Håller

Jag håller mig här. Med lite svag kramp går fötterna på kanten och jag faller inte ner nu. Just nu, tack.

Jag fyller i mina blad duktigt och sant med fler nollor denna vecka än den förra. Mindre ångest, mindre skada. Jag är mer här och nu, om än lite.

Jag håller mig här. Låter inte krampen ta över, drullar lite och gör fel. Men håller mig kvar.

Mötas

Där är vi i samma dimension. Jag ändrar, tar ner och bort och kan möta dig igen. På ett plan bättre än något annat. Vi får ta reda på vad vi ska ha. Här kan vi vara.

Klapp

Efter en snabb middag med siktet inställt på städning och tvätt och
att faktiskt få lite ordning i mitt kaos fick jag migrän till
efterrätt.

Jag har kräkts och sovit och nu ska jag sova igen. Först ska jag bara
klappa mig på kinden och säga till mig att det är okej att jag inte
städat.

Jag har extremt svårt för att klappa mig själv. Jag har fått det
som läxa i terapin. Och bakläxa. För jag kan inte.
Så det är bara att sätta igång och jobba på det. Trösta mig
själv, som jag skulle ha tröstat någon annan som varit nykräkt och
känt sig misslyckad och värdelös.

Klapp, klapp på armen.

Det är ingen fara. Skiten ligger kvar.

Efterdag

Nackdelen med att ha en så bra dag som jag hade igår är att jag dagen efter får lite.. prestationsångest..? Jag kan inte komma till ro med att det blir en söndag utan spekatulära inslag. Eller spektakulära är att ta i. Njutbara?

Herr Meningslöshet tornar upp sig i dörröppningen. Vad har jag att se fram emot i dag? Handla, tvätta och städa? Risken att fastna blir genast överhängande. Jag tror att om inte hela min vecka hade varit såpass bra som den har så hade jag fastnat i dag.

Men jag gick upp. Sent, men jag gick upp. Jag åkte och handlade. Skor till Lilla sonen var det viktigaste. Lyckades med det. Sen köpte jag platåskor till mig och väldigt mycket tvål. Jag är som sagt usel på att handla.

Sen lite lunch på hemmafiket och häng i MEs soffa och lite tvätt och plock hemma.

En hyfsat tråkig men ganska mysig dag, alltså.

Jag vill ha full fart, full kärlek, fullt allting. Stannar det upp så brakar jag ner. Upp är fantastiskt, ner är horribelt. Som sagt, jag ska sträva efter bättre balans. Jag tror och hoppas att jag är på väg dit.

Ja!

Vilken bra dag!

Frukost med sol och hjärtegäng. Vi satt nio personer och pratade och
åt i ett par timmar. Jag gillar verkligen att bo här, det slår mig
extra mycket när vi hänger på fiket såhär...

Sen festival där jag och lilla sonen körde Improteater (sjukt kul och
jag saknar det!) och jag och ME busade och var modiga. Galna och
bubbliga var vi! Och ännu mer sol. Och poetryslam. Mat och dricka. Och
skratt. En glad trio på festivel helt enkelt.

Kväll på min balkong med lilla sonen och en fin vän från
grannskapet. Levande ljus, månsken, långa öppna och spännande
samtal och varma täcken.

In på balkongen strömmade musiken och ljuden från festivalen och jag
hör det fortfarande lite svagt in i sovrummet där jag nu krupit ner i
nybäddad säng. Och det är lördag .. Vilket betyder att jag inte
behöver ha ångest för att jag kommer i säng vid 1.28. Inte alls,
för i morgon har jag sovmorgon.

Åh, vilken bra dag!

Nu tror jag på en bra natt.

Minneshål

Jag är rädd för första varvet utan, trots att det aldrig ens blev
riktigt ett helt varv med. Och där det blev många varv är jag
fortfarande rädd för minneshålen. Som jag snubblar ner i ibland.

Jag är rädd för kylan och ännu mer för snön. Jag är orolig för
att en doft eller en plats ska innehålla ett minne som rubbar de
starka dagarna.

De vackra minnena som jag så många gånger trott var de första av
många fler. Som tar åratal att skala av smärtan från, tills de blir
rena och rentav tröstande.

Jag samlar nya minnen. Igen. Och hoppas så innerligen att dessa aldrig
ska utgöra hål för mig att falla i.

