I dag var vi på studiebesök i Stora Sonens nya skola. Vi var tre som
åkte dit från vår familj, jag Sonen och Inneboende. (Som förvisso
inte bor hos oss längre, men det är ju hennes namn här på bloggen).

Det var en märklig känsla att inte vara den enda vuxna från vår
familj på ett möte av den här typen. Jag har gjort sånt här ensam
så många, många, många gånger nu. Jag kände att det liksom var
nog. Att jag kan få hjälp. Att jag kan be om det, för jag är bra
sliten nu. Och jag kunde be och jag fick hjälp. Och jag önskar att
jag gjort det så långt tidigare!

För nu är den värsta kampen över. På skolan finns ingen som
motarbetar mig som det gjorde på BUP och på Stadsdelsförvaltningen.
Där hade jag verkligen behövt någon vid min sida.

Nu blir det ny start. Han börjar i skola med behandling och vi gör
starten på det bästa sätt vi bara kan. Inneboende följer med på de
andra mötena inför skolatstarten oxå. Hon har känt sonen sen han
föddes, hon bodde hos oss för ett år sen när han mådde som värst.
Hon vet. Och han avgudar henne och hon känner mig.

Jag fick ett väldigt bra intryck av skolan, personalen och lokalerna.
Jag tror att det här kommer att bli bra. Riktigt bra. Min magkänsla
säger det. Hoppas den går att lita på i det här läget. Jag är
glad och trött och nöjd och ganska så mycket ensam fast inte alls.