Egenkärt

Den kärlek jag känner till mig själv är åtminstone såpass stark
då och då att jag vill mig väl och ger mig saker.

Den här veckan har jag hitills yogat 4 timmar, vilket gett mig energi
och glädje. Att jag får energi gör mig glad!

Jag började dock den här dagen med en känsla av att ligga med kinden
mot våt och kall asfalt och med småhagel vinande över ryggen. Jag
fastnade där ett tag och kände mig dålig. Matt. Platt. Tom.
Orkeslös. Viljelös.
Jag skrapade kinden mot det skaviga och somnade om. När jag väckte
mig igen var jag snällare mot mig och gick upp och jobbade. Ringde
till banken. Tog mig tillbaka och skakade av mig haglet på ryggen. Jag
målade mig med lila ögonskugga och lyckades hitta en lila scarf att
ha på mig. För alla HBT människor som jag vill ska kunna våga att
våga. Gav mig iväg på ett möte som startade så många positiva
känslor hos mig att jag till slut tyckte att jag är värd något
riktigt bra.

Avslutade kvällen med yoga. Gjorde dem härligaste meditiation jag
någonsin gjort, hela jag bara log efteråt. Jag skrattade med Ettan
när jag kom hem och tog emot kärleken öppnare än någonsin förut
med honom. För en stund avslappnad, med öppna sinnen utan mörka
svepningar kring mina känslor.

Min kärlek till mig själv är tillräckligt stark för att jag ska
vilja ge mig själv chansen att vilja, våga, vara och leva. Inte bara
överleva.