lördag 8 oktober 2011

Dela

Jag var på tjejmiddag igår. Med underbara, roliga, kloka, dynamiska
tjejer. Vi ses några gånger per år och våra möten är alltid
väldigt intressanta, vi diskuterar allt mellan himmel och gjord och
är långt ifrån alltid överens, vilket ger diskussioner på riktigt.
Vi har olika yrken, olika bakgrund, olika intressen... Mycket är
olika. Men på en punkt skiljer jag mig från dem alla. Jag är den
enda som är singel i sällskapet. De andra lever i kärnfamiljer och
har småbarn och bebisar. Vi är i samma ålder, men jag fick ju barn
så tidigt. Och som sagt, jag är singel och har dessutom alltid varit
ensam med barnen.

En stund pratade vi om att ha ett eller två eller flera barn. En av
tjejerna väntar sitt tredje. De andra har ett eller två. Vi pratade
om hur mycket det skiljer sig mellan att ha ett eller två barn. Jag
halkade dock ur diskussionen efter en stund och bara lyssnade på dem.
De talade om saker jag inte kan referrera till. Nämligen att vara två
föräldrar som hjälps åt. Jag lyssnade och kände efter. De sa saker
som "ta ett barn var en stund", "när de blir lite äldre är det
enklare att den ena tar båda barnen". Jag fick en alldeles varm
känsla i magen och kände mig så otroligt glad över att de här fina
människorna som jag tycker så mycket om får ha det såhär.

Jag vet inte hur det är att dela tiden, kärleken, ansvaret, lyckan
med att ha barn tillsammans med någon. Men jag har alltid önskat mig
det.

Jag är väldigt glad över att jag var den enda runt bordet igår som
inte har fått uppleva att vara förälder tillsammans med någon.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Och samtidigt är det ju också en sorg hos dig att inte ha fått dela. Något du skulle vilja uppleva. Tillåt dig att sakna.
Jag vet också att om man lever i tvåsamhet och INTE får hjälp att dela ansvaret så leder det till att du blir så besviken av att inte få hjälpen att du hellre skulle vilja vara själv med allt för då slipper du iaf besvikelsen. Så det gäller att få dela med rätt person.
Jag önskar att du får uppleva det! För när det är rätt är det fantastiskt. När det inte är rätt...ja...då är det heller inget att sakna.


Kram M.

Åsa Hellberg sa...

Men jag är glad för mitt ensamma föräldraskap:)

JCMAS sa...

M, javisst är det så. Alltihop som du skriver.

Åsa, jag är glad för din skull och det är inte så att jag vantrivs. Alls! Men jag är lite så med allt, jag gillar att dela. Och barnen är ju det bästa! Och naturligtvis finns det ett mörker i det att min äldsta blivit helt bortvald av sin pappa. För honom. Jag vill inte ha den mannen i mitt liv alls. Men hans son ville det. Och jag har haft en förhoppning i 10 år om fler barn och en familj som även innehåller en man. Så är det...