Nu och då

Jag, Lilla Sonen, Nova och hennes väninna på besök från Australien
var på Jakob Hellmans spelning på Gröna Lund. Det blev en riktig
promenad längs minnenas alle.... Både gamla minnen och lite nyare
minnen.
Jakob var gladare och säkrare än jag någonsin sett honom och det var
en rejält rolig spelning! Lilla var mycket, mycket nöjd.

En dag som började fantastiskt med promenad i strålande sol och den
klaraste luft, yoga på berget där solen sken så den nästan skrek,
avslutades med ömma konsertfötter och glada människor.

Hej Livet!

Alltid

Alltid finns hon där. Morgon, middag, kväll och natt. Min trogna,
goda, kvicka, kloka, roliga och helt fantastiska väninna. Hon lyssnar
på mina tankar, vi skrattar, vi gråter, vi hoppas för varandras
skull. Vi ger råd, vi är ibland stränga, vi peppar. Hon är mitt
snöre, som jag alltid kan dra mig upp med hjälp av. Hon kan hejda mig
när jag ältar, men lyssnar alltid när det behövs. Hon kan hålla
med mig om mycket, men inte allt. Hon kan höra vad jag menar fast jag
inte säger det högt. Hon kan vara den mjukaste, finaste, hon kan vara
den tuffaste, starkaste. Hon tar min oro på allvar, avfärdar den
aldrig, men berättar när jag inte har belägg. Hon hjälper mig att
kolla fakta när jag hamnar i monstrets klor. Hon berättar för mig om
sitt liv, låter mig ibland få vara den som rör om i hennes tankar
och reder ut.

Dag efter dag, varje dag. Ibland flera gånger om dagen, just idag har
jag tappat räkningen på hur många samtal vi ringt varann, hörs vi.
Om allt. Matpriser, jobbsök, barnen, kärleken, ekonomin, träning,
mat... Allt som finns i våra liv.

För ett tag sen träffade hon en man. Inte ens det har fått henne att
vika från mig. Förut var vi singlar båda två, nu bara jag. Men jag
har kvar min plats, hur kär hon än är i honom. Och det är hon! Till
min stora lycka!

Hon är magisk för mig. Jo, du är magisk för mig. Och tänk att det
är tack vare min morgontrötthet som vi fann varann igen efter så
många år på villovägar!

Tack Jo, för att du finns och gör mitt liv så mycket enklare. Tack
för din eviga support och tack för alla skratt, väckningar,
peppningar och ditt överseende när jag spårar ur, oavsett på vilket
sätt det än må vara. Tack för att du litar på mig och tror på mig!

Det sista..?

Gick upp kl 5.30 och åkte till Hellas. Morgonpromenad och morgonjogg
och morgonsim.

Det var inget annat än ljuvligt! La Loda var lite matt och trött
idag, medan jag sprudlande och högt ropade hej till skogen, hej till
sjön, var tvungen att ta på mossan som såg så inbjudande mjuk ut
och inte ville sluta simma i det klara, sköna vattnet. Jag var lite
som ett barn.

När vi klädde oss efter simningen kom några droppar regn och när
jag kom hem vräkte det ner. Åskan mullrade när jag kurade i soffan
med frukostkaffet. Jag undrar om det här var det sista av sommaren..?
Kanske. Kanske får jag snart börja använda våtdräkt när jag
simmar i sjön. Men det går ju bra det med.

Sommarfång

Hörde att det skulle bli sommar i helgen. Bestämde mig för att
fånga mesta möjliga av den. Fredagkväll bjöd på uteservering,
motorcykelåkande i ljumma vindar och kräftskiva. Check.

Lördagen har bjudit på sol och bad precis hela dagen och en kväll
på uteservering med jordgubbar och rose. Check.

Känner mig hittills mycket nöjd med fångandet. Särskilt som jag
upplevt allt, varit i det jag gjort, och med härliga vänner och
många skratt. Check.

Hmmm..

Alltså. Får man erkänna att man längtar nu? Och att jag räknar
dagarna?

Och det enda spår som finns här är en tandborste. Den kan man ju
inte gärna gosa med...

Kan lägga till handlingarna att jag joggade i morse. Jag. Klockan
strax efter 6. Joggade. Jag!

Och sen var jag på gymet på lunchen. Bara en halvtimme, men dock!

Och jag har tvättat och plockat. Lagat köttmat åt barnen.
Renskavsgryta med kantareller, potatis och sallad. Jag åt allt utom
renskavsgrytan, då. Helt himla huslig.

