Låtsas

Jag var på en spelning med Melissa Horn ikväll. I panikartad
rastlöshet lyckades jag få ett par platser på P3 Live Session och
tog med mig Lilla Sonen dit. Han höll på att somna av uttråkning då
han just nu är inne i en NiN period. (vilket jag alltid är
iochförsig)

Melissa sjöng bland annat om när man varit med någon och trott att
det varit på riktigt men det sen visat sig att det bara varit på
låtsas. Jag tänkte på Exet och på Ettan. Hur det känns nu över
ett år sedan jag träffade Ettan och hur det kändes ett år efter att
jag hade träffat Exet. Och nu, två år senare. Tänkte på det här
med på låtsas och på riktigt.

Jag tittade på bilderna från Maroccoresan för ett tag sen. Tog bort
bilder av mig och Ettan som låg på Facebook. Vill inte ha dem där av
flera anledningar, framförallt inte de där "pussbilderna". Det slog
mig när jag tittade på dem att det känns som så otroligt länge
sen. Och så overkligt. Ja, som att det var på låtsas. Och det kanske
det var? Det var kanske mer vilja än vara. Även om det fanns starka
känslor med. Kanske var det en kärlek i kärleken. Kanske är det
sättet det tog slut på som lämnar smak av att det var på låtsas.
Kanske är det att jag fick ett riktigt avslut, att jag kunde ta bort
hans nummer och meddelanden i min telefon, att jag fick möjlighet att
bevara min självkänsla, att jag fick säga och fråga saker. Jag vet
inte. Men det finns en känsla av overklighet och det har bleknat
ordentligt. Exet, då? Inte ett stråk av på låtsas. Inte för mig.
För honom vet jag ju inte. Alls. Men hans nummer finns kvar i min
telefon, trots att jag vet att jag aldrig skulle ringa. Alla hans
meddelanden finns kvar, om än i en gammal telefon. En bild från då
ger ingen overklighetskänsla alls. Förundran, ja. Men inte som att
det var på låtsas. Vad beror det då på, å andra sidan? Att jag
inte fick något avslut? Att jag aldrig fick fråga och säga? Att
såren blev djupare? Jag vet inte. Men när Melissa sjöng om det så
tänkte jag de här tankarna. Som i att det är intressant. Hur olika
det kan vara och att jag inte på riktigt vet vari skillnaden består.

I övrigt är det just nu i mitt liv som att vara mammaledig. Fast utan
bebis. Jag saknar det sociala livet på dagarna så att jag håller på
att bli knäpp. Till kontoret åker jag bara i nödfall, det mesta kan
jag göra hemifrån och det sista röjet på kontoret kommer jag nog
att göra med musik på hög volym en kväll.
Jag vet att jag inte skrivit så mycket alls om mitt jobb här i
bloggen, men jag ska förklara snart. Just nu arbetar jag mina sista
veckor med det som i flera år var just.. min bebis. Men det har det
inte varit på över ett år och att sluta där känns som det enda
riktiga och rätta nu. Men läskigt.

Nu har jag lagt mig i sängen. Ska snart upp på min morgonträning,
men är inte alls trött. Jag vet inte om det är fullmånen som
ställer till det, men just nu är natten då jag vill vara vaken. Jag
liksom saknar mina sömnlösa nätter då jag inte ens närmade mig
sängen förrän långt efter midnatt. Långa nätter med Jo som mitt
sällskap. Men vi har skärpt oss nu, både hon och jag. Och det är
bra. Men trött är jag inte just nu hursomhelst. Och jag saknar och
längtar, förstås. En vardag för mig är som en vecka. Att jag
träffade honom så sent som igår känns inte alls. Det känns som
alldeles för länge sen.