Tittin

Tilltufsad och misstänksam drar jag mina närmaste tätare omkring mig och jobbar mig inåt i mitt eget. Steg för steg reder jag, men knappast ut. Plöjer djupa spår i några kanaler och låter broar byggas över andra så att jag lätt kan gå över. Vågskålen väger mot trygghet och det välkända och äventyr lockar inte nu. Jag vill få ha det mjuka, enkla och trygga. Få vara ifred från de som är besvikna och de som ljuger. Inte behöva svara upp eller förklara, utan bara vara. Några starkare dagar har grundat ett litet leende i magen som går att plocka fram när de som inte spelar roll spelar spratt. Inte långt vandrat, men på väg.

Fullt

Min vardag är så full att om du ska fylla tomheten i det fyllda och
vara mig nära så måste du vara riktigt nära.

Till min ME

Du har vackra händer. Det tänker jag ofta på. Kvinnliga och gestikuleranade och fixande.
Jag ser så många sidor hos dig och allt tillsammans gör dig till den du är och den jag älskar och behöver. (ja, jag behöver henne!) *

I bland är du bara mjuk och kanske lite trött och jag vill göra kaffe åt dig och bre dina mackor för du ser ut att behöva det där du gosar i dina mysbyxor. Det finns en del av dig som bara är busig och som jag skrattar med så att tårarna rinner. Eller sprutar, tills jag kiknar. Det finns ingen jag har skrattat med så mycket som tillsammans med dig det senaste året. Åren, snart.

Men inte alltid skrattar vi. Jag minns för ganska exakt ett år sen, efter det värsta och bästa samtalet med O. När du släpade mig till "En ljummen" och vallade mig mellan mina gråtattacker. Du har fått ta del av många av mina tårar. Men du står ut. Du står ut med det mesta hos mig. Och det du inte står ut med, det tar du ändå.

Men det händer att du inte alls är mjuk. Inte alls busig. Då drar det mörka skuggor över ditt ansikte. Några gånger har det varit för saker jag har gjort. Där vill jag inte vara, men ärligheten mellan oss tar oss närmare varandra, det vet vi nu. Att vi tar i det jobbiga också är värdefullt..
När saker i livet gör dig illa, när du oroar dig-då vill jag finnas för dig.

Sen är du mamma. Händerna far över matlagning och disk och du har barnens teckningar i ordentliga pärmar och du packar matsäckar i fina små lådor och förmanar om rätt saker. Jag älskar dig som mamma också. Du tror i bland att du inte räcker till, men du har fel. Bara de blickar du ger dina barn när vi sitter på stranden och de njuter av sol och sand räcker för att man ska se vilken slags mamma du är. En älskande, kapabel, stark och riktig mamma.

Jag beundrar din kreativitet. Ditt sätt att skriva och dina underbara fotografier. Och din förmåga att, i motsats till mig, ta dig ut på saker på egen hand. Jag hör dig säga att du gjort eller ska göra saker som jag bara kan fantisera om att någonsin kunna göra själv.

Vi har pratat så många timmar, dagar och nätter. Vi pratar ofta om varsin sak. Utifrån skulle nog många av våra samtal te sig väldigt märkliga. Men vi vet. Vi tar in och lyssnar på varandra, turas om att vara egoistiska. Stöttar, puttar och drar. Önskar varandra lycka och finns till för varann.

Mitt liv skulle vara oändligt tomt om du försvann. Du är så viktig för mig att bara tanken på att finnas i det här utan dig gör mig knäsvag. Det enda jag kan tänka mig att förlora lite av dig till är för att du ska få något du väldigt gärna vill ha. Du är mycket av min trygghet, någon som alltid finns där och som på ditt eget vis tar dig an min problematik. Och ditt eget vis fungerar. Jag vill alltid vara med dig. Jag skäms inte inför dig. Känner mig besvärlig ibland, men inte så mycket att jag tror att du ska lämna mig. Det finns utrymme för mig hos dig, att vara jag och att vara sann. Och utrymme att testa mina tankar. Du tycker att jag tänker eller gör fel då och då. Tack och lov får jag veta det och tack och lov hindrar du mig ibland från att begå misstag. Det får du. Du om någon får det, för när jag begår misstag är det ju till dig jag kommer.