Jag ligger i sängen nu och klockan är inte ens 23. Inget är som
vanligt. Det här har hållt i sig i flera dagar nu, ett nytt liv
liksom. Ingen alkohol heller.

Men jag kom just på att jag glömt betala räkningarna. Tur att nåt
är sig likt!

Status

Jag tränar varje morgon mellan kl 06.00-07.00. Varje vardag. Promenad,
yoga, trappor, mindfullness. Träning för både kropp och själ. Tre
dagar i veckan tränar jag pulspass. Styrka och kondition.

Hela tiden tränar jag på att vara här och nu, inte spinna i väg i
oro eller rädsla. Stanna upp, tänka efter, använda färdigheter,
förbereda, välja aktivt, väga kostnader, bevara självaktningen, ha
koll på att det jag gör leder mig mot mina mål, hålla ordning i
basläget.

Låter det som en evig kamp? Det är det inte, det är det bästa jag
har gjort och först nu känns inte livet som en evig kamp. Om något
händer och jag snurrar ner mig, snubblar och faller och/eller fastnar-
kan ni då påminna mig om det här? Att jag har verktygslådan här,
det är bara att sätta igång och använda verktygen. För jag får
aldrig, aldrig sluta med det.

På morgnarna är det höst i luften och på eftermiddagarna är det
badväder. Jag vill aldrig sluta bada. Men jag vill ha årstiderna.
Alltså både ha kakan och äta kakan, så som det ju är ibland.

Jag värmer mig med fina meddelanden från honom jag saknar, det är
fortfarande lång tid kvar till han kommer hem. Jag är nyfiken på vad
som kommer att hända då. Lite osäker. Rädd för min osäkerhet. Men
landar allt som oftast i att jag är mest glad. Och han är fin. Det
finns en trygghet i att jag vet vem han är sedan lång tid tillbaka.
Jag har svårt att lita på män, men jag litar lite försiktigt på
honom, just av den anledningen att vi delar lite historia. Jag litar
på att det är som det är nu, att det inte är ett spel. Vad som
händer sedan är en annan historia.

Barnen går i skolan, jag jobbar, vi tränar allihopa. Ibland
tillsammans, ibland var för sig, ibland killarna ihop. Vi håller fint
hemma och äter bra. Vi la oss i tid ikväll. Jag håller ihop
basläget.

Det finns saker jag strider om, det finns det som är svårt, det finns
rädslor, men inget av det tar överhanden.

Status just nu: Bra.

Prövningar och rensningar.

Om annat som hänt i helgen. I fredags kom O och en gemensam vän för att äntligen hämta pianot. (Det är snart tre år sedan O flyttade ut..). Jättebra, jätteskönt. Jag hade pratat med O ett par gånger i telefon under veckan om tid, mått på pianot.. check. Bra. Vad han inte nämnde var att han tänkte ta med sig sin dotter hit. För det gjorde han. Och vår vän hade med sig sin lilla son. Två bebisar.

Jag visste inte hur jag skulle bete mig, men valde snabbt att köra "solsken och vackert väder", log och var glad. Inuti ett myller och muller av tankar och känslor. Os barn. Inte mitt och Os barn. Någon annans och Os barn.

Pianot skulle bäras och bebisarna behövde få passning. Jag tog mig an vännens son och Lilla sonen skulle ta sig an Os dotter. Det ville hon inte alls. Hon ville vara hos mig.

När jag hade burit omkring på henne i en kvart ungefär så tittade O på mig och la huvudet lite på sned. "Känns det konstigt?" frågade han. Tårarna for upp som projektiler i ögonen på mig och det högg i magen. Jag svarade att det gjorde det och ägnade sedan uppmärksamheten åt barnet jag hade på armen och visade henne en kul grej. Såg inte åt Oss håll. Ville skrika åt honom. Ville vara elak, ville svara "Tack, det känns helt ok. Efter att du lämnat mig när jag trodde och inget hellre ville än att leva med dig resten av livet och föda dina barn så känns det så fint så att bära omkring på beviset på hur FEL jag var och att du nu lever det livet jag ville ha med dig men du valde att göra det med någon annan. Tack, bara fint känns det. " Men jag höll masken, de blev klara, jag återlämnade den lilla tjejen. Och jag var fruktansvärt arg. På att jag inte fick förbereda mig och inte välja. Arg på hans nonchalans.

