Bra och bajs.

Bra att Stora Sonen äntligen fått sitt körkortstillstånd. Bajs att
det tog 7 månader pga att Transportstyrelsen har samma rutiner för
handläggning om du har ADHD som om du är kriminell. Diskriminering
säger jag.

Bra att jag anses klara mig på egen hand och fasas ut från
gruppterapin och bara har en gång kvar där nu. Bajs att jag har
fruktansvärd seprationsångest och vet att jag kommer att sakna dessa
underbara, kärleksfulla, kloka människor något fruktansvärt. Det
finns ingenstans jag någonsin känt mig så trygg som där. Ingenstans
jag känt mig så förstådd som där. Bra att jag idag äntligen
snorgrät över att jag ska sluta. Jag har nämligen försökt vara
duktig, men det var ju mycket skönare att gråta.

Bajs att Stora Sonens ena råtta, Gandhi, har dött. Dramatik och
begravning och sorg. Bra att Stora, som snart fyller sjutton och är
lite tuff, gråter sig snorig i min famn. Både det att han inte drar
sig för att gråta trots att K var med och att han väljer att göra
det i min famn. Något rätt måste jag ha gjort.

Bajs att detta drama skedde då K och Lilla träffades för första
gången (well, de har setts när Lilla var en tvärhand hög men det
räknas inte riktigt i det här sammanhanget). Bra att det ändå blev
bra. K tvekade inte att följa med på råttbegravning, skrämdes inte
av gråtande tonåringar och ställde sig glatt och lagade mat åt oss
alla när vi hade klarat av begravningen.

Bra också att Lilla tyckte att K var snäll och trevlig. Stora har ju
redan träffat K några gånger nu och gett "med beröm godkänt", så
att säga.

Bajs att jag är hängig med halsont och inte kunnat träna eller ens
promenera den här veckan. Jag försökte i morse men fick ge upp efter
30 minuters hasning...

Bra att Storas bästis Li bor här några dagar. Hon är så bra och
umgänge med henne var helt klart tröst efter förlusten av Gandhi.
Jag kan fastna i att bara titta och lyssna på de här två. Bästisar
i över 16 år, det är banne mig inte så dumt. De är så fina.

Bajs att jag har väldigt ont i ryggen, mellan skulderbladen och lite
ut och lite ner. Fattade först inte alls var sjutton det kom ifrån...
Sen kom jag på. Söndag, måndag, tisdag och onsdag kväll har jag
suttit och rensat svamp som en tok. Det är klart jag har ont. Bra att
frysen är full med svamp och att jag har flera burkar med torkad svamp
också. Så gott!

Bra är det också hur det känns med K. Ett SMS om dagen och ses ett
par gånger i månaden har så sakteliga blivit flera, många, SMS om
dagen och ses ett par gånger i veckan. Vi är två som längtar och
vill. Det känns. Det är fint. Jag är rädd för att tempot dragits
upp för snabbt, men vi har ju faktiskt dejtat i fem månader snart.
Jag får försöka vila även i det här. Hitta balans. Jag tror ändå
jag gör det ganska bra. Jag är aldrig "on hold". Jag gör det jag
behöver, även om det då och då leder till att vi inte kan ses. Jag
förminskar mig inte, jag anpassar mig inte. Jag ger, men inte mer än
jag har råd med. Hoppas jag innerligen. Jag låter inte min rädsla
styra och jag agerar inte impulsivt. Mer än lite ibland och hittills
inget som jag ångrat. Nej, faktiskt inget som jag ångrar.

Vi är fortfarande lite hemliga. Inte definierade. Men jag vill vara
där lite till. Det känns än så länge varmt och mjukt. Spännande
och inkännande.
Jag tror väl att det är så här det ska vara i början?