Jag är så glad för dig.

* Till er som säger att det är så fult att behöva.

Obesked

Vill bara uppdatera lite.

Om att det inte finns något att uppdatera.

Stora sonen har fortfarande ingen skola att gå i.

Chefen på soc hade fortfarande inte "läst in sig tillräckligt" och trots att det är han som ska ta beslutet måste han vänta tills handläggaren är tillbaka från semestern.

"Det finns några oklarheter i journalen." Som han har haft tillgång till sen i början av juni...?

Vad jag har att säga spelar uppenbarligen ingen roll. Vad som står i Sonens diagnos och i hans remiss och vad BUP och mellanvården och hans läkare och vad hans förra skola anser spelar tydligen ingen större roll heller.

Jag frågade när de kan tänkas lämna besked. De behöver minst denna vecka på sig, sa han.

Jag frågade vad han tycker att jag ska göra under tiden.

Han sa att Sonen fortfarande är gamla skolans ansvar.. Jag frågade hur det kunde vara möjligt när de redan i april sagt att de inte har resurser ge Sonen det han behöver. Han hade inget svar på det.

Chefen hintade om att eftersom Sonen inte är utåtagerande så kanske de inte kommer att tycka att han är i behov av att gå i en skola med behandling. (nej, det är han inte-för det mesta, men han har hotat att med att ta livet av sig...? Märkliga kriterier de har på Soc. Verkligen)

Jag frågade honom vad jag ska göra nu.

Sen bröt jag ihop.

Vilket inte var meningen och vilket säkerligen inte leder någonstans heller.

Men jag kan säga så mycket som att den här veckan INTE varit bra för Sonens välmående.

Och det gör ont i mig och jag är återigen så frustrerad, maktlös och rädd. Rädd att det som byggts upp under sommaren nu raseras på grund av slarv och nonchalans.

Och vet ni, jag kan inte göra det här på egen hand längre. Jag dräneras. Jag kommer inte att orka det här länge till.

Något gott.

Jag föll igår och fastnade. Fröken Värdelöshet satt över mitt
ansikte och bröst och skrattade över sin vinst. För jag klarade inte
något. Inte ens det som håller mig här.

I dag sådan dramatik för att språket sviker när det ska kläs och
jag blev både ensam och tvåsam igen. Jag vill inte vara till besvär
för någon annan än mig själv.

Skrev kontrakt för nya terapin idag. Svårt att göra det. Skönt att
det är gjort. En förhoppning startade som ett litet frö i mig och
motivation kom försiktigt strilande.

Som en liten godsak finns hoppet.

Något gott.

Ettårsdag

I dag (ehh. igår, för fyra minuter sen) är det ettårsdagen för starten av min blogg.

Jag hade ett inlägg påbörjat om statistik och vilka länder som besökt bloggen och om vilka etiketter som använts mest (fast jag glömmer ju bara det så det blir helt missvisande) och vilket inlägg som är mest läst (Alla inlägg taggade med "saknad" samt "punkjävel" delar förstaplatsen) samt en massa annan statistik.

Men jag orkar inte skriva det inlägget.

I stället blir det ett varmt tack till Herr Nyström som fick mig att börja, till ME som alltid, alltid läser. Tack alla ni som läser och kommenterar. Tack Stora sonen för din tillåtelse att skriva om dig.

Extra tack till er trogna som följt bloggen nästen från start till nu. Vet att det finns en och annan som aldrig kommenterar, men som läser. Tack, ni nytillkomna som börjar läsa och blir kvar.

Min dag började med en skitful morgon fortsatte som en tråkig dag och avslutades med vin, pepparkakor och prat på en uteplats, en rejäl massage som hjälp mot att jag verkar sova med axlarna inkörda i öronen. Alltså en betydligt bättre kväll än vad morgon och dag erbjöd av livskvalité.

Jag släntrade nyss hemåt med min bh i handen och kände mig ändå rätt okej. Min yogi hjälpte mig med ett viktig beslut i dag. Jag ska följa hennes råd.

I morgon har jag bokat väckning och hoppas att morgonen inte blir en skitful en igen. Jag tror att en del i det är att jag har abstinens då jag inte får mina morgondopp längre...? Avvänjning tycks krävas...?

Fram för morgnar lika vackra som kvällar!

