms. Som han snabbt svarar glatt och trevligt tillbaka på.

Och jag är inte ett dugg klokare. Bara missnöjd med att jag inte bara
kan vila och låta saker få vara och vara långsamma.

Att i detta nu inte banka in skallen på mig själv är svårt att
motstå. Jag har ju redan börjat, liksom.

Jag klarade några timmar klokhet, visshet och vilande. Sen blev det
känslostyrt hej vilt. Tyvärr har mina känslor troligen tagit
körkort i Thailand, de kör nämligen riktigt illa...

(om nån vill veta hur man får körkort i Thailand kan jag berätta,
förövrigt)

Försiktigt

Jag tog mod till mig och frågade om vi skulle ses. Honom som jag
nämnde häromdagen. Som jag känt så länge men aldrig förut varit i
fas med såsom singlar båda två samtidigt. Nu är vi det.

Han ville ses. Såpass gärna att han nog prioriterade bort en sak som
var viktig för att kunna träffa mig. Det är jag inte van vid.

Allt flyter. Samtalet hakar i hela tiden, vi vill berätta för varann,
vi vill lyssna på varann. Tiden springer. Stället stänger. Jag
tvekar inte att föreslå en promenad hem till mig som bor (helt klart
betydligt, då han åkte en bra bit för att ses) närmast. Han tvekar
inte att att följa med. Stora sonen med bästis Li är hemma. Vi
hänger på balkongen.

Vi blir ensamma ibland. Inget händer mer än att vi sitter närmare
och snuddar vid varann mer än vad som skulle behövas. Han vill inte
åka, säger han. Men åker. Det där som behövde prioriteras måste
göras i morgon bitti.

Inget händer, mer än att kramen som säger hejdå är väldigt lång
och hård.

Inget händer. Eller hände det just en massa saker?

Jag är så försiktig. Jag säger inget, antyder inget, vilar
långsamt i hur fin han är. Men drar mig inte undan.

Jag är. Här. Nu.

Bara det. I morgon är en annan dag. Jag vilar i att det här var en
bra dag, en fin kväll. Det finns inget jag ångrar, vill ha ogjort
eller något jag önskar vore mer. Det blir det om det är meningen.
Bara då. Och det blir det utan att jag behöver bära, forcera eller
be.

Vilar och andas.

Men visst är det spännande.

Olika

Körde hem från Värmland idag. Har de senaste dagarna haft koll på
vindarna och förstod att det ikväll skulle vara bra surf på Torö.

Körde dit direkt efter att ha slängt packningen i hallen hemma. Det
var bra surf. På bilden Stora sonen och O strax innan de ger sig ut.
Ja, O. Som i mitt livs största kärlek. Han och Stora åkte ut i
förväg....

Det var länge sedan jag såg dem tillsammans... De är så fina med
varann, så kärleksfulla. Mjuka, kramas, berömmer varann.

Men på så otroligt många sätt riktigt olika. Precis som min morgon
och kväll. Jag började dagen med morgondopp i stilla insjö och
avslutade den med solnedgång i ett frustande hav.

Stora Sonen hade på sig den våtdräkten jag hade när jag började
surfa och det kändes lite speciellt, nu när det var hans första
gång på Torö.

Vi satt på stranden nära varann, vi har ju inte setts på en vecka,
kramades vi också. Jag tipsade honom lite om hur han ska göra i
vattnet och såg till att han drack och rättade till kragen på
våtdräkten. Så lägger han handen på mig och säger "du är en
riktig surfmamma du, det är så himla gulligt"

Sedan pratade han om hur härligt han tycker det är att bara få komma
ut, iväg, och att få vara i havet, känna vattnet och vinden. Även
om inte surfet blir perfekt. Jag tänkte att han är allt en riktigt
surfunge....Och att han verkligen börjat uppskatta det vackra i
naturen, börjat se och känna efter, det gör mig varm.

Åh, vad jag har längtat efter honom!

Och i morgon åker Lilla till farmor. Åh, vad jag kommer att sakna
honom! Jag vill ha dem båda nära som ikväll, fast hela tiden.

Det var fint och vemodigt att träffa O. Jag tror inte att det
någonsin kommer att bli mindre svårt än så här att träffa honom.
Det är ontskönt. Det kommer nog alltid vara så. Han är så otroligt
fin och bra. Vi har så många minnen, jag har så många minnen. Men
han är inte min. Han är dock lite barnens och det är gott. Det är
riktigt gott.

Idag vill jag tänka på det goda. Ondskan har visat sig på det
grymmaste av vis de senaste dagarna och jag vill egoistiskt nog idag
få vila i det jag känner tacksamhet över. Som mina barn och hur fint
vi hade det ikväll. När vi kom hem inatt lagade vi pasta ihop och
satt i soffan och åt och pratade.

Det kändes på något vis fullkomligt. Vi tre efter surf. Mitt i
natten.

Trots allt

så blev det en dag med sol och bad med barnen och färska, kokta,
ljuvliga rödbetor. Trots allt, liksom. Det var någon som skrev på
twitter idag att det ändå pågår flera saker. I sorg och i chock
så finns det lugn och ett annat liv parallellt. Liksom. Idag har solen
och baden och rödbetorna varvats med läsande på twitter och bloggar
och tittande på nyheter, jag har gråtit så att snoret runnit, jag
har mediterat med hjärtat flödande till alla de drabbade, jag har
varit så fylld av frågor, hetsiga och heta, att jag spruckit lite i
mitt jag.

Jag kan inte ta in hur så många blivit tvungna att bli av med sina
liv...för att någon ville det....