Liv.

Åh, Gode Gud. Eller högre makter. Eller kanske mitt inre jag..?
Troligen det sistnämnda. Det här är jag.

Jag och Lilla Sonen hade den stora turen att bli upphämtade vid
Slussen med båt och fraktade ut till ett av världens vackraste
ställen, strax utanför Möja. Redan under båtfärden mellan kobbar
och skär lindar sig något runt mitt inre och läker och pillar.
Pockar och smeker. Ansiktet mot den klarblå himlen och närhet till en
av mitt livs största kärlekar, Östersjön, leder tankar in i
vaggande lugn.

När vi kommer fram till ön sprudlar kärleken i mig. Små saker,
kanske inte värda någonting för dig, som att borsta tänderna i det
bräckta vattnet inför sänggåendet, blandar ner min stress och
driver mig uppåt.

Vi åker ut och lägger nät i det glittrande havet. Lilla Sonen lär
sig sköta aktersnurran och jag kvällsbadar ensam i solnedgången...

Jag vaknar tidigt av vännen som tjoar och öppnar min dörr och dofter
av tång driver in tillsammans med solskenet. Jag tar mitt morgondopp
naket och vaknar fint och mjukt i det svala vattnet. Jag torkar
sittande i båten på väg ut för att vittja näten. Fångsten är fin
och vi kommer att få en middag värdig kungligheter, eller ännu
bättre oss, det vet jag redan nu.

Det är min andra dag på semestern, vi ligger på klipporna och
lyssnar på Sommar. Sommarprataren idag får mig både att le och att
gråta en skvätt. När musiken spelar svalkar vi oss i havet igen.

På kvällen dignar bordet av grillade abborrar och måltiden är en
fest.

Nu ligger jag till sängs och redan i morgon måste jag åka hem. Jag
har lånar en liten del ett par dagar, men kan inte låta bli att
tänka att det nog måste finnas en del av det här som bara är mitt.
Att jag bara inte hittat det ännu. Gode Gud eller Högre Makter..
Eller mitt inre jag. Jag kanske måste, men hur ska jag våga och hitta
rätt på egen hand?