Känslan sipprar ut
genom hud
eller tanken
Tar bort alla sinnen
utom känseln
fingrar sakta
Glider upp
runt lite tyg
andas där
Stannar kvar
statisk eller nu
vill sant
Mer om då
tror på det lättare
med ögonen
Tills vakenhet
glittrar iväg
mot ensamhet
fredag 30 april 2010
torsdag 29 april 2010
PS
Och en sak till.
Jag skulle behöva textas.
Ha en sån där svart remsa med vit text.
När jag till exempel säger "mnääeä" så kan jag hålla upp textremsan där det står "men så behöver det inte vara"
När jag sen säger "Jag var på EVK nyss och känner mig lite upprörd" så är det dags för remsan med "Du är fin"
Ska nog skaffa ett gäng remsor att ha med mig.
DS
Jag skulle behöva textas.
Ha en sån där svart remsa med vit text.
När jag till exempel säger "mnääeä" så kan jag hålla upp textremsan där det står "men så behöver det inte vara"
När jag sen säger "Jag var på EVK nyss och känner mig lite upprörd" så är det dags för remsan med "Du är fin"
Ska nog skaffa ett gäng remsor att ha med mig.
DS
Skak
Besöket i affären idag gick inte helt bra.
Tog fil istället för mjölk. Gillar inte ens fil.
Fel kattmat och glömde brödet.
Kan sammanfattas med att det gick sådär, va.
Och jag betalade förstås med företagskortet i stället för mitt privata.
Nu ska ett kvitto på typ fil å Frolic förklaras.
Å katten ba "Eh.. jag e ingen collie..."
onsdag 28 april 2010
Ändå
fick jag se de här små blå. Tappert och som bevis på att det finns
vackert hur kallt det än verkar.....
tisdag 27 april 2010
Trassel
Gråtit några gånger idag. En gång för att jag pratade om vad jag har jobbigt med, det där allra mörkaste. Jag trasslar i början av något nytt där jag hoppas få nya och bättre verktyg och måste gå igenom allt igen, liksom.
Nästa gång var det för att stora sonen trasslar till det. För mig, för assistenten och allra mest för sig själv.... I dag var det en dålig, dålig dag där han var extremt svår att nå och mitt eget mörker kändes som en fis i rymden jämfört med hans. Han förändras varje dag och det är inte till det bättre. Det blir alltmer trassligt. BUP odlar mossa på sina rutiner, så långsamma är de. Chefen som jag pratat med sinkar det alltmer..
Jag gav mig ut på egen jakt igen och upprättade nya kontakter och hittade nya vägar att testa för att komma någon vart. För mig känns varje dag dyrbar, något måste göras. På BUP tycker man att mejl är för nymodigt och håller sig gärna till snigelposten och tycker att två veckor är väldigt kort tid. För oss är det eoner av tid. Jag har hittat ett proffs i dag som håller med mig. Jag har fått flera användbara tips på vägar och konkreta förslag på som kan göras nu. Som i NU. För den här personen håller med mig om att det brådskar.
Tänk att sonen fick sin remiss i januari och har fortfarande inte fått hjälp trots mina påtryckningar varje vecka, min önskan om att få använda vårdgarantin (vilket enehetschefen på BUP förvägrade mig), samt att jag själv gjort handlingsplanen för sonen. De kunde de ju inte göra på BUP eftersom de inte träffat sonen....
Tredje gången jag snörvlade och snorade var efter att jag ryckt ut som samhällstant och fått polisen att plocka in två tonåringar (inte nån av mina ...) som jag hittade drogandes. Jag blev så illa berörd och rädd att jag skakade. Det är sån skit det där! Och det vara bara jag som reagerade, trots att det var flera andra som såg vad som pågick. Det skrämde mig och orsakade extra snor och tårar i sig.
Här gjorde nog dagens känslomässiga påfrestningar sitt för att bidra till ledsamheten. Jag var trött. Jag är trött.
Den sista gråtstunden blev med stora sonen i soffan som bad om ursäkt för i dag, klappade på mig och räknade upp vilka som var viktiga för honom i livet och sa att han älskar mig. Vi har satt upp några bilder på kylen från när sönerna var små. Stora sonen var ett bustroll redan då. Världens finaste bustroll. (han kommer att bli sur på att jag lägger upp bilden.. "Meh.. maaammaaa, kom igen..!")
Nu är jag gråten och sliten men har betydligt mer hopp än vid lunchtid idag. Jag vet en sak i alla fall och det är att jag inte kommer att ge upp. Jag kommer att fortsätta. Och fortsätta.
Och ingen mer gråt idag, dårå.
måndag 26 april 2010
Bloggbubbel
För mig är bloggen ett ställe att sortera mina tankar på, få ur mig en del av det som snurrar och dela med mig av det. Det har en annan effekt än när jag bara skriver för mig själv, det där som ingen får läsa. Här blir det en väg från hjärnan ut till tangenterna och vidare upp på skärmen och sedan ytterligare ett steg till publicering. Det ger lite distans som är bra.
I bloggbubblan har jag "lärt känna" andra som skriver så här, precis som jag. Jag följer några bloggar inom olika genrer. Det finns en där mycket är på skoj, smågalet och lite tufft mellan varven, men där det även blandas med högst tänkvärda saker. En annan läser jag för att texterna är så otroligt vackra, en man som har hand med orden, kan man säga.... En annan följer jag för för att jag känner igen mig och landar lite där. Ytterligare en annan för att det är person jag tycker så mycket om och det roar mig och värmer mig om vartannat att läsa den. Och så vidare.. jag har nämligen fallit för flera bloggar på sistone. :)
Jag vet inte varför Du läser min blogg, men jag hoppas att du gör det för att det ger dig något bra, eller att det är för att du tycker om mig, kanske roar det dig i bland, eller du känner igen dig ibland? Kanske kan ibland mina terapeutknep komma till nytta någon annanstans. Kanske värmer något ibland?
Det är svårt med balansen ibland, man läser runt och det händer att man kommenterar som om man känner varann , trots att man ju bara ser en liten, bråkdel av varann i en blogg.
Vissa tycker att jag är väldigt öppen om mitt liv, andra tycker att jag är alldeles för snål. Om man kokar ner det så ska det ju ändå handla om att jag skriver för min skull, så som det var när jag började blogga. Men det är inte alltid lätt och jag känner det som att ju mer det snurrar i bloggvärlden, desto svårare blir det för mig att förhålla mig till mina texter.
Det satt jag och tänkte på nu...och hur jag ska vara där, sann och för min skull på ett bra sätt.
En bra kväll och goda liv med lycka önskas härmed till mina vänner i bloggbubblan (extra mycket till de som varit arga, sjuka eller ledsna i dag i sina inlägg...) och till mina IRL vänner!
I bloggbubblan har jag "lärt känna" andra som skriver så här, precis som jag. Jag följer några bloggar inom olika genrer. Det finns en där mycket är på skoj, smågalet och lite tufft mellan varven, men där det även blandas med högst tänkvärda saker. En annan läser jag för att texterna är så otroligt vackra, en man som har hand med orden, kan man säga.... En annan följer jag för för att jag känner igen mig och landar lite där. Ytterligare en annan för att det är person jag tycker så mycket om och det roar mig och värmer mig om vartannat att läsa den. Och så vidare.. jag har nämligen fallit för flera bloggar på sistone. :)
Jag vet inte varför Du läser min blogg, men jag hoppas att du gör det för att det ger dig något bra, eller att det är för att du tycker om mig, kanske roar det dig i bland, eller du känner igen dig ibland? Kanske kan ibland mina terapeutknep komma till nytta någon annanstans. Kanske värmer något ibland?
Det är svårt med balansen ibland, man läser runt och det händer att man kommenterar som om man känner varann , trots att man ju bara ser en liten, bråkdel av varann i en blogg.
