Men denna kaosdag som det varit (suttit på toa och gråtit av stress
och ilska två gånger..) landar ändå fint.
Jag tänker bubbel. På många plan.
Jag tänker mycket på det just nu. Värdet i att vara människa. Jag
vill att alla underbara människor ska se, veta och känna sitt värde.
Och jag hoppas att även jag ska. Nu och sen. Alltid.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva de här dagarna och hur det
har känts. Det har inte funnits något skav av något slag. Vi
fungerar tillräckligt lika för att inga större kompromisser behövs.
Eller snarare inga.. Jag kan inte komma på någon. Det är så mjukt.
Så otroligt mjukt.
Vi hann träffa Jo en liten stund. Så skönt, så enkelt. Det känns
som att vi alltid umgås trots att vi faktiskt bara ses ett par gånger
per år. Vi delar vardag genom alla telefonsamtalen. De dagliga. De
flera gånger om dagen.
Hon sa till mig ikväll att hon tyckte att Kå (Kå, han får heta Kå.
Jag ogillar bara en bokstav som benämning på någon här i bloggen.
Det är bara O, som alltid kallats O som får vara en bokstav) kändes
som "så på riktigt, som en riktig person". Jag förstår så väl vad
hon menar, men också det har jag svårt att sätta ord på.
Det tycker jag med att han gör, känns på riktigt. Ur det riktiga
kommer värme, omtänksamhet, humor, tankar och allt det här... så
mjukt. Han är försiktig. Men inte feg.
Jag är så trött nu. Men ville skriva lite. Nu är han hemma hos sig
och jag är här. Ska somna, sova och vakna ensam. Jag tror att jag är
tillräckligt trött för att fixa de första två. Men jag ser inte
fram emot att vakna ensam. Det är tomt.
Min förälskelse tar allt mer form och djup. Det skrämmer. Varje
gång vi skiljs åt tror jag att vi nog inte kommer att ses mer. Jag
undrar hur jag ska få bukt med det. Och samtidigt känns det ju
otänkbart att vi skulle ha allt det här fina och nära utan att han
ville det på riktigt. Alltså inte försvinna... Men jag vågar inte
riktigt tro på det. Hoppas, ja. Tro, njaäe.
Bra att jag anses klara mig på egen hand och fasas ut från
gruppterapin och bara har en gång kvar där nu. Bajs att jag har
fruktansvärd seprationsångest och vet att jag kommer att sakna dessa
underbara, kärleksfulla, kloka människor något fruktansvärt. Det
finns ingenstans jag någonsin känt mig så trygg som där. Ingenstans
jag känt mig så förstådd som där. Bra att jag idag äntligen
snorgrät över att jag ska sluta. Jag har nämligen försökt vara
duktig, men det var ju mycket skönare att gråta.
Bajs att Stora Sonens ena råtta, Gandhi, har dött. Dramatik och
begravning och sorg. Bra att Stora, som snart fyller sjutton och är
lite tuff, gråter sig snorig i min famn. Både det att han inte drar
sig för att gråta trots att K var med och att han väljer att göra
det i min famn. Något rätt måste jag ha gjort.
Bajs att detta drama skedde då K och Lilla träffades för första
gången (well, de har setts när Lilla var en tvärhand hög men det
räknas inte riktigt i det här sammanhanget). Bra att det ändå blev
bra. K tvekade inte att följa med på råttbegravning, skrämdes inte
av gråtande tonåringar och ställde sig glatt och lagade mat åt oss
alla när vi hade klarat av begravningen.
Bra också att Lilla tyckte att K var snäll och trevlig. Stora har ju
redan träffat K några gånger nu och gett "med beröm godkänt", så
att säga.
Bajs att jag är hängig med halsont och inte kunnat träna eller ens
promenera den här veckan. Jag försökte i morse men fick ge upp efter
30 minuters hasning...
