Jag tänker mig mig själv på en stig på ett högt, väldigt brant berg. Stigen är snirklig, smal och stenig. På sina ställen går den vågrätt längs med berget, i bland brant uppåt och ibland till och med lite neråt. Jag går på stigen med ryggsäck och vandrarkängor. Och en stav. Det är varmt och jag svettas.
I bland har jag följe av någon annan, eller flera andra på, på stigen. Men den mesta av tiden vandrar jag på stigen alldeles ensam. Jag kliver över ett stenröse, det är svårt med balansen, jag är trött och har gått hela dagen. Solen har nästan helt gått ner och det är mörkt. Stigen slingrar sig nedåt över röset och jag gå i en nerförsbacke.
Här stannar jag. Någon därute frågar mig mig "Var är du på väg?" Jag pekar upp mot toppen av berget som knappt syns i mörkret.
"Upp, svarar jag. Jag är på väg upp dit, allra högst upp på berget"
4 kommentarer:
Tänk vad vackert allt är när du är på toppen!!!
Och sen går det bara utför..... eeeh... nej det vart ingen positiv liknelse... * ångra *
Man får helt enkelt stanna på topp!!
Kramar!! /M
Meet you at the top!
/ S
En passande låt till det här inlägget skulle ju vara running up that hill med Kate Bush.
Eller ännu hellre Placebo.
/ S
M: Jag hoppas kunn astanna om jag kommer upp.
S: När kommer du dit? Eller väntar du redan där?
S: I am not running. Snarare kryper.. så den passar nog inte trots allt... Men tack för att du förösker soundtracka mitt liv, det är inte så dumt :)
Skicka en kommentar