kan inte riktigt skilja på att kolla fakta, försvara någons
handlande till min fördel och när jag istället dömer för hårt,
både mig och andra.(honom)
Om jag inte tror och hoppas, blir det en självuppfylld profetia då?
Om jag tror och hoppas, kommer jag då att drabbas av den stora
smärtan igen?
Jag vill ingetdera. Jag försöker hålla en balans men det resulterar
i att jag hoppas, men inte tror. Det är nog det sämsta läget. Att
jag inte tror gör det svårare för mig att hålla mig cool. Då vill
jag behålla något jag inte ens har. Och när jag hoppas tappar jag
greppet om tiden och ibland rummet.
Och smärtan? Ja, det gör ju redan ont mellan varven. När impulserna
tar överhanden och jag snurrar ner mig i värdelösheten och rädslan
och känslan av att vara så fel och alltid bli lurad. När jag inte
klarar av att göra det som är bra för mig långsiktigt och serverar
mig de snabba fixarna, de som på kort sikt uppfyller ett behov men på
lång sikt är väldigt självdestruktiva.
Jag orkar inte med mig just nu, orkar inte med mina känslor. Vill ha
en avstängningsknapp.
Dessutom lämnade jag Angel på flygplatsen idag och grät Lille Skutt
tårar när jag åkte därifrån. Nä, separationer är inte min starka
sida.
Jag vill bli kramad nu. Jag vill ha honom här. Eller vara hos honom.
En vecka är som en månad och jag trivs inte alls med att vi är
ifrån varann så mycket. Jag har ingen lust att vara praktisk, jag
vill mer än så.
2 kommentarer:
Jag vet. Jag önskade att jag inte vet.
Vad du menar, jag känner igen mig i varje ord.
När jag hamnar i det där längta/viljanu/inte orka en minut till läget blir jag antingen 'klara mig själv Anna', som iskallt serverar floskel på floskel om hur bra jag fixar allt sjlälv, att det är mycket enklare att vara ensam och veta att man är ensam än att tro/hoppas att någon ska finnas där när man behöver. Trots att jag vet med mig att livet lever med den andra oxå, och att man inte alltid i sådana lägen kan släppa allt och komma farande när ensamhetskänsligheten dundrar fram i mig.
Jag är besviken att han inte kommer, fast min mun säger att jag nog trots allt klarar mig bäst själv...
Dum, Anna är dum ibland.
Som bäst är jag lyckliglängtande, kan känna trygghet i att det är bra att båda har liv som tar plats, att jag kan göra massa saker på egen hand och har frihet...
Konstigt nog verkar de lyckligtlängtande stunderna inte vara lika många som de dumAnna stunderna.
Det borde vara olagligt att somna själv när man är förälskad/kär/älskar, i varje fall de där dagarna när man inte kan vara själv, Jo, själv utan andra, men inte själv utan den andre.
Men, det där med musik som gör en glad och tänka på allt man gör bra var ett fantastiskt råd.....
Kram
Ja, exakt. På alltihop.
Idag är jag starkjag som fixar med båten, klarar mig fint med vänner och Stora sonen.
Upp med skyddet och le åt solen.
Men kanske blir jag dumjag innan jag hinner somna ikväll, det vet man aldrig...
Skicka en kommentar