Skitfula

Kommer krypande. Gör att jag inte vill kliva ur sängen. Känslan av att livet är för tråkigt. Ingen som luktar gott att äta frukost med. Inte mitt team på jobbet som får mig att skratta och vilja förflytta berg. Bergen ska likförbannat flyttas, men jag ska göra det på ett nytt sätt. Som jag inte tror passar. Alltså för tråkigt.

Morgonen är skitful. Jag vänder mig om och kryper närmare mig själv under mjukt täcke. Vill bara stanna där. Ansträngningarna når ändå ingenstans och vad ska jag se fram emot nu? Borden och måsten gör en barriär mellan mig och att andas lätt. Det jag vet skulle få mig att må bättre orkar jag inte, jag är alltför utmattad av för lite god sömn och av oron och tråkigheten.

Jag vet. Måste vända. Borde ta tag.

Måste.

Borde.

Skitfula morgnar är det.

skolvals

Jo, fick ju mejl från socialtjänsten i fredags. Av vår handläggare som sedan i april jobbat med att utreda Stora sonens skolplacering. I mejlet gav hon beskedet om att de inte hade något besked. Hon skulle gå på semester och hänvisade till sin chef om jag hade några frågor. (OM!!???)

Naturligtvis hade jag frågor och ringde chefen direkt på måndagen. Inget svar, lämnade meddelande. Samma sak i går, tisdag och i dag onsdag.

Under dessa dagar har bollar satts i rullning på alla andra håll. Kuratorn från förra skolan ringde mig och undrade hur det gick. Hon slet med andra skolplaceringar som inte blivit av trots att terminen redan börjat. Hon hade strax innan hon ringde mig skällt ut en socialsekreterare... ("Jag vet, oproffsigt efter så många år i det här-men jag kunde bara inte hålla mig längre", sa hon). Hon skällde för att det tjafsas och dras och puttas om pengar och barnen och ungdomarna hamnar i kläm.

Nähä...

Hon tipsade mig om att ta kontakt direkt med den andra skolan som jag och flera med mig som varit inblandade i detta mycket väl kan tänka oss vara ett bra alternativ, men som socialtjänsten inte gav mig något besked om. Trots att den skolan varit på tapeten från oss alla sedan april. Alla utom socialtjänsten, dådå. Och de är ju de som håller i pengarna...

Jag tog kontakt med rektorn på den här skolan. Efter att vi hade pratat en halvtimme var vi båda överens om att deras verksamhet skulle passa mycket bra. Han tog direkt kontakt med bitr rektor på gamla skolan.

Tisdag morgon har vi mellanvården på besök hemma. För första gången vill Sonen inte alls vara med på mötet. "Om de inte kan hjälpa mig med vilken skola jag ska gå i vill jag inte" säger han och drar täcket över huvudet.

Jävlar.

Mellanvården suckar över hur långdraget detta blivit med soc. Minst sagt. De ska också kontakta dem. Vi är alla överens om att Sonen ska gå i en skola med behandling.

Onsdag eftermiddag ringer chefen på socialtjänsten. Äntligen.... Alla sonens kompisar har redan haft terminsstart och Sonen känner sig återigen så ANNORLUNDA och till BESVÄR. Så som jag verkligen inte vill att han ska behöva känna sig.

Samtalet med den här chefen är helt osannolikt...
"Hej, förlåt att jag inte ringde tillbaka i måndags, men det har varit så mycket här och i går hade jag inskolning med mina barn i skolan!"
"Hej. Ja, jag hade gärna fått prata med dig tidigare, jag har nämligen inte varit på någon inskolning med mitt barn."

( i mitt huvud; "nejmen så trevligt för dig att du har så välartade barn att du inte behöver ha en byråkratiskt, kleggig massa som tar beslut om deras skolgång")

Det visar sig att han inte alls är insatt. Inte det minsta.... Det har gått till så att socilasekreteraren har gjort utredning och varit på möten i skola och med BUP och träffat mig flera gånger och även Sonen. Chefen har inte tagit del av detta. Alls. Nu lämnar hon över till honom, som ska ta beslutet. Och han har "inte hunnit läsa in sig ännu".

Vem tänkte hur när i det här egentligen??