Bra att Storas bästis Li bor här några dagar. Hon är så bra och
umgänge med henne var helt klart tröst efter förlusten av Gandhi.
Jag kan fastna i att bara titta och lyssna på de här två. Bästisar
i över 16 år, det är banne mig inte så dumt. De är så fina.
Bajs att jag har väldigt ont i ryggen, mellan skulderbladen och lite
ut och lite ner. Fattade först inte alls var sjutton det kom ifrån...
Sen kom jag på. Söndag, måndag, tisdag och onsdag kväll har jag
suttit och rensat svamp som en tok. Det är klart jag har ont. Bra att
frysen är full med svamp och att jag har flera burkar med torkad svamp
också. Så gott!
Bra är det också hur det känns med K. Ett SMS om dagen och ses ett
par gånger i månaden har så sakteliga blivit flera, många, SMS om
dagen och ses ett par gånger i veckan. Vi är två som längtar och
vill. Det känns. Det är fint. Jag är rädd för att tempot dragits
upp för snabbt, men vi har ju faktiskt dejtat i fem månader snart.
Jag får försöka vila även i det här. Hitta balans. Jag tror ändå
jag gör det ganska bra. Jag är aldrig "on hold". Jag gör det jag
behöver, även om det då och då leder till att vi inte kan ses. Jag
förminskar mig inte, jag anpassar mig inte. Jag ger, men inte mer än
jag har råd med. Hoppas jag innerligen. Jag låter inte min rädsla
styra och jag agerar inte impulsivt. Mer än lite ibland och hittills
inget som jag ångrat. Nej, faktiskt inget som jag ångrar.
Vi är fortfarande lite hemliga. Inte definierade. Men jag vill vara
där lite till. Det känns än så länge varmt och mjukt. Spännande
och inkännande.
Jag tror väl att det är så här det ska vara i början?
Och jag är förälskad.
Så vet ni ungefär.
Fredag och således gruppterapin. Efter idag har jag bara två gånger
kvar. Hisnande när jag tänker på det, på så många sätt. Men idag
tänkte jag inte så mycket på det. Jag var där. Det var bra,
upplyftande och lärorikt och som alltid så fint att träffa de andra.
Förmiddagen var bra.
Fortsatte dagen med en anställningsintervju. Jag var nervös men kom
in så bra i samtalet att det släppte direkt. Jag kände mig kompetent
och attraktiv. Attraktiv som i att jag verkligen skulle vara en
tillgång för det här företaget. Det är en tjänst som jag tror har
mycket god potential även om den kanske inte är klockren från
början. Men det viktigaste var boosten idag. Det fanns inget jag
ångrade att jag sa, inget som jag i efterhand tycker att jag borde ha
sagt eller sagt annorlunda. Jag är kort sagt väldigt nöjd.
Eftermiddagen var bra.
Väl hemma föll jag ihop en stund, alldeles förskräckligt trött. I
en kvart, sen handling, matlagning, folk på middag, glada barn,
härliga samtal, gott vin. Kvällen var bra.
Hela dagen har meddelanden ramlat in från honom. (Han som är han
eller du i min blogg. Han som inte fått något bloggnamn. Vi vet vem
jag menar ändå, eller hur? Annars kan vi kalla honom K..) Något har
hänt. Intensifiering tror jag. Något har släppt. Något har blivit
närmre. Jag trivs i det.
Hela dagen har varit bra. I morgon bitti hård träning, men dock en
halvtimmes sovmorgon, vi kör 6.30 som lördagstid.
Sen ska jag åka och leverera frukost och en himla massa pussar har jag
lovat.
Jag tror att det blir en bra natt.
Jag vet inte, men jag kanske inte kan låta bli.
Melissa sjöng bland annat om när man varit med någon och trott att
det varit på riktigt men det sen visat sig att det bara varit på
låtsas. Jag tänkte på Exet och på Ettan. Hur det känns nu över
ett år sedan jag träffade Ettan och hur det kändes ett år efter att
jag hade träffat Exet. Och nu, två år senare. Tänkte på det här
med på låtsas och på riktigt.
