då när han mådde så dåligt. Han frågade mig om hur det var, när
det var, hur länge det var. Han minns inte så mycket. Han har
minnesluckor.
Det har inte jag.
Jag kan fortfarande känna skräcken, sorgen och smärtan. Att se sitt
barn i det skicket är vedervärdigt, hemskt, förkrossande smärtsamt.
Han har aldrig frågat förut, vi har egentligen aldrig riktigt pratat
om hela perioden, bara om någon enstaka händelse då och då. Han
berättade nu vad han minns. Han minns en gång då han faktiskt gick
utanför dörren (vilket var mycket sällsynt under ett par månader)
och att han hade kräkts. Han undrade fortfarande varför han gjorde
det, han var ju inte sjuk?
Men jag minns hur han hade rasat dagarna innan det hände. Det här var
strax innan han gick in i total apati. Och jag minns att jag förstod
att det inte handlade om tonårstrots. Och att läkaren hade rätt.
Depression.
I samtalet igår kom Exet upp som ämne. Förstås. Att han lämnade
oss bidrog till Sonen mådde allt sämre, men kan inte på något sätt
få hela skulden. Exet hade under en period varit lite av en livlina
för Sonen som avgudade honom oförställt. Jag trodde då och det gör
jag faktiskt fortfarande att det var ömsesidigt.
Sonen undrade igår och jag kan inte svara. Jag svarar så gott jag
kan, jag vet ju inte heller, kan bara gissa. Jag gissar till Exets
fördel i Sonens närhet, även om jag aldrig kommer att kunna
försvara eller förklara varför han valde att inte prata med Sonen
alls om varför han gjorde som han gjorde. Det hade gjort enorm
skillnad om han gjort det. Sonen sa att hade hoppats så länge på att
Exet skulle höra av sig. Att han fortfarande hoppas ibland.
Jag vill få honom att bara tänka på det kärleksfulla, roliga, kloka
som Exet bidrog med i våra liv. För det finns där, det referreras
till, det är kvar. Jag vill inte att något hat eller någon ilska ska
finnas eller gro. Så jag förklarar så gott jag kan utan bitterhet.
Det har gått drygt ett och ett halvt år. Jag har haft en annan
relation efter Exet. Sonen är stark, frisk, glad, klok, rolig,
omtänksam, fylld av livsglädje och kärlek. Vi pratade om vägen
tillbaka, att jag lät honom/skickade honom till Thailand på egen
hand. Jag berättade nu om hur rädd jag var då. Att jag skulle ha
fel, att det skulle förstöra något, att han skulle råka illa ut.
Att jag inte kunde sova, att jag var så fruktansvärd rädd. Men jag
gjorde rätt. Jag lät honom åka för att hans självkänsla skulle
bli starkare. Och det blev den. Mycket.
Sedan pratade vi framåt, om skolan, om alla hans projekt som han
brinner för. Om resor vi vill göra, om lillebror som hans relation
blivit så mycket bättre till. Vi började prata om det allra
mörkaste som funnits i våra liv och avslutade med att prata om ljus
framtid.
Jag bubblar av kärlek och hopp och jag vill att han ska göra det
också. För alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar