Ettan

Stora sonen kallar honom "Ettan". Som i nummer ett. Vår nummer ett. Han som dykt in i mitt liv och tagit plats och kommit nära. Väldigt nära, väldigt snabbt. Som redan lämnat små spår, som på det mest självklara sätt tagit plats mitt i bland oss och inuti mig. Han tittar in i mig, ser och förstår. Redan så mycket. Jag drar djupa andetag när jag ser hur Stora sonen öppnar upp sig, serverar sitt sökande rätt i knät på Ettan med glad blick och tillit. Lugnar andetaget när Ettan vårdar förtroendet ömt.

Ungen är lika naiv som jag. Jag kan inte stoppa honom, jag vill inte stoppa honom. Men jag minns alltför väl sonens smärta efter sveket. HUr oförstående han var, hur otroligt ont det gjorde honom. Jag kan inte bädda för att det inte ska hända igen. Jag kan inte säga "gör honom inte så illa igen". För jag vill ju också känna tillit. Jag vill känna att det inte automatiskt måste ske igen, för att det hänt en gång. Sonen är så stor och de skapar redan sitt eget, som inte är direkt avhängt mig. Det är bra och det måste få vara så. Det har bara gått knappt en månad, men ungen har ju ingen tidsuppfattning och det är bara det han känner som styr, inte hur det "borde vara".

För min egen del har det inte bara hänt en gång. Det påverkar mig. Han anar nog....

Han säger att han känner det som att min blick i bland söker svar långt inne i honom som han inte har. Som inte heller jag har. Han har rätt. Vi har inte svaren. Vi vet bara vad vi vill nu och hur vi önskar oss framtiden just nu. Det räcker ju faktiskt långt. Vi vill ju samma och känslorna är starka. Vi vågar massor. Vi ger båda två och vi visar oss.

Jag vill helst av allt krypa ihop och bara lita på. Eller stå rakt och bara lita på?

Jag vill lita på.