Återfall

Jag har haft ett första återfall på tre år. Destruktivt beteende. Äcklat ner mig. I förrgår var det.

Sprang till min terapeut i går, det blev en dubbeltimme med övertid. Har lite baksmälla efter att allt terapeutande. Men vi hittade roten och verktygen. Det är en frihet utan dess like. Det behöver faktiskt inte hända igen. Inte nu, inte om tre år igen. Det behöver inte det.

Jag gick tillbaka till vad jag lärt mig om varför jag tidigare varit så destruktiv och hur jag tog mig ur det då. Jag måste tillåta mig att vara i mina jäkla känslor. Nu gjorde jag inte det den här veckan. Jag har himlat med ögonen åt mig själv. Slagit mig i huvudet med att jag får skylla mig själv, gjort ett helt kluster av små och stora anledningar till varför jag är så dålig och varför jag blir lämnad. Otroligt egofixerat. Som att saker bara skulle bero på mig...? Det här har hursomhelst inte gett mig något utrymme att landa i vad jag känner på riktigt. Jag har "varit duktig". Så himla bra på det.

Så, jag har slagit mig i huvudet med mitt kluster och "skyllt mig själv" och försökt vara i nån normal miljö. Städning och träning och matlagning och sociala kontkter. Det är bra. Det ÄR bra. Men jag har inte haft balansen jag behöver. Jag har återigen tryckt undan. Tills det måste ta uttryck på riktigt. Men det blev inte på riktigt, det blev fel. Fel uttryck. Äckla ner i samma bana som jag slagit mig i huvudet hela veckan.

Jag ska fortsätta göra de här bra sakerna. Ta mina städkvartar, vara social, laga mat, träna-ta hand om mig och mitt liv. Utan att glömma att VARA här. Och i vad jag känner. Jag får känna mig ensam. Jag får känna mig övergiven. Jag ÄR det i bland och det FÅR jag vara ledsen över.

Allt är inte mitt fel, jag ska inte bara skylla mig själv. Jag är inte värd att bli misshandlad av mig själv såhär.

Jag fick en asjobbig läxa av min terapeut. Jag blir helt kall bara jag tänker på att göra den. Jätterädd. Men när jag gör den kommer det inte finnas någon som helst chans att fly undan vad jag känner. Inte en chans. Jag är ju bara så rädd att känna det....

Men hon har rätt. Det är bättre och sundare att känna och rasa ut än att ramla tillbaka i dessa självdestruktiva mönster.

Jag vet att jag "reagerer överdrivet" på att bli lämnad. Men det är ju jag. Jag vill ju vara genuin. Det är så här jag känner. Jag vill inte spela spel. Och den här gången gjorde jag inte det. Jag har aldrig varit så öppen och ärlig med någon i hela mitt liv som jag var den här gången. Jag blev lämnad ändå. Men jag kan inte se tillbaka och ångra att jag inte var mig själv. Det har jag gjort så många gånger förut. När jag ändrat mig efter något jag trott att jag måste vara och smulat sönder det som egentligen är jag. Vilket senare visat sig varit helt fel av mig att göra. Och som jag sedan ångrat så fruktansvärt. Den här gången gjorde jag inte det.

Okej, ett återfall. Men jag fortfarande på väg uppåt. Och det har jag varit ett tag nu. Även mitt under återfallet så var jag det.

Små, små steg...