En å annan vinge

I går kände jag som en liten fjärils vingfladder några sekunder en gammal välkänd känsla. Den där känslan jag kan få av att se något vackert, höra något glatt, göra något roligt. Känslan som infinner sig i en topp. Det var bara ett par sekunder. Men den var där.

Jag hade sovit rekordmånga timmar, hela 6 till antalet och hade haft en kväll med lugn. Ingen stress, ingen press, var inte i flyktberedskap. Min kropp slapp för några timmar pumpa ut stresshormoner. Vila är gott. Sömn är god.

I dag har jag sovit ännu mer, mer inte med samma lugn. Stressad av stöket härhemma, allt som måste göras. Men jag gör inte det, inte städar. Ligger kvar i sängen länge. Äter frukost. Går till gymmet. Fikar med en granne. Handlar på Ica.

Gör lite vanliga grejer alltså. Men ser inte till att ta bort skiten som stressar mig. Vad är det för dum mekanism som gör det här?

Det är väl för att förnuftet inte är särskilt väl kopplat till känslolivet, antar jag?

Men jag har någon slags förhoppning om att det så sakteliga kommer att bli bättre.

Och på tal om något helt annat så vill jag byta lägenhet igen. Jag var kanske lite för snabb och oförnuftig när jag valde den här. Det blir liksom inte riktigt bra.

Jag har varit på massage i kväll. Fått höra en annan historia ur livet. En historia så olik min, men oxå med gupp och hål och mörker och ljus och kärlek, spänning, nyfikenhet och vänskap och tillit och svek. Det var spännande att få höra.

Nu ska jag hänga med barnen. Både den lilla och den stora. Och med Tuffa och Buddha förstås.

Vingarna (fåglarna, då) på bilden fick jag som en hälsning av en vän. En sån vän som står ut med mig alltid och finns för mig alltid. Vad jag än känner, vad jag än tror, vad jag än vill.

Jag hoppas få känna av mer vingar framöver. Både fjärilsvingar och andra vingars slag. Mina?