Jag tittade på bilderna från Maroccoresan för ett tag sen. Tog bort
bilder av mig och Ettan som låg på Facebook. Vill inte ha dem där av
flera anledningar, framförallt inte de där "pussbilderna". Det slog
mig när jag tittade på dem att det känns som så otroligt länge
sen. Och så overkligt. Ja, som att det var på låtsas. Och det kanske
det var? Det var kanske mer vilja än vara. Även om det fanns starka
känslor med. Kanske var det en kärlek i kärleken. Kanske är det
sättet det tog slut på som lämnar smak av att det var på låtsas.
Kanske är det att jag fick ett riktigt avslut, att jag kunde ta bort
hans nummer och meddelanden i min telefon, att jag fick möjlighet att
bevara min självkänsla, att jag fick säga och fråga saker. Jag vet
inte. Men det finns en känsla av overklighet och det har bleknat
ordentligt. Exet, då? Inte ett stråk av på låtsas. Inte för mig.
För honom vet jag ju inte. Alls. Men hans nummer finns kvar i min
telefon, trots att jag vet att jag aldrig skulle ringa. Alla hans
meddelanden finns kvar, om än i en gammal telefon. En bild från då
ger ingen overklighetskänsla alls. Förundran, ja. Men inte som att
det var på låtsas. Vad beror det då på, å andra sidan? Att jag
inte fick något avslut? Att jag aldrig fick fråga och säga? Att
såren blev djupare? Jag vet inte. Men när Melissa sjöng om det så
tänkte jag de här tankarna. Som i att det är intressant. Hur olika
det kan vara och att jag inte på riktigt vet vari skillnaden består.
I övrigt är det just nu i mitt liv som att vara mammaledig. Fast utan
bebis. Jag saknar det sociala livet på dagarna så att jag håller på
att bli knäpp. Till kontoret åker jag bara i nödfall, det mesta kan
jag göra hemifrån och det sista röjet på kontoret kommer jag nog
att göra med musik på hög volym en kväll.
Jag vet att jag inte skrivit så mycket alls om mitt jobb här i
bloggen, men jag ska förklara snart. Just nu arbetar jag mina sista
veckor med det som i flera år var just.. min bebis. Men det har det
inte varit på över ett år och att sluta där känns som det enda
riktiga och rätta nu. Men läskigt.
Nu har jag lagt mig i sängen. Ska snart upp på min morgonträning,
men är inte alls trött. Jag vet inte om det är fullmånen som
ställer till det, men just nu är natten då jag vill vara vaken. Jag
liksom saknar mina sömnlösa nätter då jag inte ens närmade mig
sängen förrän långt efter midnatt. Långa nätter med Jo som mitt
sällskap. Men vi har skärpt oss nu, både hon och jag. Och det är
bra. Men trött är jag inte just nu hursomhelst. Och jag saknar och
längtar, förstås. En vardag för mig är som en vecka. Att jag
träffade honom så sent som igår känns inte alls. Det känns som
alldeles för länge sen.
Att vara så rak och tydlig på ett så enkelt sätt som jag var igår
har jag aldrig tidigare varit i en kärleksrelation. När mina negativa
tolkningar satte fart hejdade jag dem och bara frågade dig. Det har
jag aldrig gjort förut. Och du bara svarade.
Och jag fick veta att mina tolkningar, de där jag gjort ner mig, inte
trott på, att de var fel. Allt igår, inatt och i morse var bra, rakt,
öppet, fint och glimmande. Det fanns ett utrymme jag inte är van vid,
där jag kunde uttrycka mig och inte skrämma, uttrycka mig lite fel
och få rätta mig. Utan brådska, utan dömanden.
