Försiktigt

Jag tog mod till mig och frågade om vi skulle ses. Honom som jag
nämnde häromdagen. Som jag känt så länge men aldrig förut varit i
fas med såsom singlar båda två samtidigt. Nu är vi det.

Han ville ses. Såpass gärna att han nog prioriterade bort en sak som
var viktig för att kunna träffa mig. Det är jag inte van vid.

Allt flyter. Samtalet hakar i hela tiden, vi vill berätta för varann,
vi vill lyssna på varann. Tiden springer. Stället stänger. Jag
tvekar inte att föreslå en promenad hem till mig som bor (helt klart
betydligt, då han åkte en bra bit för att ses) närmast. Han tvekar
inte att att följa med. Stora sonen med bästis Li är hemma. Vi
hänger på balkongen.

Vi blir ensamma ibland. Inget händer mer än att vi sitter närmare
och snuddar vid varann mer än vad som skulle behövas. Han vill inte
åka, säger han. Men åker. Det där som behövde prioriteras måste
göras i morgon bitti.

Inget händer, mer än att kramen som säger hejdå är väldigt lång
och hård.

Inget händer. Eller hände det just en massa saker?

Jag är så försiktig. Jag säger inget, antyder inget, vilar
långsamt i hur fin han är. Men drar mig inte undan.

Jag är. Här. Nu.

Bara det. I morgon är en annan dag. Jag vilar i att det här var en
bra dag, en fin kväll. Det finns inget jag ångrar, vill ha ogjort
eller något jag önskar vore mer. Det blir det om det är meningen.
Bara då. Och det blir det utan att jag behöver bära, forcera eller
be.

Vilar och andas.

Men visst är det spännande.