Vissa tycker att jag är väldigt öppen om mitt liv, andra tycker att jag är alldeles för snål. Om man kokar ner det så ska det ju ändå handla om att jag skriver för min skull, så som det var när jag började blogga. Men det är inte alltid lätt och jag känner det som att ju mer det snurrar i bloggvärlden, desto svårare blir det för mig att förhålla mig till mina texter.
Det satt jag och tänkte på nu...och hur jag ska vara där, sann och för min skull på ett bra sätt.
En bra kväll och goda liv med lycka önskas härmed till mina vänner i bloggbubblan (extra mycket till de som varit arga, sjuka eller ledsna i dag i sina inlägg...) och till mina IRL vänner!
söndag 25 april 2010
Dansant
Dansar till Lily Allen och tänker på att vi alla har våra rädslor och svagheter. Men att det finns sätt att visa sin kärlek på ändå. Jag ser varje dag de som sliter med sina rädslor och tar vägar omkring och igenom för att ändå vara sanna och älskande. All min beundran till er.
lördag 24 april 2010
Sanna mina ord.
Lördag med lite Svenssonmeditativ känsla. När jag vaknade i morse stog Herr Meningslöshet i hallen och kikade in i sovrummet. Han stog i vägen för mig och jag kunde inte ta mig förbi, så jag gick och la mig igen.
Men för varje gång det kom ett mess eller telefonen ringde så blev han allt mindre och till slut kunde jag ta mig förbi honom och ut i köket och göra kaffe.
Tänk att det blir så, igår var jag så glad över mina vänner, mitt liv, jag var tacksam och kände mig uppskattad och uppskattade. Jag skrattade massor och hade en underbar eftermiddag och kväll. Jag tror faktiskt att det händer att har roligare än de flesta :)
Men natten, efter att jag kommit hem och lagt mig, bjöd på saknad och längtan. Tänk att en känsla av tomhet kan fylla en så till den milda grad..?
Så vad är det som sker? Jag får frågor från en del som följt mig här länge...om vem han är, vad som hände. Varför var det så tyst i några månader, vad pågick? Vem skyddar jag för vad? Och vad är det som pågår just nu? Jag vet att jag i vanlig ordning skyddat mig. Jag tror att jag kommer längre i livet genom att skydda andra från vad jag känner, men jag har insett att det inte är sant. Jag ska vara sann.....Det är ju det som är mitt mantra nu. "Var sann mot mig"
Jag kan börja med att berätta att han finns nog inte mer. Den personen jag blev kär i, som var kär i mig. Mannen jag planerade framtiden tillsammans med. Han som skrattade med mig och tyckte jag var den vackraste tjejen på planeten, som jag delade mitt liv med och träffade nästan varje dag, helst flera gånger om dagen. Som inte ville vara utan mig. Och det är väl det jag sörjer. Att han inte finns längre som den kärleksfulle, omtänksamma, goda, snälla, härliga person han var för mig då. För det är banne mig sorg jag känner om jag ska var sann och det skulle jag ju försöka vara.
Jag var hos min terapeut i fredags och vi pratade just om sorg. Hon frågade mig vad som var det allra värsta, vad som gör mest ont just nu. Mitt svar var att jag inte kan prata med honom. Och det slog mig att det är ju precis det som varit det värsta när mina kära har dött. Framför allt Jhonny. Som är min största förlust någonsin. Det att jag inte kunde prata med honom. Det gjorde, och gör fortfarande i bland, mig helt sjuk av maktlöshet, frustration och sorg. Och så är det nu med. Med samma overklighetskänsla. För det fanns lika lite den här gången något som varnade mig för att jag med en smäll aldrig mer skulle få prata med honom som jag tidigare gjort som det mest självklara. Tvärtom tydde allt på att jag äntligen träffat den personen på jorden som förstod mig bäst, som kunde ta allt hos mig och tycka om det och som var ärlig i allt. Som gav mig av sitt innersta och tog emot mitt. Som uttryckte med all önskvärd tydlighet att han vill vara med mig för alltid.(Jag har aldrig blivit så uppvaktad någonsin tidigare...) Som mina barn avgudade, som hade en given plats i mitt liv. Han klev in med buller och bång och gjorde sig känslomässigt oumbärlig för mig på alla sätt... Det var det vackraste, bästa. I vår bubbla, innan den yttre påverkan tog sig genom med mörker och förödelse, så var det det bästa. Så mycket gott att det var svårt att tro att det var sant. Jag har aldrig kommit någon så nära så snabbt tidigare.
Vad är det som jag hänger upp mig på, då? Det var ju flera månader sen nu? Chocken, skulle jag tro har med det att göra. Ingen, allra minst jag, kunde tro att det var sant att han inte skulle vara kvar i det här förunderligt ärliga och kärleksfulla. Vi var ju perfekta för varann, det var vad alla sa och det var vad vi kände. Tillsammans var vi oövervinnliga. Trodde vi. Trodde tydligen allra mest jag.
Och mer då? Ja, det faktum att jag än i dag inte vet vad som hände. Visst har jag pratat med honom. Eller någon som låter som och ser ut som han. Men det är inte han. Det här är en mycket pressad person som drar alla murar skyhöga omkring sig i sin desperation. Jag har fått några försök till halvtaskiga förklaringar som jag vet, och han nog vet att jag vet, inte är sanna....Det gör mig så förbannat, förbannat ont att se en så underbar, fantastisk person värdera sig själv så lågt och dra sig undan allt liv.
Särskilt som han egentligen är som livet självt.....
Jag tror inte att det bara är jag som saknar den där personen. Jag tror att livet gör det också, det dynamiska, fria, med glädje och hopp. Jag vet att vi är flera personer som tycker att livet är en mycket bättre plats med honom i det och att vi hoppas att han kommer tillbaka, även om det inte skulle vara som min kärlek.
Men för varje gång det kom ett mess eller telefonen ringde så blev han allt mindre och till slut kunde jag ta mig förbi honom och ut i köket och göra kaffe.
Tänk att det blir så, igår var jag så glad över mina vänner, mitt liv, jag var tacksam och kände mig uppskattad och uppskattade. Jag skrattade massor och hade en underbar eftermiddag och kväll. Jag tror faktiskt att det händer att har roligare än de flesta :)
Men natten, efter att jag kommit hem och lagt mig, bjöd på saknad och längtan. Tänk att en känsla av tomhet kan fylla en så till den milda grad..?
Så vad är det som sker? Jag får frågor från en del som följt mig här länge...om vem han är, vad som hände. Varför var det så tyst i några månader, vad pågick? Vem skyddar jag för vad? Och vad är det som pågår just nu? Jag vet att jag i vanlig ordning skyddat mig. Jag tror att jag kommer längre i livet genom att skydda andra från vad jag känner, men jag har insett att det inte är sant. Jag ska vara sann.....Det är ju det som är mitt mantra nu. "Var sann mot mig"
Jag kan börja med att berätta att han finns nog inte mer. Den personen jag blev kär i, som var kär i mig. Mannen jag planerade framtiden tillsammans med. Han som skrattade med mig och tyckte jag var den vackraste tjejen på planeten, som jag delade mitt liv med och träffade nästan varje dag, helst flera gånger om dagen. Som inte ville vara utan mig. Och det är väl det jag sörjer. Att han inte finns längre som den kärleksfulle, omtänksamma, goda, snälla, härliga person han var för mig då. För det är banne mig sorg jag känner om jag ska var sann och det skulle jag ju försöka vara.