Stora sonen frågade när de gått.."Mamma, var det jobbigt?" Jag svarade att jo, ja det var det ju. "Jag förstår det" var hans svar. HAN förstod det, men det gjorde inte O. O kunde inte tänka sig att han skulle göra det lite enklare för mig genom att liksom nämna att hans dotter skulle med hem till mig....

Jag var omtumlad ett tag. Men jag föll inte, jag blev inte förlamad. Jag var arg ett tag och sen gick jag ut med mina vänner. Lite vinglig i själen, men jag landade. Jag är själv förvånad över att jag inte ramlade hårdare, att det inte gjorde lika ont som jag hade trott att det skulle göra. Det kändes, men det var också något från förr som berörde. Det här är inte nu.

Jag prövades vidare under lördagen.... Mitt under zombiewalken puttar Nova mig i sidan och väser "Ettan". Jag undrar vaddå? "Ettan. Där. Till vänster" Och jadå, där står Ettan och spanar in i tåget. Jag och Stora stannar till och säger hej. Ettan kramar om Stora och vill krama mig. Jag vänder upp mina "blodiga" armar och typ håller en hand på honom. Inte kramar. Precis när jag såg honom kändes det i magen, han var väldigt snygg där han stod, en känsla från i vintras rörde runt i mig. En känsla som sa att han är fin, en känsla av en saknad, en förvirrad värme. Han pratade glatt på. Jag gjorde det inte. Han sa att han väntat på att vi skulle komma. Om han menade "ni" som i hela tåget eller "ni " som i mig och barnen vet jag inte. Jag frågade inte. Jag såg bara honom, men han pratade om att han var ett vi "Jag såg i tidningen att det skulle vara och vi gick hit för att titta". Jag tittade inte efter vem han var där med. Ville inte veta om det var en kvinna, ville inte veta om det var hans son. För om det var sonen ville jag inte veta varför han inte kom fram och hälsade. Och för om det var sonen... så orkar jag inte träffa honom. Ettan ville prata vidare, jag avbröt. "Vi måste gå ikapp vårat gäng nu, vi kan inte stå här". Han svarade "ok, det var kul att se er. Vi hörs!" Jag ryckte till lite, drog huvudet tillbaka lite som i en "är du knäpp eller-gest" och fick fram något som kunde ha låtit som ungefär. "Ääeeejaeä." Sen vände jag och gick. Arg. "Vi hörs"???? Näej, du. Det gör vi inte. Du kommer inte att höra av dig och vi ska fan inte höras. Vad som helst hade varit bättre. "Ta hand om dig" "Ha en bra kväll" " Hare bra". Vad som helst utom "vi hörs". Inte från mannen som inte haft tid att svara på ett mejl med frågor och tankar på .. vad är det nu.. tre månader? Inte "vi hörs".

Jag var arg på honom en stund, sen inte mer. Han är borttagen ur min telefon sedan länge, han är borta ur mitt liv. Han har verkligen bevisat sig. Vi kommer inte alls att höras.

Så. Nu är det bara Exet kvar då..? Bring it on, jag säger bara det! En stunds förvirring och en stunds ilska för att får saker ur systemet kan jag lätt stå ut med! Här rensas det!

Det hela landar liksom i att jag känner mig helt okej. På riktigt. Jag har haft en bra helg, en skön söndag, jag är på gott humör. O och hans nya familj har inte med mig att göra längre. Det handlar inte om mig. Ettans liv handlar inte om mig. Jag har faktiskt vare sig råd eller tid att ha dem i mitt hjärta längre. Jag behöver den platsen och den tiden till annat.

Till mig, som exempel. Jag behöver den platsen till mig.

Lilla Zombien

Stora Zombien

Liv

Fredag utgång med älskade väninnor. Vi var liksom fyra singeltjejer
som skulle gå ut. Men jag känner mig inte som singel. Vi är inte per
definition ett par, men mitt hjärta bryr sig inte om det alls. Inte
det minsta, faktiskt. Han är långt härifrån rent geografiskt, men
nära för mig ändå.

