Och jag vet inte om det kommer att gå. För då var kärleken hel och
ren och hoppfull. När sorgen rörs upp av snön och vrider om mina
inälvor och lägger sig som is mot strupen. Nu är kärleken
tilltrasad och öm, den har slagit sig och är fortfarande yr. Motar
sorgen dömande från mig, tänker den orättvis. Den ska inte vara
här men gråten rinner inuti min mage där frågorna fortfarande står
på rad så tålmodigt. Vad kan jag döda nu och hur? Allt måste dras
ett varv och snön är en sak. Sist jag var i den dansade jag och
sjöng för jag var på rätt ställe, okrossbar i min trygghet och
tillit. Söker jag tröst utanför mig själv hycklar jag kanske och
hittar intet gott därinne. Fumlar då med mörka ögon med hoppet
strax utom räckhåll.
4 kommentarer:
Du skriver så att jag gråter. (det är en stor komplimang, tro inget annat)
Oj. Nejmen inte gråta.
Men tack för komplimang..
Kram till dig.
Din smärta fladdrar mellan raderna på ett vackert sätt. Även om jag önskar att du fann trösten i dig själv.
Fina du, ingen vet ju någonsin om det ska gå. Men stunderna som är bra, de är också dina. Glöm inte det. De tillhör dig lika mycket som det trasiga. Lugnet i magen, det är ditt, även om du går med vingliga steg. jag tänker på dig.
Du skriver så fint.
Skicka en kommentar