Vi går sakta och långsamt. Men nu vet jag åtminstone att vi gör det
på samma väg.
Jag vet att du vill upptäcka med mig och det är det bästa just nu.
Att det får vara spännande.
Min tröja luktar som du och jag gungar lugnt med i känslan jag får
av att somna på din arm och vakna med dina armar omkring mig. Det
finns ett lugn i mig nu som jag vill andas i takt med länge.
Och inte minst... Båtfika i solen mellan varven! Ibland gör det
absolut ingenting att man får solen i ögonen....
En stund pratade vi om att ha ett eller två eller flera barn. En av
tjejerna väntar sitt tredje. De andra har ett eller två. Vi pratade
om hur mycket det skiljer sig mellan att ha ett eller två barn. Jag
halkade dock ur diskussionen efter en stund och bara lyssnade på dem.
De talade om saker jag inte kan referrera till. Nämligen att vara två
föräldrar som hjälps åt. Jag lyssnade och kände efter. De sa saker
som "ta ett barn var en stund", "när de blir lite äldre är det
enklare att den ena tar båda barnen". Jag fick en alldeles varm
känsla i magen och kände mig så otroligt glad över att de här fina
människorna som jag tycker så mycket om får ha det såhär.
Jag vet inte hur det är att dela tiden, kärleken, ansvaret, lyckan
med att ha barn tillsammans med någon. Men jag har alltid önskat mig
det.
Jag är väldigt glad över att jag var den enda runt bordet igår som
inte har fått uppleva att vara förälder tillsammans med någon.
Om jag inte tror och hoppas, blir det en självuppfylld profetia då?
Om jag tror och hoppas, kommer jag då att drabbas av den stora
smärtan igen?
Jag vill ingetdera. Jag försöker hålla en balans men det resulterar
i att jag hoppas, men inte tror. Det är nog det sämsta läget. Att
jag inte tror gör det svårare för mig att hålla mig cool. Då vill
jag behålla något jag inte ens har. Och när jag hoppas tappar jag
greppet om tiden och ibland rummet.
Och smärtan? Ja, det gör ju redan ont mellan varven. När impulserna
tar överhanden och jag snurrar ner mig i värdelösheten och rädslan
och känslan av att vara så fel och alltid bli lurad. När jag inte
klarar av att göra det som är bra för mig långsiktigt och serverar
mig de snabba fixarna, de som på kort sikt uppfyller ett behov men på
lång sikt är väldigt självdestruktiva.
Jag orkar inte med mig just nu, orkar inte med mina känslor. Vill ha
en avstängningsknapp.
Dessutom lämnade jag Angel på flygplatsen idag och grät Lille Skutt
tårar när jag åkte därifrån. Nä, separationer är inte min starka
sida.
Jag vill bli kramad nu. Jag vill ha honom här. Eller vara hos honom.
En vecka är som en månad och jag trivs inte alls med att vi är
ifrån varann så mycket. Jag har ingen lust att vara praktisk, jag
vill mer än så.
Jag kunde faktiskt höra dig plocka i köket och höra pappas röst.
Jag kände mig fullkomligt trygg. Vetskapen om att vad jag än vill ha
hjälp med, vad jag än funderar över, hur jag än beter mig så finns
ni där, ett andetag bort. Alltid till hands för mig med goda råd,
kärlek, hemlagad mat och djupa eller bara roliga samtal. Jag slappnade
av fullständigt.
Ibland är det skönt att låtsas, låta hjärnan få vila lite från
verkligheten. För verkligheten att ni inte finns kvar, vare sig du,
pappa eller Jhonny är ibland en tung, svår och ledsam verklighet.
Om ni hade levt nu hade ni nog oroat er en del för mig. (inte Jhonny
förstås, han hade sagt att allt löser sig och puttat på mig och
tagit med mig ut på en öl och fyllt min Ipod med nya låtar)
Oroat er för min ekonomi, arbetet, att jag börjat röka igen, att jag
sover för lite och stressar för mycket. Sånt som föräldrar oroar
sig för.