Jag var hos min terapeut i fredags och vi pratade just om sorg. Hon frågade mig vad som var det allra värsta, vad som gör mest ont just nu. Mitt svar var att jag inte kan prata med honom. Och det slog mig att det är ju precis det som varit det värsta när mina kära har dött. Framför allt Jhonny. Som är min största förlust någonsin. Det att jag inte kunde prata med honom. Det gjorde, och gör fortfarande i bland, mig helt sjuk av maktlöshet, frustration och sorg. Och så är det nu med. Med samma overklighetskänsla. För det fanns lika lite den här gången något som varnade mig för att jag med en smäll aldrig mer skulle få prata med honom som jag tidigare gjort som det mest självklara. Tvärtom tydde allt på att jag äntligen träffat den personen på jorden som förstod mig bäst, som kunde ta allt hos mig och tycka om det och som var ärlig i allt. Som gav mig av sitt innersta och tog emot mitt. Som uttryckte med all önskvärd tydlighet att han vill vara med mig för alltid.(Jag har aldrig blivit så uppvaktad någonsin tidigare...) Som mina barn avgudade, som hade en given plats i mitt liv. Han klev in med buller och bång och gjorde sig känslomässigt oumbärlig för mig på alla sätt... Det var det vackraste, bästa. I vår bubbla, innan den yttre påverkan tog sig genom med mörker och förödelse, så var det det bästa. Så mycket gott att det var svårt att tro att det var sant. Jag har aldrig kommit någon så nära så snabbt tidigare.
Vad är det som jag hänger upp mig på, då? Det var ju flera månader sen nu? Chocken, skulle jag tro har med det att göra. Ingen, allra minst jag, kunde tro att det var sant att han inte skulle vara kvar i det här förunderligt ärliga och kärleksfulla. Vi var ju perfekta för varann, det var vad alla sa och det var vad vi kände. Tillsammans var vi oövervinnliga. Trodde vi. Trodde tydligen allra mest jag.
Och mer då? Ja, det faktum att jag än i dag inte vet vad som hände. Visst har jag pratat med honom. Eller någon som låter som och ser ut som han. Men det är inte han. Det här är en mycket pressad person som drar alla murar skyhöga omkring sig i sin desperation. Jag har fått några försök till halvtaskiga förklaringar som jag vet, och han nog vet att jag vet, inte är sanna....Det gör mig så förbannat, förbannat ont att se en så underbar, fantastisk person värdera sig själv så lågt och dra sig undan allt liv.
Särskilt som han egentligen är som livet självt.....
Jag tror inte att det bara är jag som saknar den där personen. Jag tror att livet gör det också, det dynamiska, fria, med glädje och hopp. Jag vet att vi är flera personer som tycker att livet är en mycket bättre plats med honom i det och att vi hoppas att han kommer tillbaka, även om det inte skulle vara som min kärlek.
fredag 23 april 2010
Öppet
Låter fredagen vara fredag. Låter skratten och buset klinga över sorg och det som smärtar. Som en mjuk hand över svidet klappar vänner och galna upptåg.
Saknar någon att kyssa, bara låta tankar vindla i känningar utan att haka upp dem någonstans. Eftersom det sällan ändå blir om man tänkt sig och jag vill ha ut så mycket gott av livet som det bara är möjligt måste jag reglera kranen och göra val. Vara där jag är medvetet.
Nu är jag här helt medveten. Vill le mot livet och hissa upp mig själv högt tills det suger i magen. Ska snart virvla i väg till en helg utan planer och med mig själv i fokus ge mig öppna ögon i present.
Saknar någon att kyssa, bara låta tankar vindla i känningar utan att haka upp dem någonstans. Eftersom det sällan ändå blir om man tänkt sig och jag vill ha ut så mycket gott av livet som det bara är möjligt måste jag reglera kranen och göra val. Vara där jag är medvetet.
Nu är jag här helt medveten. Vill le mot livet och hissa upp mig själv högt tills det suger i magen. Ska snart virvla i väg till en helg utan planer och med mig själv i fokus ge mig öppna ögon i present.
torsdag 22 april 2010
Lappat
En grå och trist dag på det stora hela. Det blaskiga och kalla gör mig lite arg känner jag.
Egentligen är jag inte arg. Fast det var väl ingen som trodde det heller. Känner ändå att jag inte sitter fast, utan att allt som sker, det kan ske parallellt. Skiljer på spekulationer och sanningar med musiken på hög volym i bilen. Ensamtid där med mig med längtan som höjer volymen av sig själv och det blir styrka i orden jag lyssnar på.
Hittade en lapp i går. Från när han hade nyckel hem till mig, en sån där bara vardagslapp, "det finns det å det i frysen och där står det som är ditt och så". Avslutad med "Allt mitt är ditt, särskilt jag". Från då när precis allt annat än att vi skulle vara tillsammans för alltid var helt otänkbart för oss. Puttades hårt i sidled när jag läste den och vinglade till och undrade igen, virvlande genom spekulationer och sanningar som jag sedan ägnat dagen åt att sortera. Sortering som pågick delvis i maktlöshet och den där overklighetskänslan. Att något så starkt bara kan försvinna bort. Inte försvinna som känslor, utan som begrepp. Jag har något mer koll nu och går mer i mitten igen. Och som vanligt drar jag mig tillbaka utan öppet agerande. För jag vill ju inte att allt jag känner ska ställa till besvär, gudbevars. Men jag vill vara sann. Jag vill ta platsen att vara sann. Kan jag göra det på något sätt?
De skrivna orden, så ofta till hjälp att få ur sig. I bland så hämmande. Farligt kan det vara om det landar fel och ont kan de göra när man hittar dem sen.
Egentligen är jag inte arg. Fast det var väl ingen som trodde det heller. Känner ändå att jag inte sitter fast, utan att allt som sker, det kan ske parallellt. Skiljer på spekulationer och sanningar med musiken på hög volym i bilen. Ensamtid där med mig med längtan som höjer volymen av sig själv och det blir styrka i orden jag lyssnar på.
Hittade en lapp i går. Från när han hade nyckel hem till mig, en sån där bara vardagslapp, "det finns det å det i frysen och där står det som är ditt och så". Avslutad med "Allt mitt är ditt, särskilt jag". Från då när precis allt annat än att vi skulle vara tillsammans för alltid var helt otänkbart för oss. Puttades hårt i sidled när jag läste den och vinglade till och undrade igen, virvlande genom spekulationer och sanningar som jag sedan ägnat dagen åt att sortera. Sortering som pågick delvis i maktlöshet och den där overklighetskänslan. Att något så starkt bara kan försvinna bort. Inte försvinna som känslor, utan som begrepp. Jag har något mer koll nu och går mer i mitten igen. Och som vanligt drar jag mig tillbaka utan öppet agerande. För jag vill ju inte att allt jag känner ska ställa till besvär, gudbevars. Men jag vill vara sann. Jag vill ta platsen att vara sann. Kan jag göra det på något sätt?
De skrivna orden, så ofta till hjälp att få ur sig. I bland så hämmande. Farligt kan det vara om det landar fel och ont kan de göra när man hittar dem sen.
onsdag 21 april 2010
Slagen
Det slog mig nyss att jag kommer att vara helt ensam här hemma i helgen.
Stora sonen på vift hos barndomskompis (måste man få kalla dem eftersom de känt varann sen de föddes även om de på sätt och vis fortfarande är barn?) Lilla sonen hos pappa och Inneboende på resa.
Oj.
Bara jag.
Sen tänkte jag att det ska bli skönt att få sova i min egen säng. Och det slog mig... jag är nu den i det här hushållet som sover på en madrass på golvet! Hur blev det så?
En som jag inte känner egentligen skrev till mig idag att han tänkte att jag nog bör skynda mig hem på dagarna för att få mig en plats i den här farten här och jag svarade då att jag minsann har en egen plats. Helt tydligt blev det dock nu att jag inte menade sovplats....utan snarare sittplats. Och jag har inte ens tänkt på det förrän nu!
Måste säga att jag blir lite full i skratt. Och att det inte gör mig det allra minsta.
Och jag sover på madrassen ett par nätter till.
Stora sonen på vift hos barndomskompis (måste man få kalla dem eftersom de känt varann sen de föddes även om de på sätt och vis fortfarande är barn?) Lilla sonen hos pappa och Inneboende på resa.
