varit mycket hos hans döttrar och hans fru. Och jag saknar honom. Jag
är lite arg, för vi hade planerat att göra en massa saker ihop.
Äntligen! Och vi hade börjat integrerar våra familjer med varann.
Äntligen!
Och så går han och dör. Fan.
Han var så himla klok och kärleksfull. Han var en riktig storebror
för mig. Han var sådär stolt som bara en storebror kan vara och han
kramades som en sådan också.
Jag är så oändligt ledsen över att jag inte fick fler år med
honom. Att jag inte fick fler stunder på tu man hand i hans lilla
lande på torpet, eller med alla runt kaffebordet i solskenet.
Och jag saknar hans brev. Vi brevväxlade i många år och det var
väldigt speciellt. Han var särskilt mycket vän med orden och
använde dem och älskade dem så väl.
Jag är glad att Dick var min bror. Men det river och bråkar i mig att
han är borta!!
6 kommentarer:
Du skriver det jag inte ens orkar känna, rädd för att orden ska riva sönder den lilla orken som finns kvar, rädd för att jag kanske inte kommer sluta gråta. Vetskapen om att det inte finns någon som tar emot mig i fallet gör att jag kapslar in och låtsas fungera. Tack för det du skriver, han hade blivit glad! Och jag fick läsa det jag inte kan säga - tack vännen!
Kram!
Kram till dig, och beklagar förlusten.
Kramar!
åh... dina två sista meningar... det är så det är. att förlora nån nära.
Ja, det är så det är. Det river och bråkar.
Kramar er alla...
Skicka en kommentar