Lördag var det dags för Stockholm Zombie Walk. Vi samlades ett helt
gäng hemma hos Ängeln och Novas syster ägnade några timmar åt att
genom sminkning förvandla oss till zombies. Fyra vuxna (hyfsat vuxna)
kvinnor och fyra pojkar gav oss sedan ut på Stockholms gator och hade
hur skoj som helst! Det var väldigt många hundra som gick i tåget
och rejält med publik. Skoj! Och den turen vi hade med vädret var
sagolik. Efter många timmars ihållande regn slutade det regna samma
minut som vi klev ur bilarna inne i stan och inte en droppe föll under
de fyra timmar vi vandrade. Två minuter efter att jag satt mig i bilen
för att åka hem började det falla stora droppar från himlen igen!
Sanslöst.

Jag har haft fullt av sovaövergäster den här veckan, denna natt
likaså. Inneboende gick med i tåget och stannade här för middag,
vin på balkongen och timmar av prat. Och sovaöver. Kändes lite som
förr i tiden, då hon bodde här.

Nu är det söndag. Lägenheten bär tydliga spår av att vi var fem
stycken zombies som tumlade in här igår kväll och nu är det dags
att göra något åt det. Efter att jag haft lång sovmorgon, lång
mysfrukost, läst tidningen på balkongen är nu klockan två och
tvätt, disk och "blodiga" och sandiga möbler, golv och diverse
föremål kräver sitt.

Hej Livet!

Kraft

Jag har mött upp La Loda utanför porten kl 06.00 både igår och
idag. I strålande morgonsol på vingliga fötter. Vi har tränat både
kropp och själ, i morse avslutade vi med några yogaövningar
sittandes uppe på ett berg med solen i ansiktet.

Jag tror det gjorde min sus idag. Jag har gjort en massa nytta på
jobbet, svängde förbi gymet på vägen hem, tränade mig darrig och
vrålsvettig, åkte hem och fiskade upp Lilla och åkte och badade. Jag
simmade, dök och virvlade i det solglittriga insjövattnet och
försökte lära Lilla att flyta.

Satt på stranden och torkade och tittade på honom när han virvlade
vidare, försvann ner i det mörka och for upp igen med vattnet
sprutande. Han håller andan länge. Han är längre än jag. Han ska
äntligen börja skolan på min sida av stan... Fina Lilla.

Vi handlade mat, röjde undan disk, pratade, åt... Och sen landade vi
till slut i varsin soffa en stund.

Jag har haft en glad dag. En till. Jag oroade mig idag för att det
bara är en up. Men det är i så fall den längsta tänkbara...eller
längre än tänkbart. En rejäl up håller bara i sig några timmar.
Jag är faktiskt glad. Trots att killen mitt hjärta klappar extra för
just nu befinner sig drygt 7000 km härifrån. Han åkte igår och jag
saknar honom redan. Och det lär bli mer av den varan.. Han är borta i
nästan en månad.

Men han tänker på mig. Han hör av sig. Jag är mestadels nyfiken på
vad som kommer att hända när han kommer hem. Ibland orolig. Men mest
är jag glad. De där bruna, glada ögonen som ser så mjukt på mig
är det jag tänker på mest. Och händerna. Och skratten. Och på hur
gott han luktar. Mycket mer tänker jag på det än att det ska gå åt
skogen, även om de tankarna ploppar upp som ömma tonårsfinnar mellan
varven de också.

Mest är jag glad. Just nu. Här. Med hår lockigt av sjövatten.

Höjdpunkter

En något bättre jobbdag, lite lättare med andningen och mer ur
huvudet och ur händerna. Jag fick oväntat, mycket välkommet
lunchbesök. Men jag är alldeles för pirrig för att faktiskt kunna
äta med honom i närheten... Mest höll vi hand och småpratade och
tittade på varann. Våra händer gillar att trassla in sig, fingra
och smeka. Som om de levde ett eget litet liv. Lunchen var definitivt
arbetsdagens höjdpunkt.

På eftermiddagen var det dags att åka till KS och träffa psykolog H.
Vi har inte setts på hela sommaren och jag har saknat henne. Hon är
en underbar människa och en grymt duktig DBT terapeut. Vi pratade om
mina framsteg, kartlade mitt användande av färdigheter under
sommaren. Det blev otroligt tydligt för mig vilka framsteg jag
faktiskt har gjort, hur annorlunda jag hanterar det mesta i livet. Och
att jag till och med ser på mig själv på ett annat sätt än
tidigare. Jag tror att dagens session helt klart var en av mina
höjdpunkter i DBT, och det nästan på årsdagen sedan jag påbörjade
terapin.

