drömmen vaknar, petar, puffar, hetsar.
Krafsat lite, ingen bekräftelse. Kan inte vila. Undrar, tittar, letar.
Utåt cool, inåt kaos. Eller trassel åtminstone, inte riktigt kaos.
Skam kommer bubblande. Över att jag inte gjort det jag skulle. Schasar
i väg den med ett "jag ska!" och melankolin stryker över magen och
pannan istället. Söker distraktion. Sund. Inte fly, bara reglera
känslorna sunt. Jag tror jag kan.
Jag längtar. Jag vill. Jag är så orolig och rädd. Och det finns
inte ens något att oroa sig för ju. Egentligen. Det kan inte bli
något hål ens.
Eller så är det det att hålet redan finns och jag är rädd för att
det är för evigt.
3 kommentarer:
Älskade älskade vän, som jag önskar att jag kunde låna ut mina ögon för en stund så att du stillsamt kunde få ta in min bild av dej. Som jag önskar att jag kunde blåsa skammen dit den hör hemma, långt långt bort från dej där den inte har någon plats alls. Och som jag önskar att jag kunde plocka din rädsla i bitar så att du kunde lägga pusslet igen. Som jag önskar att jag kunde berätta att hålet är ok, det är fullt hanterbart att leva med och det kommer att fyllas på med annat men ibland tas ur det så hålet än en gång för sej påmint. Utan att det gör ett endaste dugg med dej. Det är en känsla. Ibland grundat på en tanke. Ibland sprunget ur ett minne. Men det är bara en känsla. Bland många andra. Du är fin!
Samla dig och ha tilltro att känslan är föränderlig... Hålet är inte förevigt om du vågar titta upp. Sluta krafsa och håll dig till dina kloka sunda val och strategier. Du kan det vet jag:). Kram.
Ann. Tack för dina ord. Du värmer.Och du skriver vackert...
Osynlig. Ja. Sluta krafsa ska jag. Har jag. Just nu. Famlar lite efter strategierna.. De sunda.
Jag försöker.
Kram
Skicka en kommentar