Ur huvudet

Det går sådär. Tuff terapi i fredags, nä vänta, först tuff morgon i fredags. Vaknade till snön och drabbades av sorg och smärta genom alla delar i kroppen. Kämpade för att ta mig ur och upp. Lämnade i egen hög person in överklagandet till socialtjänsten avseende beslutet från dem att avslå vår ansökan om att Stora sonen ska få gå i skolan. Åkte till terapin. Började med en övning i medveten närvaro, vi gör olika övningar varje gång, denna gång kom "ta dig tillbaka till preeecis den känsla du hade i dig när du först vaknade i morse".

Jag brukar normalt ha ganska svårt för de här övningarna, är långsam i att landa "här och nu" och följa instruktionerna. Så inte denna gång. Alls. Rätt in i morgonens känsla. Kablamm. Jag fick lämna terapin efter stund, kunde inte sluta gråta.

Gick tillbaka. Stöd av gruppens närvaro även om ingen sa något hjälpte. Alla vet ju att livet inte alltid är vaniljglass. Det är ju därför vi är där... Resten gick bra. Kände för något så ovanligt som lite tid för mig själv efter terapin och gav mig det. Satt på ett fik och åt lunch och bara var. Lugnade mig. Satt med ganska tyst huvud.

Jag känner skuld över att inte vara så lycklig som jag borde. Jag är nykär, Stora sonen har det bra och är glad. Jobbet rullar på, om än rätt trist. Jag borde må bra. Men det här har varit en svår vecka. Jag är väldigt osams med min kropp och kan knappt röra mig längre, känns det som. Jag jobbar duktigt med terapin, dess hemläxor och att stå emot fallet över kanten. Kroppen däremot får ta all stryk. Alltså ett problem att ta tag i som jag blundat för. För det här är också destruktivt. Jag undrar hur jag ska hinna allt? Terapin tar nästan 6 timmar i vecka, inga läxor inräknade, jobbet tar 40 (minst) sen är det barn och en jävla trötthet som i bland förlamar. Att jag och Ettan kan ses så sällan ger mig inte mer energi. Han ger mig energi och vilja och när han eller jag är så långt borta så sinar energin. Min "att göra lista" känns oändlig just nu. Jag behöver hjälp att prioritera. På tisdag ska jag åtminstone ta hjälp att reda ut klumpen i magen som jag har över oöppnad post och okollad ekonomi. Check. Och jag ska yoga två gånger i veckan nu. Det blev ingen gång förra veckan. Kanske därför som det har varit svårare än vanligt?

Jag är stressad, lite ledsen, lite ensam, ganska trött. Men vill ju inte gnälla! Jag vet knappt längre när jag får vara ledsen och inte längre. Hela tiden i kampen om att inte falla så kämpar jag mot att dras ner i ledsamhet. Jag vågar inte ens vara lite ledsen.

Det kanske är därför jag inte sköter mitt ätande? Är jag tillbaka i det? Kanske finns det saker jag behöver få vara lite ledsen över? Ja, det är klart att det gör.... Men då ska jag vara just lite ledsen också.

Nu blev det här blogginlägget lite som ett utdrag ur ett samtal i mitt huvud. Med dömanden censurerade. Det kanske är bra. Jag tror att jag kom på något på vägen.