På kvällen kom jag hem till rastlösa tonåringar, fyra stycken även
idag... Jag motade iväg två av dem till klättercentret och tog de
andra två med mig för kvällsbad vid Hellas. Det blev simning i
solnedgången med ljummet, lent vatten och lek vid bryggan. Det badet
var helt klart kvällens höjdpunkt!

Vi hämtade upp klättrarna på vägen hem, tittade på dem en stund
och åkte hem när de stängde centret. Väl hemma serverade jag te och
kvällsmackor till skoj och stoj kring köksbordet. Åh, vad vi
skrattade. De här ungarna är så fina och har så underbar humor så
ni kan inte ana! Eller det kan ni kanske.. :)

Jag tar med mig skratten och kryper ner i sängen något tidigare än
vanligt, men ändå alldeles för sent. Vid ett svagt ögonblick lovade
jag nämligen La Loda att vi ska träna i morgon bitti. Kl 6. Och inte
bara i morgon bitti. Alla vardagsmorgnar en månad framåt. Kl 6.

Jag kan nog lova att mellan kl 6 och 7 på morgnarna inte kommer att
vara några höjdpunkter...? Jag kommer nog att ... Kanske dö lite?
Jag är som en snigel vid den tiden på dygnet. En svag snigel. Hur
mycket jag än tar i, hur mycket jag än kämpar, så är jag extremt
långsam och extremt svag på morgonen. Jag ska ännu en gång bevisa
att jag inte klarar att träna på morgonen.. För kanske 10:e gången
i mitt liv.....

Ibland är jag ett sånt knäppo. Men det har varit en väldans bra dag.

Snurr och spinn

Okej, jag snurrade till det. Bestämde mig för att åtminstone äta
för att ta mig närmare basläget efter skitdag på jobbet och sååå
vidaaaare. (inlägget nyss..)

Åt alldeles för mycket, dårå. Kände mig än mer usel...Fastnade
ett vakuum av någon slags bekräftelsebehov, oro och känsla av
värdelöshet.

Tänkte ta ett glas vin. Befästa dekadensen, liksom. Men den här
gången hejdade jag mig.

Tänkte. "Gör om gör rätt". Drog på mig träningskläder och gav
mig ut på joggingtur i ösregnet. Efter ett par kilometer med skön
musik i lurarna och regnet piskande i ansiktet började jag le. Tänkte
att det är okej. Att jag faller in i gamla banor i förälskelsens
virrvarr inte är så konstigt. Jag har ju gjort på samma sätt i
trettio år. Under helgen har jag gett för att jag vill HA mellan
varven. Utan att tänka mig för. Så ska jag ju inte göra. Men inte
konstigt att jag råkar. Det är okej med en dålig dag, några sämre
timmar. Jag håller fortfarande på och lär mig. Idag var en bra dag
för övning. Jag har sagt det förr, jag kommer aldrig någonsin att
helt kunna släppa fokus och bara låta saker rulla på. Men jag kan
öva upp mig så mycket att jag gör nya banor i hjärnan och att livet
blir enklare än så som det var när jag var obehandlad. Jag kommer
alltid att balansera på kanten, känna enormt mycket och ha nära till
såväl svart som vitt. Men jag kan lära mig att hålla mig på rätt
sida av kanten.

Jag övar vidare. Idag vände jag snurret till ett spinn och jag är
glad över det.

Och det är klart att jag vill saker, önskar saker, längtar. Det i
sig är inte en störning.... Det är liv.

Tassar

Ville inte åka till kontoret idag. Tog mig i kragen. Åkte. Bannade
att det inte var köer och surade över att jag hittade p-plats direkt.
Tog mig i kragen igen. Det här ska bli bra!

Handlingsförlamning blev följden av att komma in, få nån kommentar
som inte gjorde enklare att andas luften.

Till slut fick jag en hel del gjort. Men det var inte roligt. Åkte hem
så fort det bara gick.

Hemma tog jag hand om och utfodrade fyra ungar, härlig middag
tillsammans.

Sen in i handlingsförlamning fas två. Sätter mig på hold, för
inget är bestämt. Undrar, frågar lite men efter fyra timmar inget
svar. Och det kommer tassande. För jag har blivit bortskämd med
bekräftelse i några dagar och utan den vinglar jag. Ändå.

De tassar inpå mig, tassar över mina fötter och snuddar vid magen.
Tankarna om värdelösheten, den jag känner allra bäst.

Dagen på jobbet blev inte som jag tänkt, det var väldigt mycket
svårare. Kvällen blev ett vakuum jag inte alls hade räknat med.