Oj.
Bara jag.
Sen tänkte jag att det ska bli skönt att få sova i min egen säng. Och det slog mig... jag är nu den i det här hushållet som sover på en madrass på golvet! Hur blev det så?
En som jag inte känner egentligen skrev till mig idag att han tänkte att jag nog bör skynda mig hem på dagarna för att få mig en plats i den här farten här och jag svarade då att jag minsann har en egen plats. Helt tydligt blev det dock nu att jag inte menade sovplats....utan snarare sittplats. Och jag har inte ens tänkt på det förrän nu!
Måste säga att jag blir lite full i skratt. Och att det inte gör mig det allra minsta.
Och jag sover på madrassen ett par nätter till.
Snabbåtack
Åt vilket håll jag än går så har jag dem där just nu. De lite goda tankarna, de som föds av mig och de som finns omkring mig. De fina, nära. Tacksamhet...
En dag då jag fått känna mig både proffsig och bra. Tänka vad jag kan om jag bara ger mig på det. *Impad* Och det hade ändå med tekniska prylar att göra. *Klappar på mig*
Har idag fått ett intressant förslag om att ses och hoppas på ett annat, men det verkar sitta långt inne. Men tillräckligt med uppmärksamhet för att få den gamla välbekanta snurren att gå uppåt.
Hem, snabb, hej lilla sonen. Snabb över till ME,(jag är så himla, himla glad att hon bor här så nära-av många anledningar. Tacksamhet!!) snabb, ett glas vin och gull. Snabb hem, snabb, bloggar och lagar middag samtidigt. Stora sonen försvunnen, både jag och Flickvännen letar. Dansar lite med lilla sonen, messar oxå med nån som tänker skänka bort sig men kanske inte till mig. Jag är hoppfull åt andra och mest åt mina närmaste.
Jag ser något därborta..? Är det vinet i tinningarna som gör det, eller är det lite ljus? Just nu spelar det ingen roll, jag landar lite gott i det och ser vackra saker lite här och där.
Inte alltid är förändringar av ondo. Inte alls. Fast vissa saker vill jag ha precis som de är. Tänk vad bra.
En dag då jag fått känna mig både proffsig och bra. Tänka vad jag kan om jag bara ger mig på det. *Impad* Och det hade ändå med tekniska prylar att göra. *Klappar på mig*
Har idag fått ett intressant förslag om att ses och hoppas på ett annat, men det verkar sitta långt inne. Men tillräckligt med uppmärksamhet för att få den gamla välbekanta snurren att gå uppåt.
Hem, snabb, hej lilla sonen. Snabb över till ME,(jag är så himla, himla glad att hon bor här så nära-av många anledningar. Tacksamhet!!) snabb, ett glas vin och gull. Snabb hem, snabb, bloggar och lagar middag samtidigt. Stora sonen försvunnen, både jag och Flickvännen letar. Dansar lite med lilla sonen, messar oxå med nån som tänker skänka bort sig men kanske inte till mig. Jag är hoppfull åt andra och mest åt mina närmaste.
Jag ser något därborta..? Är det vinet i tinningarna som gör det, eller är det lite ljus? Just nu spelar det ingen roll, jag landar lite gott i det och ser vackra saker lite här och där.
Inte alltid är förändringar av ondo. Inte alls. Fast vissa saker vill jag ha precis som de är. Tänk vad bra.
tisdag 20 april 2010
Mörkt?
heller! Just nu finns en förhoppning om att få testa på ett ombyte i
livet.
måndag 19 april 2010
Antonymt
En måndag. Ganska mycket soldag, egentligen. En stund så både sken solen och regnet föll samtidigt. Jag har varit rädd och modig, arg och glad, snabb och långsam. Man kan väl säga att det varit en dag där mina jag ibland repellerat. En stund var det också så kallt trots att solen sken att jag fick järnsmak i munnen.
Jag har fått lägga några kort på bordet och det har lättat lite tyngd från mig, samtidigt som jag gör det med sorg.
Och dagen har varit på tok för kort. Jag förstår inte alls hur jag ska kunna hålla mitt löfte till mig själv och vara i säng före midnatt. Lilla sonen sover med lite magont. Stora sonen, Flickvännen och Bästa kompisen fyller in och runt i hemmet. Lilla Buddha dras med en infekterad halvsvans. Stora sonen har passat flera tider i dag och det känns så skönt för oss alla. Nu ska Bästa kompisen sova över, han har inte varit här på länge och det var gott att få se honom igen. Även om han är en buse... En buse som kramas.
Jag är inte helt bekväm. Något måste ändras på, kanske bara smått. Jag ska fundera på vad det är. Kanske är det så enkelt att jag bara behöver lite mer luft. Eller ännu mindre tyngd.
Och jag behöver definitivt få ordning på den häringa nya inloggningsvarianten på min banksida! Har nu inte kunnat komma in på mitt konto på flera veckor... Galet, vad dåligt just det här går. Men jag har idag ringt hem och sagt "Hej, min fru (som jag och Inneboende trivs med att kalla varann). Jag måste tyvärr jobba över idag, så jag blir lite sen." Det har jag aldrig gjort förut, sagt just den meningen.
Jag är fortfarande motsatt. Märklig känsla jag har i mig.... Men det är inte en nedåtkänsla alls. Det är bra. Det är lite svårt att blogga med alla som sitter runt bordet och pratar, märker jag nu. Men så här fick det bli!
Jag har fått lägga några kort på bordet och det har lättat lite tyngd från mig, samtidigt som jag gör det med sorg.
Och dagen har varit på tok för kort. Jag förstår inte alls hur jag ska kunna hålla mitt löfte till mig själv och vara i säng före midnatt. Lilla sonen sover med lite magont. Stora sonen, Flickvännen och Bästa kompisen fyller in och runt i hemmet. Lilla Buddha dras med en infekterad halvsvans. Stora sonen har passat flera tider i dag och det känns så skönt för oss alla. Nu ska Bästa kompisen sova över, han har inte varit här på länge och det var gott att få se honom igen. Även om han är en buse... En buse som kramas.
Jag är inte helt bekväm. Något måste ändras på, kanske bara smått. Jag ska fundera på vad det är. Kanske är det så enkelt att jag bara behöver lite mer luft. Eller ännu mindre tyngd.
Och jag behöver definitivt få ordning på den häringa nya inloggningsvarianten på min banksida! Har nu inte kunnat komma in på mitt konto på flera veckor... Galet, vad dåligt just det här går. Men jag har idag ringt hem och sagt "Hej, min fru (som jag och Inneboende trivs med att kalla varann). Jag måste tyvärr jobba över idag, så jag blir lite sen." Det har jag aldrig gjort förut, sagt just den meningen.
Jag är fortfarande motsatt. Märklig känsla jag har i mig.... Men det är inte en nedåtkänsla alls. Det är bra. Det är lite svårt att blogga med alla som sitter runt bordet och pratar, märker jag nu. Men så här fick det bli!
Varmitt
En hemlighet
kan det vara
Den här gången
får det vara så
Ögon möts
glitter och samförstånd
Vi vet
så lika
Jag är klok åt dig
du åt mig
Orden möter och slingrar
i varann
Värme och förståelse mellan
men inte alltid utanför
Men i mitten
bara varmt
kan det vara
Den här gången
får det vara så
Ögon möts
glitter och samförstånd
Vi vet
så lika
Jag är klok åt dig
du åt mig
Orden möter och slingrar
i varann
Värme och förståelse mellan
men inte alltid utanför
Men i mitten
bara varmt
söndag 18 april 2010
Sovson
Delar säng med lilla sonen lite nu, för att det är det enklaste. Har ju ändå en ganska stor säng och vi är en massa folk som bor hos oss. Han snarkar inte längre heller så jag tänkte att det blir bra. Och mysigt.
