Visan nedan spelades på min fars, min farbrors, min kusins och min brors begravning.
Jag sitter just nu vid en sjö och blickar ut över det lugna vattnet, med en yta grå och mjuk under molnen. Jag sitter inte så långt ifrån där det liksom började....
Ack, Värmland, du sköna, du härliga land,
du krona bland Svea rikes länder!
Och komme jag än mitt i det förlovade land,
till Värmland jag ändå återvänder.
Ja, där vill jag leva, ja, där vill jag dö.
Om en gång ifrån Värmland jag tager mig en mö,
så vet jag att aldrig jag mig ångrar.
I Värmland är lustigt att leva och att bo,
Det landet jag prisar så gärna
Där klappar det hjärtan med heder och med tro
Så fasta som bergenas kärna
Och var och en svensk uti Svea rikes land
Som kommer att gästa vid Klarälvens strand
han finner blott bröder och systrar
I Värmland -- ja, där vill jag bygga och bo,
med enklaste lycka förnöjder.
Dess dalar och skog ge mig tystnadens ro,
och luften är frisk på dess höjder.
Och forsarna sjunga sin ljuvliga sång --
vid den vill jag somna så stilla en gång
och vila i värmländska jorden.
7 kommentarer:
Känns nästan lite osmakligt nu att jag fortsatte sjunga på twitter. Vill inte leta rätt på den tweeten kan jag säga. För jag skrev nåt mer. Jag skäms. På ett bra sätt. På ett sätt som påminner mej om det som finns. Det jag redan visste. Att jag är barnslig i min grinighet. Jag skulle sitta vid den sjön och minnas det du minns. Det skulle göra mej till en större människa. Mindre skrumpen. Mindre sur. Kram på rej!
Kära fina! Jag blev bara glad över att du sjöng med mig!
Jag älskar den visan och så gör hela min värmländska familj, det är därför vi spelar den..
Kram!!!
Kram
Kram
Men så mycket sorg den ändå måste påminna om. På både gott och ont kanske...
Glimra, ja. Det gör den. Varje gång jag hör den, och särskilt om jag är oförberedd, så gör det ont. Minnen och saknad virvlar upp och ibland får den mig att storgråta. Det är ontskönt. För mina minnen av dessa män är otroligt varma och kärleksfulla. De var fantastiska, faktiskt. Allihopa. Jag saknar dem alla oändligt.
Glimra, ja. Det gör den. Varje gång jag hör den, och särskilt om jag är oförberedd, så gör det ont. Minnen och saknad virvlar upp och ibland får den mig att storgråta. Det är ontskönt. För mina minnen av dessa män är otroligt varma och kärleksfulla. De var fantastiska, faktiskt. Allihopa. Jag saknar dem alla oändligt.
Skicka en kommentar