Och jag har ätit alldeles för lite.

Basläget ruckat, tar mig tillbaka och ber tassarna promenera någon
annanstans. Men de hänger kvar.

Pirret är oro idag. En stund. De senaste timmarna.

Jag tror jag ska äta något och önskar plötsligt att jag hade mina
målargrejer framme. Jag vill måla en tavla. Men jag vet knappt var
grejerna är.

Om det nu måste bli höst...

så vill jag åtminstone gå omkring i de här. Okej?

Spännande

Jag inser att jag just nu tycker att livet är ganska spännande. På
ett tryggt sätt. Allt känns inte som en kamp. Det har det gjort i
många år, även det roliga. Inget har varit enkelt. Mycket är
fortfarande svårt, men jag har ett leende i maggropen och en och annan
klapp att dela ut till mig själv mellan varven när det känns tufft.

Lilla sonen börjar ny skola och ser fram emot det. Stora sonen ser
fram emot en ny termin, hans tionde skolår och det sista i
grundskolan. Han smider planer. Han vill. Båda mina barn vill och det
gör jag också!
Äntligen ska jag byta jobb. Jag vet inte ännu vad det nya kommer att
bli, men nu tar jag steget. Efter oktobers slut kommer nog jag nog
inte titulera mig som VD längre. Om jag får som jag vill så blir det
något helt annat.

Kanske är det tid för mig att utvecklas yrkesmässigt nu, få göra
något annorlunda, lägga tid på mig? Jag och mina barn känns alltmer
som en fungerande enhet, jag kan få landa med dem, inte bara släcka
bränder. Jag börjar våga tro på att det här är på riktigt, att
de senaste åren som gått har varit parantesen. Olyckor, död,
sjukdomar, mer död, myndigheter och ännu mer död, och dessa eviga
lämnanden. Oavsett om det varit parantesen eller om det är vad jag
är i nu, så försöker jag vara just här och nu. Och trivs med det.
När jag blickar lite framåt, några veckor eller månader så är det
mot saker jag ser fram emot. Även om jag idag inte vet vad som händer
då är jag tillitsfull och tycker att det känns spännande.

Tog mitt morgondopp här...

Kvällsbadat här..

Plockat och ätit de här..

Samma sjöar

Vi växte upp i samma by, vi badade i samma sjöar och cyklade på samma vägar, men aldrig samtidigt och vi sågs väldigt sällan. Du har minnen från samma gårdar som jag, vi har handlat i samma affärer och längtat bort då och då. För några år sedan drabbades vi av samma sorg och vi bodde ett tag på samma gård. Från mitt köksfönster kunde jag se ner till dig, se om du var hemma och tyckte om när du var där. En gång satt jag i din soffa i pyjamas och grät och snorade. Trots att vi knappt kände varann.

Vi flyttade till samma stad, men sågs nästan aldrig. På någon fest ibland, på krogen ett par gånger.
Men du har alltid funnits där, som en av de fina i gänget jag träffade mycket-fast du var inte ofta med när jag var det. Du kom och firade min 35-årsdag. Men inte alla de andra födelsedagarna.

Nu vill jag bada i samma sjöar som du, men samtidigt som du. Den här sommaren har du blivit som en helt annan person för mig, fast ändå samma. Samma fina. Men nu sträcker vi händerna efter varann och jag vill vara nära dig. Min mage gör krumsprång när jag tänker på dig, när jag ser dig kan jag inte sluta le, när du smeker mig försvinner tiden en stund. Det räcker inte längre bara att se genom fönstret att du är hemma, jag behövde få somna på din arm för att känna samma känsla igen.

Jag tänker ibland att jag pratar för mycket, jag har så mycket jag vill berätta för dig. En liten stund senare finner jag mig lyssnande på det du berättar, fångad av det du säger vill jag höra mer. Om det enkla, om det svåra, dina tankar och din historia.

Lite tystlåtet mitt i allt prat och väldigt försiktigt kommer vi allt närmre. För varje sommarvecka några steg till. Jag vill fortsätta kyssa dig in i höstens vackra färger, jag längtar efter dig här och nu. Kanske till och med en önskan om att få vakna med dig till vintermörker mot fönstret i stället för fågelkvitter in mellan lakanen som nu.

Jag är inte längre arg över att jag har fallit för dig som jag var i början. Du möter mig med den varmaste blick jag kan tänka mig och låter det få vara här. Och nu. Och vi är två som inte har en aning om vad som kommer att ske. Vi vet inte ens om det är början, bara att det är. Men det är inte bara jag.