Men han snurrade som en guttaperka runt, runt i sängen och jag kunde inte somna. Han snusade lite, kom till ro, luktade gott och jag virvlade mot något sömnliknande. Så snurrade han igen. Och igen. Katten var mjuk och varm och delade på våra fötter.
Kunde inte somna. Började bli lite störd och tänkte att om han inte ligger still snart så måste jag göra om min procedur och sen bädda åt mig på golvet. Jag suckade och stönade lite.
Då sträcker lilla sonen ut armen och klappar på mig, så fint.
Sen somnar jag intill honom och vi sover gott hela natten.
Men han snurrade som en guttaperka runt, runt i sängen och jag kunde inte somna. Han snusade lite, kom till ro, luktade gott och jag virvlade mot något sömnliknande. Så snurrade han igen. Och igen. Katten var mjuk och varm och delade på våra fötter.
Kunde inte somna. Började bli lite störd och tänkte att om han inte ligger still snart så måste jag göra om min procedur och sen bädda åt mig på golvet. Jag suckade och stönade lite.
Då sträcker lilla sonen ut armen och klappar på mig, så fint.
Sen somnar jag intill honom och vi sover gott hela natten.
lördag 17 april 2010
I Fredags
Nu har jag testat på ryggskott för första gången i mitt liv. Rekommenderas inte!
(Det här inlägget påbörjades i fredags men publicerades ej då, just pga ryggskottet..)
I dag kändes det lite bättre och jag åkte till min terapeut för en dubbeltimme. För första gången låg jag på golvet under en session hos henne, eftersom mitt ryggonda gjorde det omöjligt för mig att sitta. Det var en bra session och jag fick med mig lite enklare och ljusare därifrån. Lite bekräftat att jag får göra som jag tycker det känns bäst med en viss sak. Skönt.
Jag hade egentligen bestämt en semesterdag i dag, men eftersom jag blev liggande med ryggen i går och vi minst sagt blev påverkade av askmolnet i dag så tog jag en eftermiddag på jobbet i ändå.
Dumt nog, eftersom den goda känslan från sessionen med min terapeut byttes mot vredesmod och sorg och ett jädra splaffs då pga ett mejl jag fick. Jobbwise värdelöshetskänsla. Såg mig själv halka långt ner på näringskedjan av känslorna orden i mejlet framkallade. Nämen, man kanske skulle ta och bli receptionist i stället. Och HA en chef. Och bara babbla med folk dagarna i ända. (Jag HAR varit receptionist och det var ett väldans roligt jobb, slackigt och glatt och härligt! Om än grymt dåligt betalt, särskilt i just den branschen jag var i då)
Jag åkte hem till ME, grät ur mig orättviseilskatårar och tog ett glas vin och skickade i väg ett frieri när ME vände ryggen till. Så går det när man ska passa mig och inte passar sig. Det är ingen fara, det var bara Gud jag friade till. Han är van vid att jag stalkar honom ;) Eller jag hoppas att det inte är någon fara...?
Åt middag hos ME, Inneboende kom över också. Vinglade i självkänslan och tröttheten. Andades inte så djupt och saknade en arm att sova på. Tänkte att jag nog ändå, fast kanske inte, och ömsom trodde på mig och ömsom inte.
När jag kom hem väntade ett brev till mig från min mammas bästa väninna i brevlådan. (Som förövrigt var proppfull eftersom jag i min lavin inte klarat av att ta in posten)
Hon har tagit över en av mammas möbler (jag delade ut mammas ägodelar hej vilt bland hennes goda vänner då min fina mamma gick bort..) och hade hittat, längst bak i möbeln, ett brev från mig till min mamma. I det här brevet fanns en kopia på ett gammalt tidningsurklipp. Från 1996. När jag hade mitt första chefsjobb. Artikeln handlar just om att jag så ung, i en ytterst mansdominerad bransch, var chef. Och om företaget jag var chef på.
Det här brevet kom ju rätt lägligt. Det påminde mig om vad jag har haft för mig under mitt yrkesverksamma liv. De val jag gjort, mitt hårda slit som lett mig till att jag nu då varit VD i tre år. Eller mest om allt jag faktiskt kan och är bra på, mer än titeln jag innehar. Visst har det senaste året med allt som skett inte varit det mest produktiva av mina år. En del tid har gått till mig och stora sonen, om man säger. Men jag har varit tydlig med det, styrelsen har varit inbegripen i rubbet, jag har tagit hjälp och jag har gjort mitt bästa.
Så den skit jag fick ta i dag var.. just skit. Ett uttryck kommet ur en rädsla och en oro som jag inte bidragit till på riktigt.
Senare framkom det också att ett missförstånd legat till grund för det otrevliga mejlet. Så som det så ofta gör.... Missförstånd, ett otyg om du frågar mig!
Jag såg verkligen inte klok ut 1996 förövrigt...
(Det här inlägget påbörjades i fredags men publicerades ej då, just pga ryggskottet..)
I dag kändes det lite bättre och jag åkte till min terapeut för en dubbeltimme. För första gången låg jag på golvet under en session hos henne, eftersom mitt ryggonda gjorde det omöjligt för mig att sitta. Det var en bra session och jag fick med mig lite enklare och ljusare därifrån. Lite bekräftat att jag får göra som jag tycker det känns bäst med en viss sak. Skönt.
Jag hade egentligen bestämt en semesterdag i dag, men eftersom jag blev liggande med ryggen i går och vi minst sagt blev påverkade av askmolnet i dag så tog jag en eftermiddag på jobbet i ändå.
Dumt nog, eftersom den goda känslan från sessionen med min terapeut byttes mot vredesmod och sorg och ett jädra splaffs då pga ett mejl jag fick. Jobbwise värdelöshetskänsla. Såg mig själv halka långt ner på näringskedjan av känslorna orden i mejlet framkallade. Nämen, man kanske skulle ta och bli receptionist i stället. Och HA en chef. Och bara babbla med folk dagarna i ända. (Jag HAR varit receptionist och det var ett väldans roligt jobb, slackigt och glatt och härligt! Om än grymt dåligt betalt, särskilt i just den branschen jag var i då)
Jag åkte hem till ME, grät ur mig orättviseilskatårar och tog ett glas vin och skickade i väg ett frieri när ME vände ryggen till. Så går det när man ska passa mig och inte passar sig. Det är ingen fara, det var bara Gud jag friade till. Han är van vid att jag stalkar honom ;) Eller jag hoppas att det inte är någon fara...?
Åt middag hos ME, Inneboende kom över också. Vinglade i självkänslan och tröttheten. Andades inte så djupt och saknade en arm att sova på. Tänkte att jag nog ändå, fast kanske inte, och ömsom trodde på mig och ömsom inte.
När jag kom hem väntade ett brev till mig från min mammas bästa väninna i brevlådan. (Som förövrigt var proppfull eftersom jag i min lavin inte klarat av att ta in posten)
Hon har tagit över en av mammas möbler (jag delade ut mammas ägodelar hej vilt bland hennes goda vänner då min fina mamma gick bort..) och hade hittat, längst bak i möbeln, ett brev från mig till min mamma. I det här brevet fanns en kopia på ett gammalt tidningsurklipp. Från 1996. När jag hade mitt första chefsjobb. Artikeln handlar just om att jag så ung, i en ytterst mansdominerad bransch, var chef. Och om företaget jag var chef på.
Det här brevet kom ju rätt lägligt. Det påminde mig om vad jag har haft för mig under mitt yrkesverksamma liv. De val jag gjort, mitt hårda slit som lett mig till att jag nu då varit VD i tre år. Eller mest om allt jag faktiskt kan och är bra på, mer än titeln jag innehar. Visst har det senaste året med allt som skett inte varit det mest produktiva av mina år. En del tid har gått till mig och stora sonen, om man säger. Men jag har varit tydlig med det, styrelsen har varit inbegripen i rubbet, jag har tagit hjälp och jag har gjort mitt bästa.
