Vägar

Jag har varit på tre intervjuer för samma tjänst. Gått vidare. Het kandidat. Nu väntar jag besked och hoppas. Det känns rätt i min mage.

Mitt i allt intervjuande blev min mens försenad. Ett par dagar, flera dagar. Att undra om man är gravid och samtidigt gå på anställningsintervjuer är påfrestande och förvirrande. Jag är inte gravid. Men åtta dagar över tiden gav mycket tid att tänka. Jag har tänkt, men inte ältat. Och någonstans inom mig finns en tråd, något att hålla i. Något jag inte har haft förut. Runt mig så gungar det på sina håll. Jag har vänner som har det tufft, det finns grötiga relationer jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till. Det finns rädslor och svårigheter. Men jag har tråden, jag kan hitta den och få tag på den och hålla mig iden. Jag tror att det är vad som kallas inre styrka. Jag vet inte säkert att det är så, jag gissar bara. 

I helgen har jag, Kå och Lilla kört go kart, Stora varit med sin kärlek E och kört bräda, vi har varit på klättercentret, jag har varit ute och tittat till båten i det strålande solskenet och lyssnat till takdroppet och drömt om sommar och segling. Jag, barnen och Kå har varit på en lysande teaterföreställning med efterföljande middag, Kå och jag har hälsat på ME och pratat i timmar. Och inte minst har jag druckit champagne och firat halvårsdagen och älskat med kropp och själ. Tänk så mycket som kan hinnas på en helg när ingen tid går åt till att bråka med monster och spöken. 

Jag är inte rädd för att vara ensam hemma längre. Jag bråkar aldrig med mina barn. Jag lyckas hålla en acceptabel ordning. Jag sover en del. Jag drar inte iväg i mina tolkningar, allt är inte längre känslostyrt. 

Jag skriver i natt lite om många av spåren i mitt liv just nu. Många vägar som korsas, som testas i tanken, som kämpas för i praktiken. Jag är lite stökig, men inte på ett trasigt sätt. Jag är nyfiken och lite orolig, men jag sitter här med tråden i hand. Oavsett vilken väg det blir.