Vandrartankar

Jag la mig på sängen en stund idag och bara lät tankarna vandra. Det
gör jag inte så ofta, inte så tillåtande som jag gjorde idag. Jag
tänkte på Ettan. Jag saknar honom väldigt mycket fortfarande. Och
väldigt ofta. Varje dag. Flera gånger om dagen. Men jag agerar inte
på det. Skriver inte om det här, pratar inte om det, hör inte av mig
till honom. Jag väntar tålmodigt på att det ska försvinna. Saknaden
och tankarna. Vad jag saknar? De stora händerna som höll om mitt
ansikte och smekte mig på ett sätt som ingen annan gjort. Att få
vakna med ansiktet mot hans nakna bröst, med hans doft i näsan. Att
skratta med honom. Att bli kramad av honom sådär när jag bara blev
liten och nästan försvann. Den känslan har jag aldrig haft med
någon annan. Inte så konstigt, med tanke på mina 176 cm och..
Kraftiga byggnad? Kurviga kropp? Jag är stor, helt enkelt. Men han var
mycket större. Jag saknar när det fanns en förståelse mellan oss
och den var fullständigt greppbar. Jag saknar våra gemensamma
drömmar och mål. Jag saknar att känna kärleken jag kände från
honom en gång. Jag saknar det vi delade, det vi gjorde, jag saknar...
Ja, ni fattar va?

När tankarna malt runt ett varv i saknaden gick de över till
problemlösningsfasen. Hur kan jag få honom tillbaka..? Jag spelade
upp olika tänkbara, snillrika scenarior i huvudet. Och förkastade dem
sen. Han vill ju inte, så hur skulle det gå?

Och jag vill ju inte ha bara smulor, eller vara hans kompis. Så jag
fortsätter som förr. Om drygt en månad är det ett år sen jag
lärde känna honom. Jag önskar och hoppas att det kommer en dag då
jag inte enbart känner besvikelse och sorg över att han dundrade in i
mitt liv och gjorde det han gjorde. Och över att jag gjorde som jag
gjorde. Och att jag inte ska känna det här året som något
bortkastat, som jag gör nu. Jo, det gör jag. Han har stulit av min
tid och jag kan inte alls se till vilken nytta.

Sen fick mina tankar vandra vidare till någon jag tycker väldigt
mycket om, som jag känt i många år, men som det aldrig hänt något
med mer än vi setts ibland och är vänner. Vi har nog aldrig, under
alla år vi känt varann, varit singlar samtidigt heller. Och jag vet
att det är därför jag först nu tänker tanken fullt ut. Tanken som
är att jag tycker att han är otroligt fin, klok, rolig, snäll,
spännande och väldigt attraktiv. Och att jag gärna skulle dejta
honom.

Mina tankar avbröts ungefär mitt i hur jag skulle kunna få fram det
här till honom av att det var dags att åka på dagens lilla utfykt.
Så jag vet inte hur, eller ens om, jag ska få fram det. Allt kanske
bara ska få vara som det är. Och om han kommer på andra tankar...
Så får han agera.