Jag undrar vad som kommer att hända nu, och frågar. Han ska läsa på och dra det ett varv till med den skolan som ingen av de inblandade anser vara bra nog. Jag undrar varför. Psykologen på BUP, psykoterapeuterna på mellanvården, gamla rektorn, gamla kuratorn, jag, till och med Sonen själv anser att en skola utan möjlighet till behandling inte kommer att räcka. Risken att det blir ännu ett "misslyckande" för Sonen är alltför stor.

Jag har ju till och med pratat med rektorn för den skolan! Hon tyckte inte heller att deras resurser var tillräckliga.

Men vet ni, den är BILLIGARE. Precis så är det. Chefen sa till slut. "Jag vill inte lägga det här i långbänk, det är inte det (i mitt huvud.."inte? varför då vänta från april till augusti med att ta tag i det?) men det är mycket en fråga om pengar. Vem som ska betala. (i mitt huvud; "säg var jag ska skicka pengarna!)

Skolan utan behandling får Sonens skola som han hör till nu betala. Skola med behandling är socialtjänsten med och betalar.

Vilken skola tror ni de beslutar om? Cheferna på BUP och socialtjänsten. Personer som aldrig ens träffat Sonen. Vad tror ni?

Fortsättning följer.....

Tillbaka till hösten

Nu är typ hösten här. Åtminstone höstångesten. Jag har haft totalt ca 4 veckors semester denna sommar och det är den längsta jag haft sen jag var... 12 år? Och jag har nog aldrig velat tillbaka till jobbet så lite som nu. Tillbaka till något nytt, efter den mest turbulenta omorganisation jag varit med om. Till något tråkigare. Med massor av jobb att utföra och skyhöga krav på mig. Well. Ta tag i.

Fick brev av socialtjänsten i går om Stora sonens skolgång. "Vi har tyvärr inget besked att komma med angående Sonens skolstart. Vi kollar upp.. bla bla blö blö.. och jag och min chef har bestämt att Sonen inte ska gå i skolan Xxxxx. "

Det var den skolan han ville gå i. Som jag hittade i april och ville att han skulle byta till redan då. Naturligtvis ett nej. Utan motivering. Och inget annat alternativ. Så han har ingen skola att börja i nu till hösten. Så.. förutom allt annat som strulat.. så ska han börja i en ny skola några veckor in på terminen..??

Hur lång tid kan det få ta? Han har skolplikt, ju. Måste de inte ordna det här?

Jag blir helt matt. Tur att Sonen är vid hyfsat gott mod och diskuterbar och med sång och livsgnista just nu. Tack och lov för det. Låt dem inte förstöra det... Snälla, inte en gång till.

Sonen undrade över vilken motivering de hade att inte låta honom gå i den skolan vi ville ha honom i. Jag lovade att ta reda på det....

Fd Inneboende var här i går och hälsade på. Vi tillbringade nästan 13 timmar på balkongen, pratade om livet, drack vin och åt god mat. Vi pratade om att skaffa en större lägenhet här och att hon ska flytta tillbaka lite mer permanent. Det skulle jag gilla och jag sa ja. Det vore grymt, rent ut sagt.

Jag är rädd för att igen fastna i att allt känns som måsten. Jag har påbörjat en lista i mitt huvud på saker som jag ska göra och det börjar anta formen av en "dethärmåstejaggöralista". Jag vill inte det. Jag vill vilja saker. Också, åtminstone. Rädd att måstekänslan tar över.

Jag vill vilja!

Ska ta tillbaka lite kontroll över mitt liv, har låtit mig flyta med alltför mycket den här sommaren. Men ska passa mig för att ramla ner i gamla kontrollmönster. Balansera....

Hopp. Vilja. Balans. Så vill jag att hösten ska se ut.

Och att jag kan fortsätta vara sann.

Rötter

Intill den här eken har min familj sina rötter. Eller är och har
varit dess knutpunkt, kanske är en bättre benämning. I eken har jag
och mina syskon klättrat och byggt kojor. Sen har våra barn klättrat
och byggt kojor där. Kanske blir det en generation till som gör det.
Jag tror det.

Det är fint att vara här, jag känner mig nära mina föräldrar.
Deras händer har skapat och byggt så mycket här under många år.
Jag tycker om att känna närheten till dem och vara i det. Det gör
saknaden enklare att allt är så fint. Vackra minnen, glada minnen som
sveper om mig och jag känner tacksamhet över det jag fick. Min
barndom, så trygg och kärleksfull.