Så den skit jag fick ta i dag var.. just skit. Ett uttryck kommet ur en rädsla och en oro som jag inte bidragit till på riktigt.
Senare framkom det också att ett missförstånd legat till grund för det otrevliga mejlet. Så som det så ofta gör.... Missförstånd, ett otyg om du frågar mig!
Jag såg verkligen inte klok ut 1996 förövrigt...
Som vanligt!
Jag å Flickvännen, (Stora sonens flickvän, kallas nu mera Flickvännen här) stack i väg till djursjukhuset med Buddha i morse. Amputationen infekterad. Eller alltså strax ovanför amputationen dårå. Medicin och sprutor och kostade lite till. Dårå.
Suck.
Sen på kalas för en 10-åring.
Sen fika med Lo på stan.
Sen hämta Flickvännen och råttorna.
Och nu är barnen hemma igen! Fjälltrippen avslutad för denna gång.
Kärleksbubbel i hela mig över att ha dem hemma igen. Och rätt många kramar tillochmed av stora sonen. Hans ögon sa andra saker än hans mun, liksom. Mamma är inte så dum trots allt.
Nu är det som vanligt här igen. Barnen, Flickvännen, Inneboenden, Buddha, Gandhi, Tuffa samt ME med son.
Huset fullt!
Suck.
Sen på kalas för en 10-åring.
Sen fika med Lo på stan.
Sen hämta Flickvännen och råttorna.
Och nu är barnen hemma igen! Fjälltrippen avslutad för denna gång.
Kärleksbubbel i hela mig över att ha dem hemma igen. Och rätt många kramar tillochmed av stora sonen. Hans ögon sa andra saker än hans mun, liksom. Mamma är inte så dum trots allt.
Nu är det som vanligt här igen. Barnen, Flickvännen, Inneboenden, Buddha, Gandhi, Tuffa samt ME med son.
Huset fullt!
tisdag 13 april 2010
Vår känsla
I solskenet på motorcykel genom stan med tacksamhet i sinnet och lite kalla händer. På uteservering i gasset och solglasögon till låns, med en hel hög fantastiskt sällskap. Jag var glad, det var skönt. Vi skrattade och jag följde händer som underströk det som sas och vi delade med oss till varann om vad som händer nu och sen sist och vad vi ska göra då. Drömmar om framtiden, sorg över det som gick så fel, ironi och galghumor som räddar upp och varma händer som kramar mig och mina lite kallare. Berättelser om resor som har gjorts och tankar om de som ännu inte har ägt rum, samtidigt som solen går ner och vi sveper filtar om benen.
Jag är jag här med dem, inget som hotar och alla vet. Meddelanden utifrån når fram och jag möter modighet och ärlighet och tänker tacksamhet igen och från benen och upp strömmar lite säkerhet, eller är det förnekelse? Jag får ta reda på det sen. Ett annat utifrån befäster något jag redan vet och frustrationen över statusen vimlar mina ögon för en stund och finns kvar här också nu. Jag tror mig ta mig ur litegrann, men det riktiga svajar och påminner inuti.
Ingen vill riktigt gå hem, vi vill låtsas sommaren och att inget är bestämt. Jag pendlar litegrann och landar tryggt och älskad. På motorcykel i mörkret hem blir mina händer ännu kallare och jag tänker att jag tänker klarare därute då. I ljusen som kommer och går vet jag att det består och att jag vill vidare med allt det goda och prova på nytt.
Jag är jag här med dem, inget som hotar och alla vet. Meddelanden utifrån når fram och jag möter modighet och ärlighet och tänker tacksamhet igen och från benen och upp strömmar lite säkerhet, eller är det förnekelse? Jag får ta reda på det sen. Ett annat utifrån befäster något jag redan vet och frustrationen över statusen vimlar mina ögon för en stund och finns kvar här också nu. Jag tror mig ta mig ur litegrann, men det riktiga svajar och påminner inuti.
Ingen vill riktigt gå hem, vi vill låtsas sommaren och att inget är bestämt. Jag pendlar litegrann och landar tryggt och älskad. På motorcykel i mörkret hem blir mina händer ännu kallare och jag tänker att jag tänker klarare därute då. I ljusen som kommer och går vet jag att det består och att jag vill vidare med allt det goda och prova på nytt.
måndag 12 april 2010
Familjeliv
Jag sitter och pratar med stora sonens flickvän i köket. Hon utbrister "Jag tycker det är så mysigt att vara här!" Jag blir glad och varm i hjärtat och svarar henne att det är väldigt mysigt att ha henne här.
"Det är roligt här, det händer alltid saker, det kommer folk och hälsar på och ni har roligt och det är varmt och glatt. Ni är en riktig familj!"
Hejsan hoppsan, tjejen... Hur tänkte du nu? Vi är en singelmamma, en inneboende, ett varannanveckasbarn och ett heltidsbarn, en katt och två råttor---En riktig familj..?
Hon har ju en riktig familj. Föräldrarna är inte skilda och de har hund och katt till och med.
Men hon hävdar vidare.
Och jag tror hon har helt rätt när jag tänker efter. Vi är en riktig familj.
Vi är människor i olika åldrar som trivs tillsammans, som har roligt i hop, som hjälps åt med livets alla dimensioner. Som bryr sig genuint om varandra och som lägger sig i om någon av oss har det jobbigt, vi håller koll på varann, vi ställer upp för varann. Vi skrattar i hop, vi gråter i hop, lånar varandras grejer eller bara är tillsammans i samma luft utan att dela just så mycket mer än det. Vi är trygga ihop. Vi har ett hem i hop som vi tar hand om tillsammans och där våra vänner trivs och är välkomna.
Det måste väl ändå vara definitionen på en familj...?
söndag 11 april 2010
Summarum
Summering: Bra helg.
Härligt rolig partyfredag. Härligt skön Svenssonsmeditativ lördag med sköna kommunikationer åt höger och vänster. Bra kommunikationer med värden som för livet framåt och uppåt. Hemmakväll med min inneboende där vi njöt av att inte bry oss om disk och städ och barn, för de är ju inte hemma. Dessutom fick jag en gudomlig present av min inneboende. Doc Martens. Cherry. Med perfekt antal hål. Tack, J!! Jag hoppade jämfota av lycka en lång stund. Dessutom firar ju Doc Martens 50 år i år och det känns schysst att då promenera omkring i ett par dylika.
Söndag i dag med en uppsjö av ingredienser. Bjuden på lyxig brunch på Park, häng i solen i Humlan med fika och givande samtal, även här med riktningen framåt och uppåt. Och även här med ett tack! För hjälpen, för ärligheten, för klarsyntheten.
Fick reda på att mitt ex O, mitt livs största kärlek, blev sambo i fredags (om man känner honom vet man att det är holy fucking shit macaroni!!) och känner en kombokänlsa där jag å ena sidan är glad att han hittade så rätt den här gången, att hans rädslor och hans känsla av oförmåga tycks ha lämnat honom och å andra sidan en stickig känsla där det som känns är det att jag var så fel för honom när han var så rätt för mig. Förutom att jag var så fel för honom, dårå....
Och sist, men inte på något endaste sätt minst har jag varit på en dejt i kväll! En riktig dejt, minsann. En bra, minsann! God middag vid vattnet, gott vin och samtal som inspirerade och utmanade på det bästa av sätt. Jag kände mig okej med mig, och väldigt okej med honom. Det jag oroade mig inför dejten var att han kanske var något för mycket av en besserwisser för min smak, eller något för självgod. Han bevisade mig helt fel. Bra där! Tvärtom hade han en god självinsikt, var en bra lyssnare samt väldigt öppen inför andras (mina) tankegångar. Att han dessutom gullade med mitt ego genom att kalla mig smart och intelligent och efter dejten messade mig om att han hade haft en bra kväll med intressanta diskussioner för en gångs skull gjorde ju inte saken sämre. Om det sen beror på att jag är briljant eller att han haft sjuk otur i sitt dejtande låter jag vara osagt. Han var dessutom fin att se på, tillägger jag gärna.