Mamma, jag undrar hur du hade det när du var i den åldern jag är nu.
Vad du tänkte på, vad du var glad över och rädd för. Jag var så
liten att du bara var så självklar för mig och jag aldrig funderade
värst mycket på hur du såg på ditt liv. Men nu vill jag veta.
Vad hade du för drömmar? Var du lycklig i er tvåsamhet? Hade du
utrymme att vara du?
Jag saknar tvåsamhet. När du dog var jag i en relation som både du
och jag trodde skulle vara för resten av livet. Nu blev det inte alls
så, faktiskt. Jag har många gånger tänkt att det är bra att du
slapp vara med om vår separation. Jag vet att du, som jag, avgudade
honom och att det skulle ha tagit dig hårt. Men samtidigt har jag
önskat att du hade funnits där, som mitt stöd.
Mycket har hänt sedan dess. Mycket som jag är glad att du sluppit,
men också mycket fint. Du skulle vara så glad över de vänner jag
har omkring mig och allt de gör för mig. Du skulle vara stolt över
bristningsgränsen för dina barnbarn och allt de åstadkommer och
över hur fina, goda och kloka de är.
Just nu sitter jag och väntar på en av dina söner och jag tror jag
ser honom komma nu. Jag slutar för den här gången. Och vet du, jag
är okej. Allt blir bra, oroa dig inte.
Älskade mamma. Ingenting slår din och pappas kärlek och den trygghet
ni gav mig. Det kommer alltid finnas tomhet kvar.
Jag trodde aldrig att Apple skulle gå omkull och jag har alltid varit
grymt imponerad av Jobs och av produkterna. Både på jobbet och hemma
finns bara Macar och jag kan inte se att det någonsin skulle kunna
ändras för mig.
Att jag dessutom är nördig och har Appleklistermärken på
frukostmuggen, bilen och en byrå etc är ju sånt jag inte kunnat
låta bli.
Jag är berörd. Steve Jobs var för ung för att dö, jag blir ledsen
bara av det. Sedan har jag läst massor om honom idag och sett en massa
sorg hos hans vänner och familj. Berörd.
Ikväll ska jag och Lilla äta Applepaj. Det enda rätta känns det som.
Och att sen få smutta på en fin Single Malt är ju inte så dumt
heller.
Men vad det gäller längtan och saknad är det som att jag har en
parallell tidsfär som går mycket långsamt. Min tid ur led, som
oftast. Det som känns som veckor är i själva verket bara ett par
dagar. Jag påminner mig. Och chillar. Och lyckas faktiskt mysa lite i
min längtan också.
Hej Hösten! Jag kan stå ut med dagar som denna.
Det vi tycker lika flödar, det vi inte tycker lika har inte
presenterat sig ännu. Omtänksamheten från dig gör mig knäsvag.
Det går långsamt och jag tänker att fallet från en karusell med
låg hastighet aldrig kan vara lika smärtsam som när man faller ur
loopen i en bergochdalbana. Inga definitioner som kan uppdagas som
lögner inom kort finns. Bara du och jag och det vi vill här och nu.
Bara handlingar som räknas.
Jag vet inget om i morgon, men jag vet att det senaste dygnet varit
underbart. Jag fick vakna med dig, din hud nära och fortsätta dagen
med en vän vid havet, i solen, röra på mig, få några timmars
ledighet jag inte räknat med, fångade dem med kaffe på bryggan,
promenad i solen och middag vid havet i solnedgången. Min känslighet
har hela dagen varit inställd på att se det vackra, känna det goda
och det har fyllt hela mig. Jag har haft ett leende jag inte kunnat
hejda.
Jag saknade dig redan när du gick, men det får vara något bra. Du sa
att det var bra. Det lilla som sägs, det väljer jag att tro på.
