Strömmar känslor och vilja genom kroppen, trots att den är tyngd av att ha fått alldeles för lite sömn. Jag testade igår att göra som Regnnatt sa. Att sätta mig stilla lite. Jag berättade för Ettan om en del av min historia som jag inte är stolt över alls, men som är den del av mig och som påverkat mig och påverkar mig nu. Jag öppnade mig trots att jag var otroligt rädd för att göra det.. Rädd för dömande från honom, rädd för att det jag delade med mig skulle förändra hans bild av mig så mycket att jag skulle skrämma bort honom.
Regnnatt hade rätt. Han satte sig på huk bredvid mig när jag var stilla en stund. Han dömde mig inte. Han blev inte glad över att höra hur självdestruktiv jag varit och är. Men han dömde inte. Han försökte på riktigt förstå mig och ta in hur det påverkar honom. Det fanns ett lugn i det som jag inte hade förväntat mig. Lugnet fanns kvar i dag när vi pratade lite till om det. Vi landar hos varann på ett så fint sätt.
Jag var hos min psykolog i morse och fick på ett mycket tydligt vis reda på att hon ansåg mig vara på rätt väg. I det här, i det mesta. Att hon ser att jag väljer, väljer bra och rätt. Att jag plockar fram min visshet mycket oftare nu än vad jag har gjort förut. Och det är sant att jag jobbar hårt, stannar upp och väljer väldigt medvetet. Det är ju därför jag går i den här terapin, för att få valmöjligheter och styrka att kunna välja. Jag är glad att det fungerar, att jag blir hjälpt. Jag på kanten, jag kommer alltid att vara på kanten, men allt oftare kan jag välja sida. Inte bara "hamna ohjälpligt" som alltid förr. Jag kommer alltid vara tvungen att välja riktning och det kommer alltid att kräva en hel del av mig. Men möjligheten finns!
Jag var bortrest i helgen och kom hem på söndagkvällen, väldigt väldigt trött efter en massa jobb. När jag satt i taxin på väg hem från flygplatsen så kände jag så starkt att jag vill att Ettan ska var en del av mitt hemma. En del av allt det jag vill hem till när jag varit borta. Trots att jag var smutsig, trött och sliten så ville jag att han skulle vara där. Och när han väl dök upp i går i mitt kaos med ungar kors och tvärs och matlagning och telefoner som ringer så klappar ett lugn i min mage och alla leenden och närheten gör min ganska alldagliga lägenhet till ett litet paradis att befinna sig i.
6 kommentarer:
Jag bara sitter och ler när jag läser. Förutom på några korta ställen där jag känner att det hackar till. Under nån sekund tänker jag på den smärta du tvingats bära, då ler jag inte längre, men sen kommer leendet tillbaka i alla fall. För som det står i citatet på min blogg, "Though no one can go back and make a brand new start, anyone can start from now and make a brand new ending" och det känns som att det är precis det du håller på med.
ja det var ju det där med att dra fram spökena i ljuset...
När rätt din kraft du känner avgrund intet är.
Dess kant må vara lodrät, dess djup må vara mörkt.
Men djupen drar dig ej och skuggorna syns blekna när sanningen dig rådslår.
Visst avgrundsdjupen ser du men ställer dig förbi
Och med din kraft du erfar - från avgrund står du fri.
Kram M
Det där lugnet i magen. Jag önskar jag hade bara lite av det. Sov gott. Jag snubblar verkligen just nu.
(blev varmt glad att läsa att du pratade, att han lyssnade)
Troll. Jag hoppas det. Jag vill inte att det här ska sluta som nån gång tidigare. Jag vill inte att det ska sluta alls. Och ja, jag kan bara kontrollera mig om någon och bara vad som ska hända i viss mån och inte alls det som redan har varit. Blir glad över att du gläds med mig!! Det värmer.
M. Jag skakar spöken hej vilt. Lovar. Längtar efter dig och är så glad att du snart kommer hit!
Regn. Det var definitivt till stor del din förtjänst att jag var still den där stunden. Du utmanade mig. Jag var livrädd, svettades och grät nästan. Men du hade rätt. Han satte sig på huk bredvid mig. Han strök mig över håret. Han ville förstå och klappade min kind så mjukt.
Tack.
Kram på dej vackra människa!
Mjuk kram.
Skicka en kommentar