Nöjd.
Härligt rolig partyfredag. Härligt skön Svenssonsmeditativ lördag med sköna kommunikationer åt höger och vänster. Bra kommunikationer med värden som för livet framåt och uppåt. Hemmakväll med min inneboende där vi njöt av att inte bry oss om disk och städ och barn, för de är ju inte hemma. Dessutom fick jag en gudomlig present av min inneboende. Doc Martens. Cherry. Med perfekt antal hål. Tack, J!! Jag hoppade jämfota av lycka en lång stund. Dessutom firar ju Doc Martens 50 år i år och det känns schysst att då promenera omkring i ett par dylika.
Söndag i dag med en uppsjö av ingredienser. Bjuden på lyxig brunch på Park, häng i solen i Humlan med fika och givande samtal, även här med riktningen framåt och uppåt. Och även här med ett tack! För hjälpen, för ärligheten, för klarsyntheten.
Fick reda på att mitt ex O, mitt livs största kärlek, blev sambo i fredags (om man känner honom vet man att det är holy fucking shit macaroni!!) och känner en kombokänlsa där jag å ena sidan är glad att han hittade så rätt den här gången, att hans rädslor och hans känsla av oförmåga tycks ha lämnat honom och å andra sidan en stickig känsla där det som känns är det att jag var så fel för honom när han var så rätt för mig. Förutom att jag var så fel för honom, dårå....
Och sist, men inte på något endaste sätt minst har jag varit på en dejt i kväll! En riktig dejt, minsann. En bra, minsann! God middag vid vattnet, gott vin och samtal som inspirerade och utmanade på det bästa av sätt. Jag kände mig okej med mig, och väldigt okej med honom. Det jag oroade mig inför dejten var att han kanske var något för mycket av en besserwisser för min smak, eller något för självgod. Han bevisade mig helt fel. Bra där! Tvärtom hade han en god självinsikt, var en bra lyssnare samt väldigt öppen inför andras (mina) tankegångar. Att han dessutom gullade med mitt ego genom att kalla mig smart och intelligent och efter dejten messade mig om att han hade haft en bra kväll med intressanta diskussioner för en gångs skull gjorde ju inte saken sämre. Om det sen beror på att jag är briljant eller att han haft sjuk otur i sitt dejtande låter jag vara osagt. Han var dessutom fin att se på, tillägger jag gärna.
Nöjd.
lördag 10 april 2010
Livsspel
Alla i mitt hushåll spelar dataspel förutom jag. De spelar WOW. Även min inneboende.
Mina barn har tjatat på mig massor för att jag också ska göra det. Särskilt sen J flyttade hit. Hon är ju vuxen och spelar, liksom. Alltså, jag HAR testat dataspel några gånger i mitt. Inte min grej. Jag har testat och förkastat och förlustar mig på annat vis.
Jag föll till föga för stora sonens tjat häromdagen och testade igen. Det tog ungefär 7 minuter och sen var jag svettig och arg. Jag fattar inte grejen! Man blir ju utsatt för sådant man vill hålla sig undan i det verkliga livet! Exempel på det här:
Man försöker få någon att gå åt ett håll där det är bra för den att vara. Men den lyder inte! Den går för långt åt något håll, trasslar in sig i något eller ramlar nerför något stup.
Man vill gå upp någonstans. Medan man letar efter ett sätt att göra det på så kommer någon och skjuter ner en.
Man försöker undvika något som är dåligt för en på alla sätt, men det kommer i kapp en precis när man står i en återvändsgränd med rumpan bar och inte kan ta vägen någonstans.
Man kämpar förgäves för att få ihop tillräckligt med skydd för att klara sin igenom sina strider, men kommer ut sårad på andra sidan ändå. Det var något man hade för lite av, trots allt.
Man försöker gå framåt, men någon osynlig kraft gör att man bara står och stampar på samma ställe utan att komma någonstans. Även vid dessa tillfällen finns det risk för att man blir nerslagen eller skjuten i ryggen.
Man ska snurra ett varv. Men man har inte grepp om hur mycket fart som behövs för att snurra bara ett varv så det blir hela tiden för många.
Så, efter 7 minuter vill jag tillbaka till mitt vanliga liv, slippa svetten och stressen och att bli förbannad på att inget blir som jag vill.
Jag tycker det räcker så bra med att snurra lagom många varv i det vanliga livet, att hitta rätt väg, att ta sig uppåt utan hugg i ryggen, att hjälpa de jag älskar att göra val som är bra för dem, att skydda sig lagom mycket så att man klarar sig genom sina strider.
Verkligen så räcker det.
Jag läser mycket hellre en bra bok eller bloggar eller mest av allt-har mänskliga möten!
Mina barn har tjatat på mig massor för att jag också ska göra det. Särskilt sen J flyttade hit. Hon är ju vuxen och spelar, liksom. Alltså, jag HAR testat dataspel några gånger i mitt. Inte min grej. Jag har testat och förkastat och förlustar mig på annat vis.
Jag föll till föga för stora sonens tjat häromdagen och testade igen. Det tog ungefär 7 minuter och sen var jag svettig och arg. Jag fattar inte grejen! Man blir ju utsatt för sådant man vill hålla sig undan i det verkliga livet! Exempel på det här:
Man försöker få någon att gå åt ett håll där det är bra för den att vara. Men den lyder inte! Den går för långt åt något håll, trasslar in sig i något eller ramlar nerför något stup.
Man vill gå upp någonstans. Medan man letar efter ett sätt att göra det på så kommer någon och skjuter ner en.
Man försöker undvika något som är dåligt för en på alla sätt, men det kommer i kapp en precis när man står i en återvändsgränd med rumpan bar och inte kan ta vägen någonstans.
Man kämpar förgäves för att få ihop tillräckligt med skydd för att klara sin igenom sina strider, men kommer ut sårad på andra sidan ändå. Det var något man hade för lite av, trots allt.
Man försöker gå framåt, men någon osynlig kraft gör att man bara står och stampar på samma ställe utan att komma någonstans. Även vid dessa tillfällen finns det risk för att man blir nerslagen eller skjuten i ryggen.
Man ska snurra ett varv. Men man har inte grepp om hur mycket fart som behövs för att snurra bara ett varv så det blir hela tiden för många.
Så, efter 7 minuter vill jag tillbaka till mitt vanliga liv, slippa svetten och stressen och att bli förbannad på att inget blir som jag vill.
Jag tycker det räcker så bra med att snurra lagom många varv i det vanliga livet, att hitta rätt väg, att ta sig uppåt utan hugg i ryggen, att hjälpa de jag älskar att göra val som är bra för dem, att skydda sig lagom mycket så att man klarar sig genom sina strider.
Verkligen så räcker det.
Jag läser mycket hellre en bra bok eller bloggar eller mest av allt-har mänskliga möten!
Singla slant
I går kväll:
Bubbel. Snygg. Modig. Äldre. Glad. Skratt. Bubbel. Snygga män. Mer skratt. Drinkar. Dans. Fotograferad. Bubbel. Vingligt. Modigare. Fånig. Snyggast. Läskigt. Ännu mer skratt. Klackar. Blickar. Mer dans. Bryta koder. Bra uppmärksamhet. Asgarv. Mindre bra uppmärksamhet. Fingermat. Yngre. Tackar nej. Rostmackor. Fattig. Nöjd. Fågelkvitter.
fredag 9 april 2010
Pappfigur
Jobbat. For hem på lunchen för häng med kidsen som åker i kväll igen. Stora sonen tvekar. Vill inte riktigt åka i väg nu. Tror inte att det kommer att fungera, tror inte han riktigt välkommen. Och dessutom att han ändå kommer att bli hemskickad efter ett par dagar.
