Hej Mamma

I går på eftermiddagen kröp jag ihop i sängen en stund. Jag var så
trött efter ett par slitiga dagar och en än mer slitig natt. Jag låg
stilla och lyssnade på regnet som smattrade mot fönstret och vinden
som knackade på. Jag låtsades att jag var tonåring igen, att jag var
i mitt rum hemma hos dig och pappa och att ni levde.

Jag kunde faktiskt höra dig plocka i köket och höra pappas röst.

Jag kände mig fullkomligt trygg. Vetskapen om att vad jag än vill ha
hjälp med, vad jag än funderar över, hur jag än beter mig så finns
ni där, ett andetag bort. Alltid till hands för mig med goda råd,
kärlek, hemlagad mat och djupa eller bara roliga samtal. Jag slappnade
av fullständigt.

Ibland är det skönt att låtsas, låta hjärnan få vila lite från
verkligheten. För verkligheten att ni inte finns kvar, vare sig du,
pappa eller Jhonny är ibland en tung, svår och ledsam verklighet.

Om ni hade levt nu hade ni nog oroat er en del för mig. (inte Jhonny
förstås, han hade sagt att allt löser sig och puttat på mig och
tagit med mig ut på en öl och fyllt min Ipod med nya låtar)

Oroat er för min ekonomi, arbetet, att jag börjat röka igen, att jag
sover för lite och stressar för mycket. Sånt som föräldrar oroar
sig för.

Mamma, jag undrar hur du hade det när du var i den åldern jag är nu.
Vad du tänkte på, vad du var glad över och rädd för. Jag var så
liten att du bara var så självklar för mig och jag aldrig funderade
värst mycket på hur du såg på ditt liv. Men nu vill jag veta.

Vad hade du för drömmar? Var du lycklig i er tvåsamhet? Hade du
utrymme att vara du?

Jag saknar tvåsamhet. När du dog var jag i en relation som både du
och jag trodde skulle vara för resten av livet. Nu blev det inte alls
så, faktiskt. Jag har många gånger tänkt att det är bra att du
slapp vara med om vår separation. Jag vet att du, som jag, avgudade
honom och att det skulle ha tagit dig hårt. Men samtidigt har jag
önskat att du hade funnits där, som mitt stöd.

Mycket har hänt sedan dess. Mycket som jag är glad att du sluppit,
men också mycket fint. Du skulle vara så glad över de vänner jag
har omkring mig och allt de gör för mig. Du skulle vara stolt över
bristningsgränsen för dina barnbarn och allt de åstadkommer och
över hur fina, goda och kloka de är.

Just nu sitter jag och väntar på en av dina söner och jag tror jag
ser honom komma nu. Jag slutar för den här gången. Och vet du, jag
är okej. Allt blir bra, oroa dig inte.

Älskade mamma. Ingenting slår din och pappas kärlek och den trygghet
ni gav mig. Det kommer alltid finnas tomhet kvar.