Mitt favoritminne av min pappa är det när jag , då som nu, aldrig
ville kliva upp ur vattnet utan badade i all oändlighet. Pappa tyckte
att hans lilla dotter skulle få i sig lite mat mellan varven, men hade
svårt att få mig ur vattnet. Så han kom ner till sjön och ut på
bryggan till mig, med gasolkök, stekpanna och en hink med pannkaksmet.
Där satt han sen och stekte pannkakor åt mig.

Bryggan finns inte kvar. Men kärleken i hans handlingar bär jag med
mig för alltid.

Rörelser

Sakta hade några saker börjat sjunka ner mot botten. Kanske hade de
hunnit komma halvvägs. När de väl nått botten skulle de få ligga
där i mörkret utan att kännas eller synas alls.

Men det har kommit rörelser. Som grumlar det sakta sjunkande. Virvlar
i det får det att sträva mot ytan igen. Rörelserna kommer från
olika håll men skapar en riktning åt samma. Jag dras med. Mitt i
virveln är jag och känner.

Kanske är det tillfälligheter som ger dessa rörelser samtidigt nu.
Eller så är det något som händer. Jag påverkas och vet inte om jag
ska kämpa emot eller bara följa. Motståndet är svagt mitt i min
brusande längtan. Den som sliter i mig åt olika håll. Jag har ingen
ro. Jag försöker hitta lugn, men även där allt det yttre är lugnt
så stormar det inuti mig.

Jag undrar hur mycket av det som virvlas upp nu som når ända till
ytan. Det krävs att det blir nästan allt för att sikten ska bli
fri.....

Hemmabarn

Stora sonen hemma igen! Han har haft en väldigt bra resa, helt glad
och stolt och tacksam. Och laddad inför hösten och livet på ett
sätt jag inte sett hos honom på flera år. Lycka.

Han älskar sina morbröder och kusiner så mycket och min tanke att
han skulle få tid med en man, sin morbror, som älskar honom och vill
ha honom där var rätt. Jag ser och hör det på honom.

Han har också varit på egen hand, rest till andra ställen i
Thailand. Han berättade om det ansvar han fick ta då och hur han
hanterade det. Det har gett honom starkare självkänsla, och det
känns oerhört värdefullt.

Han kom hem med en ny tatuering, Dharma Wheel. Han berättar för mig
att den ska påminna honom att alla ekrarna i hjulet ska tas om hand.
Att han ska tänka på sin familj, sina vänner, naturen och andarna
och inte bara på sig själv när han tar beslut i livet. I mitten av
hjulet finns han, beroende av att alla ekrar är hela. Han satte den
på handleden för att han ständigt ska bli påmind.

Han säger till mig att han vill ta vara mer på livet. Att han vill
komma upp på morgnarna och utöva Thai Chi för att bli balanserad.

Och han vill nu ha några dagar semester med sin mamma. Så det tar vi.
Åker till torpet, äter kräftor och plockar svamp.

Han känns liksom... Större? Och han inspirerar mig. Den
verklighetsångest jag har haft i några dagar skingrades av hans
hemkomst och hans väsen.

Kära, älskade son. Min sol.

Kopplad

Hon drar i kopplet.

När något flimrar blir rycket hårt.

Kontrollerar med hot och hårda ord.

Kastar barnens själar högt och lågt.

Hon rycker igen, håller hårdare intill sig.

Från tornet kapar hon flyktvägarna.

Varje rörelse registreras.

Kniven bakom ryggen ger mod att eliminera.

Utrymmet blir allt mindre när väggar kryper.

Och luften kontamineras av lögner som skydd

Vägen ut som en hägring flyttar in i huvudet.
Där bygger det bo och väntar in.

Oensamhet

Jag känner mig lite utanför. Lite ansatt. Tänker på att det är
mest gifta människor som lever med sin partner och sina barn, som de
har just med ovan nämnda partner, som säger till mig att typ "ensam
är stark", " man ska inte behöva varandra för att fungera"...

Det är också de, mycket märkligt nog, som är snabba med att säga
att ett äktenskap inte alls behövs. Att det till exempel inte är
något att vara glad över om man har levt med någon som älskat en
tillräckligt för att vilja gifta sig. Jag ville där poängtera att
det kanske inte var så dumt att tänka på även om man skiljt sig.
Men nej, inte väsentligt. Jag som tyckte att det liksom var en god sak
att ha med sig...?