Rastlös

Haft regnsöndag. Alla verkar njuta av en dag med hemmafix och bara
lata sig.

Nu har jag latat mig i flera timmar och ägnat mig åt hemmafix och nu
dör jag lite av rastlöshet. Tyvärr inte av den sorten som driver mig
att ta tag i något kreativt, utan den som bara vill leka.

Jag vill leka!!!!

Skyddad

Hur mycket kan jag skydda mig och hur mycket kan jag ge utan att det
kostar för mycket? Vad har jag råd med och hur är jag räddast om
mig?

Jag tänker på det mycket. Reder ut begreppen rädsla och längtan och
sorg och slarv. Det är inte längre bara en smetig röra, vissa saker
kan jag plocka ut och se ganska klart. Det händer att jag måste stå
alldeles stilla ganska länge för att det ska klarna, men jag väntar
faktiskt för det mesta. Håller i mig i mina nya strategier, står i
baslägret när jag tar beslut. Allt som oftast.

Nu vill det till att jag inte drunknar i längtan och ögon och händer
och tankar, utan tar hand om mig. Med balans, inte som i flykt eller
att jag stänger in mig. Och inte heller som i skyddar mig till varje
pris och inte släpper in det som är ljus ens.

Jag har bara sovit ett par timmar i natt, av mycket trevliga
anledningar, men vet att det tar mig ett par steg från baslägret.
Vetskapen om det gör mig vaksam. Men jag har varit ute, tittade på
paraden på Pride och rycktes med och dansade och sjöng och Stora
Sonen skämdes inte det minsta och vi åt sushi tillsammans och lät
kläderna torka i solen efter ett häftigt skyfall.

Livet.

Nu ska jag drömma. Lite. Med visiret uppfällt.

Viskar

Om jag bara viskar kanske det inte försvinner. Klippor, sol, bubbel,
kyssar, vackra ord, mjuka timmar, bruna ögon.

Vindar och vågor

Jag är förälskad. I vindsurfet. Det har kommit smygande, inte alls
så kablammstörttokkär som jag blev i vågsurfet. Vågsurfet är en
olycklig kärlek. Det är så förbaskat svårt, jag är långsam på
att lära mig, det är dyrt att ta sig till länder där surfet är
bra. Men jag älskart. Fullständigt.

Vindsurfet har smugit sig på, i skuggan av vågsurfet. Men jag måste
erkänna att jag har väldigt mycket lättare för att utöva det. Det
verkar som att det ligger för mig mycket bättre. Jag är inte alltid
sämst, undrar om det borde säga mig något..?

Jag har vindsurfat i två dagar nu och ja... Jag vill igen, snart. Mer
och snabbare!

Fast just nu har jag så sjukt ont i hela kroppen, så lite måste jag
nog vänta ändå. Några dagar..?

Forts.

Och han svarar (igen) att ja det vill han gärna (igen).

Undrar om något blir annorlunda den här gången eller om vi bara ses
som kompisar (igen)...?

Goods and bads

Idag har jag vindsurfat. Äntligen. Mitt i Stockholm istället för på
något av surfspotsen. För där har jag visst haft lite otur...

Jag har slagit mig, fått bommen i huvudet, klämt foten, fått
kallsupar, fastnat utan vind nästan i ett träd, burit tungt... Jag
älskar det. Fullkomligen. Vara i vattnet, röra mig, känna mig stark,
få det att funka... Jag älskar verkligen mig själv mer när jag har
surfar. Känslan i mig är svår att beskriva.. Jag känner mig
levande. Och bra.

I den känslan var jag när jag kom hem på kvällen. Stora sonen, Nova
och jag skulle ha kräftkväll. Mitt i den där bra, starka känslan
tog jag mod till mig (igen) och skickade ett mess (igen) och frågade
om vi ska ses till helgen (igen).

Ett lite kul mess med skön ton. Tyckte jag då.

Och nu ångrar jag mig. Eftersom jag inte fått något svar och jag
känner mig som en efterhängsen 14-åring.

Trots att tre gånger på två månader inte är mycket.

Surf: bra sak
Förälskelse: dålig sak

I mitt liv just nu iallafall.

I morgon ska jag surfa igen!!

Långt

Det är så lång väg till en annan trygghet. Jag vet verkligen inte
om jag orkar gå. Så långt.

