Energi

Jag har en känsla kvar i kropp och sinne efter dagarna i Arvika. En känsla som jag inte vill ska försvinna. En känsla som kommer sig av att jag vill vara mer som en del av de människor jag träffade och mer som Dick. Mänskliga, riktiga möten. Ta vara på livet, det förunderliga, det vackra. Och allt annat. Det här är ju livet. Jag fick ett mess med ett citat av en vän som sammanfattar det här.... väldigt bra.

"Världen är oändlig- oändligt tydlig och oändligt hemlighetsfull. Och det är här vi lever. Mer kan vi inte göra."

Jag började trött i dag. Ville ligga kvar i sängen. Stora sonen gick upp före mig! Han hade ställt klockan! Och han gick upp! Han skulle göra sin andra dag med sin nya assistent, 2 meter långe E. Det är bra, det är goda krafter. Stora sonen är bara nöjd med att han fått en assistent. I går hade han släpat runt på 2 m långe E och presenterat honom för alla sina vänner och lärarna som sin assistent. Bra och klokt, sonen. Avdramatisera.

Jag fick energi av att sonen var glad och uppe. Senare fick jag träffa 2m långe E och jag blev oxå förtjust i honom. Nu finns det ett hopp och ett ljus. E har även tidigare varit assistent åt en kille med ADHD, så han är inte ovetandes om vad han gör. Han var öppen och positiv.

Vi är glada för det här. Jag har sett lite driv hos sonen i dag vid flera tillfällen. Och jag fick också...

Jag fick tillräckligt med energi för att jobba över och ta tag i några surdegar som låg. Energin räckte sen vidare till förbi och in på Ica och sen till gymet och för så mycket träning att jag blev helt yr i benen. Hem och fixa kvällsfika till mig och stora sonen, te och macka och gott samtal. Jag satte mig inte ens framför datorn när jag kom hem. Jag plockade ur diskmaskinen i stället. (Vattna plantan, vattna plantan!)

Sonen nattad, tvätt tvättad, jag badad och ett telefonsamtal till en vän.

Ja, det här var ju som en vanlig dag. Väldigt lik en i alla fall.

De små, små stegen hade lite förlängning i dag. I rätt riktning tror jag. Det är ju här jag lever.