Jag har inlägg kvar att skriva från när jag var i Marocko. Men eftersom varje timme har känts som en dag sedan i onsdags morse så blir det lite rörigt för mig... Men de kommer kanske sen. Fast inte alla.
Det är rörigt. Jag spjärnar en hel del. Jag vill skydda barnen från det mörka som bråkar i mig. Jag vill inte vara ledsen. Inte så ledsen. Jag balanserar och håller emot. Försöker släppa fram i lagom doser som jag kan hantera. Jag sitter återigen med trasiga drömmar som skrapar mina handflator. Balansen sviker ibland, jag kanar åt sidan men griper efter färdigheter och verktyg. Skruvar, drar isär, bankar ihop. Arbetar envist på med barnen, barnen framför mig som små målpinnar. Bygger lite där och skapar lite här, mellan de paralyserade stunderna då jag gör absolut ingenting eller möjligen gråter. Men bara lite, för gråten måste stoppas innan den river tag i det där som lurar inuti och som startar en lavin om jag inte passar mig.
Frågor pockar, men jag tror ändå jag vet. Den här gången inte lämnad mitt i en brännande passion med en till synes helt given utgång, som i "livet ut". Även om jag inte kan möta den tvära vändningen och inte riktigt förstå med mig själv som referens. Den här gången inte med någon som inte tog ansvar för att förklara och svara på frågor och möta ilskan och sorgen hos Storsonen. Den här gången med ganska mycket mer ansvar, inte någon så satans feg som förra gången, så feg att det enklaste var att likna mig och mina barn med så lite värde som skräp på ett tunnelbanespår.
I am calling all my angels. Och de kommer, sluter upp omkring mig som det fluff de är. Hjälper mig att klara den första paniken, avbokar mina möten, håller koll på mig. Vaktar mig, nattar mig. Hjälper mig att hålla ihop, handla, diska och laga mat, göra Storsonens 16-årsdag till något bra. Nästa går på skiftet för att vakta mig och natta mig den andra natten. Ingen är någonsin längre bort än ett telefonsamtal. Jag vill inte vara i vägen, vill inte vara den som inte klarar mig själv, inte vara den som inte kan vara ensam. Men inser att det här inte har att göra med min diagnos. Inser att vem som helst skulle ta hjälp av sina vänner de första dagarna efter att pojkvännen gjort slut. Jag får det, jag ska det. Det gör mig inte sämre.
I kväll utan någon som vaktar mig och nattar mig. Bara jag och Lilla sonen hemma nu, efter mysig kväll hos ME och hennes barn, med middag och kaosmys som alltid när det är vi.
Lilla sonen har just somnat, jag sitter här och vänder ut lite, lite av mina tankar här. Jag hinner tänka alltför mycket när varje timme är som en dag, men jag sansar mig, landar mig.
Mer utrymme kunde jag inte ge, utan att ge bort en del av min egen luft. Mer kärlek kunde jag inte ge, utan att falla över vågens kant. Mer kunde jag inte lyssna utan själv bli helt tyst och mer kunde jag inte vilja hjälpa utan att våldföra mig. Mer kunde jag inte överse tyst utan att förminska mig. Mer kunde jag inte vara öppen utan att spränga mig i bitar.
Mer kunde jag inte.
