Virrvarr

Mitt i, eller i början av-jag vet inte riktigt var jag är, släppandet av mina inrotade strategier så klarar jag det inte längre själv.

I helgen var det svårt igen. Gjorde min läxa. Det värsta jag gjort på länge och jag trillade ner från kanten. Fett. Plask rätt ner i det mörka.

Trots bilden av mig på stigen. Men jag behåller den. Nu mer än någonsin tror jag. För upp ska jag.

Det har hänt massor i dag och sen i lördags.

Känner nu att det är för svårt och känslosamt att skriva om här, jag måste få be om att landa i det lite mer.

Jag är rädd. Rädd för att meningen inte ska komma till mig, att jag ska vara fast i måsten.

Samtidigt får jag hjälp. Jag kommer att få hjälp på riktigt, det är vad som sägs och vad jag hoppas och tror. Det skrämmer mig att jag tas på allvar och jag är tacksam över att jag tas på allvar.

Jag undrar vem jag är och vart jag är på väg.

Jag kastas mellan en tanke om att jag aldrig skulle ha gett mig i det här. Att jag skulle ha blundat och aldrig släppt mina strategier och en tanke om att det är det jag måste göra, släppa dem- falla och hitta ett nytt liv. För jag vill ju inte ha det här. Jag vill ha stora delar av det här, men jag vill ha glädje i det.

Riktig glädje, som jag kan lita på.