Känner mig lite förvirrad av det här. Och oförstådd. De vet ju
faktiskt inte hur det känns. Även de som befinner sig i samma
situation som jag kan ha svårt att veta hur det känns för just mig
såklart, men den som inte ens kan relatera till egna känslor?

"Du måste älska dig själv först."

Kom igen... Det är väl föga troligt att alla som är gifta och har
en familj älskar sig själva 365 dagar om året?

Ska det vara en tröst? Jag känner det bara som att min dröm om att
ha en hel, stor familj med massa kärlek i, oavsett konstellation ter
sig allt mer som en fåfäng önskedröm.

Av någon anledning blir det på ett eller annat sätt så fel där jag
tror att det ska bli så rätt.

Och de som lever i sina familjer och tror att de inte behöver varann.
Asså, jag vete fan...?

Jag behöver den familj jag har, det är ett som är säkert. Och jag
tror fullt och fast att man kan utvecklas i en relation, att man inte
måste vara ensam för att kunna göra det. "Nu måste du vara ensam
för att hitta dig själv"-snacket... Däremot tror jag att det är
väldigt inpräntat hos många. Jag får ganska ofta reaktionen att jag
är "fel" och måste hantera att jag gillar att vara många, minst
två. Varför? Människan levde ju i flock tidigare, varför skulle det
nödvändigtvis vara ett tecken på svaghet nu? Sedan finns det
människor som verkligen behöver mycket ensamhet. Då är det klokt om
en sådan person inte lever med någon som är som jag. Men är det
kanske istället tecken på svaghet? Man skulle kunna se det så. Att
det är en person som inte klarar att vara i en dynamik och samarbeta
och ge och ta....? Bara en tanke, inget fördömande. Jag menar bara
att jag tror att man kan forma värderingar kring det här lite
godtyckligt om man vill...

Jag anser ändå att jag levt såpass länge, tillbringat såpass
många timmar i terapi att jag vet hyfsat väl vem jag är . Med det
inte sagt att jag på något vis är hel och klar... Inte alls.
Herregud, nej....Men jag vet lite vad som behöver göras och jag tar
hjälp för att göra det. Och jag tror inte jag måste vara ensam för
att lära mig att tycka om mig själv.

Nej, jag tror inte att ensam är stark. Jag tror att man stärks av
gemenskap och utmaningar i mänskliga möten. Jag tror inte att jag är
ensam eller att jag behöver vara det. Och jag tycker att det är helt
okej att behöva en annan person. Inte för att förverkliga sig, eller
för att identifiera sig, men jag tror på riktigt att det finns
större chans till lycka på flera plan om man är tillsammans.

(Jag spretar i tankarna och skriver som det spretar... Vill få ur mig
det här...)

Och jag tror på tvåsamhet och kärlek. Hur omodernt det än låter.
Och jag vill "bli" kär. Drabbad. Inte bara styras av förnuft och
verkligen inte av rädslor. Jag vill känna, på riktigt känna och ta
det därifrån. Inte styra och sen känna om det visar sig att
styrningen blev god efter givna parametrar.

Jodå, det finns naturligtvis lägen med risk för skada åt något
håll och då är det bra med lite styrning. Men att unna sig härlig
kärlek med någon man mår bra tillsammans med tror jag man ska känna
för ...

Svekhet

Visa ville du, hur seriös du var. Desperat säga att det var på
riktigt.
Och rädd var du för att såren skulle ges av mig. Jag, som var allt
du önskade och lite till. Bedyra behövde jag, min kärlek och att du
dög.

Sveket bara kvar som ett skrapsår över allt. Med mörkröd skorpa
ovan en het infektion. Vill du skrapa och göra rent ? Dra taggarna ur
varet så att blodet kan flöda fritt.

Det behövs.

Mammas halsband

Verkar inte som att bilden kom med? Här igen.

Mamma

Häromdagen hittade jag ett av min mammas pärlhalsband. Och jag tänkte på vad som stod i tidningen den morgonen om att man nu kommer att kunna ta reda på när man hamnar i klimakteriet. Eller så skulle man kunna fråga sin mamma, för det brukar vara ärftligt. Jag har ingen aning om när det hände för min mamma.