Mycketlite

Mycket varmt. Lite hoppfull. Mycket osäker. Lite stressad. Mycket
känslobråk.

Tufft att bara gå och handla idag. Samtidigt som jag vill leva och
leka. Slinter. Stökigt hemma som jag bara orkar med i pytteportioner.
Stök hemma vet jag leder till stök inuti.

Klockan blev kväll så snabbt, besviken över att planerad båttur
ikväll är inställd och förmår inte planera annat och tiden gled
ifrån mig. Vill ta vara på allt, aldrig mer sitta fast. Sitter fast.
Puttar mig ut efter utsträckt hand. Går sen och handlar. Lossnade.

Gör lite av det jag ska, struntar i mycket. Skjuter på framtiden och
tänker "sen" om kanske för mycket. Vill, men förmår inte riktigt.
Hindren är aningens högre idag och jag vet inte vad jag ska skylla
på.

Huden är vaken och tjurig på mig. Jag kan inte ge den vad den vill
ha, jag är inte modig nog. Eller alldeles lagom försiktig.

Jag lagar mat till Stora och Li istället. Vardagsmamma.

Lägger trasslet i hallen och ler.

Nattaprat

I natt satt jag och Stora sonen uppe och pratade länge. Vi pratade om
då när han mådde så dåligt. Han frågade mig om hur det var, när
det var, hur länge det var. Han minns inte så mycket. Han har
minnesluckor.

Det har inte jag.

Jag kan fortfarande känna skräcken, sorgen och smärtan. Att se sitt
barn i det skicket är vedervärdigt, hemskt, förkrossande smärtsamt.

Han har aldrig frågat förut, vi har egentligen aldrig riktigt pratat
om hela perioden, bara om någon enstaka händelse då och då. Han
berättade nu vad han minns. Han minns en gång då han faktiskt gick
utanför dörren (vilket var mycket sällsynt under ett par månader)
och att han hade kräkts. Han undrade fortfarande varför han gjorde
det, han var ju inte sjuk?

Men jag minns hur han hade rasat dagarna innan det hände. Det här var
strax innan han gick in i total apati. Och jag minns att jag förstod
att det inte handlade om tonårstrots. Och att läkaren hade rätt.
Depression.

I samtalet igår kom Exet upp som ämne. Förstås. Att han lämnade
oss bidrog till Sonen mådde allt sämre, men kan inte på något sätt
få hela skulden. Exet hade under en period varit lite av en livlina
för Sonen som avgudade honom oförställt. Jag trodde då och det gör
jag faktiskt fortfarande att det var ömsesidigt.

Sonen undrade igår och jag kan inte svara. Jag svarar så gott jag
kan, jag vet ju inte heller, kan bara gissa. Jag gissar till Exets
fördel i Sonens närhet, även om jag aldrig kommer att kunna
försvara eller förklara varför han valde att inte prata med Sonen
alls om varför han gjorde som han gjorde. Det hade gjort enorm
skillnad om han gjort det. Sonen sa att hade hoppats så länge på att
Exet skulle höra av sig. Att han fortfarande hoppas ibland.

Jag vill få honom att bara tänka på det kärleksfulla, roliga, kloka
som Exet bidrog med i våra liv. För det finns där, det referreras
till, det är kvar. Jag vill inte att något hat eller någon ilska ska
finnas eller gro. Så jag förklarar så gott jag kan utan bitterhet.

Det har gått drygt ett och ett halvt år. Jag har haft en annan
relation efter Exet. Sonen är stark, frisk, glad, klok, rolig,
omtänksam, fylld av livsglädje och kärlek. Vi pratade om vägen
tillbaka, att jag lät honom/skickade honom till Thailand på egen
hand. Jag berättade nu om hur rädd jag var då. Att jag skulle ha
fel, att det skulle förstöra något, att han skulle råka illa ut.
Att jag inte kunde sova, att jag var så fruktansvärd rädd. Men jag
gjorde rätt. Jag lät honom åka för att hans självkänsla skulle
bli starkare. Och det blev den. Mycket.

Sedan pratade vi framåt, om skolan, om alla hans projekt som han
brinner för. Om resor vi vill göra, om lillebror som hans relation
blivit så mycket bättre till. Vi började prata om det allra
mörkaste som funnits i våra liv och avslutade med att prata om ljus
framtid.

Jag bubblar av kärlek och hopp och jag vill att han ska göra det
också. För alltid.