I dag när jag körde tillbaka till ön efter en väldigt fin kväll, natt och morgon hos min pojkvän så hade jag min Ipod på "blanda" och låten nedan spelades. Har inte lyssnat på den på flera år. Det är väldigt mycket som stämmer in och jag saknade min mamma oerhört mycket. Jag grät så att jag fick stanna bilen en stund.

Det finns så mycket jag vill prata med henne om. Och det finns massor som jag är glad att jag inte behöver berätta för henne för det hade gjort henne så ont. Men saknaden är större än så. Den är idag också väldigt egoistisk....

You turn off the light, kiss me good night
And mother, I know that I'm going to be alright
I just can't wait to grow up
Find my own life, be a good wife
And a smart one, I'm sure
I never took us for granted and I always knew
You and I are special
But I never knew how much I'd miss you
So much has changed and been rearranged
And I see that I've lost
What made me so young and incredibly strong
And never ever wrong
You were always there
Because you're always everywhere
I used to cry for no reason
And that's still the same
Except that I had adolescence to blame
But not now
Now I feel sad because I don't know what's true
And I miss thinking I could be just like you.
So much has changed and been rearranged
And I see that I've lost
What made me so young and incredibly strong
And never ever wrong
So much has changed and been rearranged
And I see that I've lost
What made me so sure that I could endure
How hard it is to lose and live again
And never understand
You are always everywhere
You're always there
You turn off the light, and kiss me goodnight
And mother, I know that I'm going to be alright 

Längtan

Jag vill aldrig ljuga. Jag undrar vad jag ska säga när jag inte vet.
Vad jag tror?Men hur ska jag göra när det jag tror ändrad med några
timmars mellanrum? Jag tänker att då ska jag nog vara tyst.

Jag längtar konstant. Min längtan pendlar i styrka och i riktning. I
kväll satt jag igen och såg solen gå ner. Det är så vackert att
min mage snörs ihop och tårar fyller mina ögon.

Jag är på en ö där jag aldrig varit förut. Jag skapar nya minnen
bland folk jag tycker om. Men något saknas mig. Jag känner mig
märkligt ensam här. Inte desperat ensam, mer melankoliskt. Jag har
ingen i min familj här. Jag hade honom här, han som blivit en del av
mitt sammanhang och som jag vill vara nära och som tycker att jag är
vacker som jag är, igår. Men han åkte i morse igen. Sen kom den
märkliga, lite ontsköna, ensamheten igen.

Längtan drar i mig och vill att jag ska göra saker. Som att ta
beslut. Men jag kan inte det nu. Allt i mina tankar måste få forsa
fram och åter. Jag låter dem.

Kanske för mycket låter jag dem? Det känns inte som att jag har
något val....

Jag njuter av solen och havet. Jag gör vardagliga saker. Lagar mat och
diskar. Sitter på bryggan. Badar och dyker. Och låter min längtan
fara genom mina sinnen, åt vilket håll den än vill. Jag gör inte
mycket åt den. Inga beslut kan tas just nu, även om den då och då
nästan lamslår mig. Eller får mig att gråta eller bubbla. För den
tar mina känslor på en tur lik en i en berg och dalbana. Jag kan bara
hålla i mig.

Här.

I förmiddags fastnade jag igen. Ett annat hallgolv satt jag på.
Gjorde mig illa för att lossna och kanske rann lite smärta ut. Jag
vill inte att den smittar.

Sen åkte jag några mil igen med tankarna, trodde jag, fria. Men de
är de inte. De tar ett steg framåt och två bakåt eller om igen.
Några gamla som jag inte tänkt kom igen och helt nya lades till.

På en ö har jag landat nu. Havet och solen tog emot mig och det
vackra lugnade värken en del. Utan att veta vem jag ska bli satt jag
och såg solen gå ner. Frågorna som jag räds aldrig ska få svar
rullade sakta som vågorna mot bryggan under mig.

Distraherade mig med andra människor men långt borta inne i mig
gjordes små hål. När mörkret sänkt sig gick jag naken ut i det
ljumna vattnet och lät det påminna hela min kropp om var jag är.

Jag vet inte när, jag vet inte vad eller hur. Jag vet inte varför.
Men jag är här.

Jag är åtminstone här.