Jag tror inte alls att han kommer att bli det. Men det är fullständig, ren skit att han ska behöva känna så. Han blev så här när han skulle till sin pappa i julas oxå (det var senast de sågs). Men då vågade han testa att åka dit när vi lovade att hämta honom direkt om det inte kändes bra. Då blev han kvar en och en halv dag i stället för de bestämda tre. Nu kan jag inte åka och hämta honom.
Nu kan jag bara hoppas på att han bestämmer sig för att vara hemma när pappan kommer för att hämta. Just nu är han på stan utan mobilen. Och sen kan jag verkligen bara hoppas att de får en schysst tillvaro tillsammans under veckan.
Jag kommer att sakna honom sjukt mycket, det är ett som är säkert. Men jag tror på riktigt att det är bra för honom att komma till fjälls och glänsa lite på brädan!
Jag tror inte alls att han kommer att bli det. Men det är fullständig, ren skit att han ska behöva känna så. Han blev så här när han skulle till sin pappa i julas oxå (det var senast de sågs). Men då vågade han testa att åka dit när vi lovade att hämta honom direkt om det inte kändes bra. Då blev han kvar en och en halv dag i stället för de bestämda tre. Nu kan jag inte åka och hämta honom.
Nu kan jag bara hoppas på att han bestämmer sig för att vara hemma när pappan kommer för att hämta. Just nu är han på stan utan mobilen. Och sen kan jag verkligen bara hoppas att de får en schysst tillvaro tillsammans under veckan.
Jag kommer att sakna honom sjukt mycket, det är ett som är säkert. Men jag tror på riktigt att det är bra för honom att komma till fjälls och glänsa lite på brädan!
torsdag 8 april 2010
Hemvänt
Stora sonen och råttorna hemma igen. De har varit på semester från allt i fem dagar.
Och han är lite ljusare. Gladare. Han sa en sak han vill göra, som han ser fram emot.
Just nu fnissar han i badrummet med flickvännen.
Han blev glad, på riktigt så glad att jag fick en spontankram av honom, över att jag städat (förlåt, sanerat) och möblerat om i hans rum. Jag som trodde att han skulle bli arg...??
Passar på att njuta av att han är här och tar plats med sina ljud och rörelser.
I morgon åker han igen.
Och han är lite ljusare. Gladare. Han sa en sak han vill göra, som han ser fram emot.
Just nu fnissar han i badrummet med flickvännen.
Han blev glad, på riktigt så glad att jag fick en spontankram av honom, över att jag städat (förlåt, sanerat) och möblerat om i hans rum. Jag som trodde att han skulle bli arg...??
Passar på att njuta av att han är här och tar plats med sina ljud och rörelser.
I morgon åker han igen.
onsdag 7 april 2010
Kännedom
Att lära känna sig själv bättre, att få reda på saker om sig själv kan verkligen vara till hjälp för att minska pressen. Även om man får reda på saker som kanske inte är så bra. "Man" som i jag då..
Jag vet nu om att min rädsla för separationer och att den smärta jag känner när jag blir lämnad är opropertionerligt stor. I förhållande till vad? Jo, till hur de flesta känner det. Faktiskt. Så kan man ju tycka att man inte kan generalisera bland känslor som sorg och dylikt, men lite kan man nog det. Jag har alltid vetat om att jag "känner för mycket" och att jag "överdriver". Fast det gör jag ju inte. Inte i förhållande till mig. Jag har alltid jämfört mig med hur andra tar saker, hur deras tidsaxlar ser ut, hur de hanterar sina sorger, separationer och att bli lämnade. Jag har aldrig stämt med det. Och alltid försökt ändra på mig, trycka bort, känna mindre, skylla mig själv, skynda vidare.
Nu vet jag att det är så här jag är. Och slutar jämföra mig med andra. Det finns annat jag är grym på, där jag är snabbare än många andra. Jag är en jäkel på att ta beslut och lever efter devisen att det är bättre att ta fel beslut än inget beslut alls. Till exempel....
Jag känner inte längre pressen att jag måste ha kommit si och så långt efter en viss tid. För mig tar det den här tiden. För mig gör det så här ont. Jag skulle kanske kunna hjälpa mig själv mer om jag tog större plats och ställde mer krav, men det gör jag inte. Inte ännu, åtminstone. Kanske kan jag lära mig att göra det om.. eller när... jag hamnar i en sån situation igen? Det vet jag inte ännu. Inte heller agerar jag särskilt mycket utåt, jag blir introvert i min smärta. Säkert även det för att jag är så van vid att jag alltid var för "mycket" som yngre när jag agerade desto mer. Så jag agerar inte, jag ställer inte till det, jag hanterar (eller hanterar inte) mest för mig själv. Men det är okej. Det står helt i proportion till.. mig!
Att slippa pressen och att förstå är en frihet. Frihet gillas. Jag skriver lite här, jag skriver desto mer för bara mig själv, sånt som ingen annan får läsa. Mina närmaste får ta emot mitt ältande och mina tårar, men så mycket mer plats tar jag inte. (Även om jag då tar extremt mycket plats just hos de utvalda närmaste..)
Kanske ska det bli nästa område att känna frihet inom? Eller gör jag redan det? Är det ännu ett område där jag ska sluta jämföra mig med andra och slippa pressen? Och bara vara som jag är? Eller ska jag börja koka kaniner?
Det blev många frågetecken här. Jag kanske får tillfälle att återkomma i ämnet?
Jag vet nu om att min rädsla för separationer och att den smärta jag känner när jag blir lämnad är opropertionerligt stor. I förhållande till vad? Jo, till hur de flesta känner det. Faktiskt. Så kan man ju tycka att man inte kan generalisera bland känslor som sorg och dylikt, men lite kan man nog det. Jag har alltid vetat om att jag "känner för mycket" och att jag "överdriver". Fast det gör jag ju inte. Inte i förhållande till mig. Jag har alltid jämfört mig med hur andra tar saker, hur deras tidsaxlar ser ut, hur de hanterar sina sorger, separationer och att bli lämnade. Jag har aldrig stämt med det. Och alltid försökt ändra på mig, trycka bort, känna mindre, skylla mig själv, skynda vidare.
Nu vet jag att det är så här jag är. Och slutar jämföra mig med andra. Det finns annat jag är grym på, där jag är snabbare än många andra. Jag är en jäkel på att ta beslut och lever efter devisen att det är bättre att ta fel beslut än inget beslut alls. Till exempel....
Jag känner inte längre pressen att jag måste ha kommit si och så långt efter en viss tid. För mig tar det den här tiden. För mig gör det så här ont. Jag skulle kanske kunna hjälpa mig själv mer om jag tog större plats och ställde mer krav, men det gör jag inte. Inte ännu, åtminstone. Kanske kan jag lära mig att göra det om.. eller när... jag hamnar i en sån situation igen? Det vet jag inte ännu. Inte heller agerar jag särskilt mycket utåt, jag blir introvert i min smärta. Säkert även det för att jag är så van vid att jag alltid var för "mycket" som yngre när jag agerade desto mer. Så jag agerar inte, jag ställer inte till det, jag hanterar (eller hanterar inte) mest för mig själv. Men det är okej. Det står helt i proportion till.. mig!
Att slippa pressen och att förstå är en frihet. Frihet gillas. Jag skriver lite här, jag skriver desto mer för bara mig själv, sånt som ingen annan får läsa. Mina närmaste får ta emot mitt ältande och mina tårar, men så mycket mer plats tar jag inte. (Även om jag då tar extremt mycket plats just hos de utvalda närmaste..)
Kanske ska det bli nästa område att känna frihet inom? Eller gör jag redan det? Är det ännu ett område där jag ska sluta jämföra mig med andra och slippa pressen? Och bara vara som jag är? Eller ska jag börja koka kaniner?
Det blev många frågetecken här. Jag kanske får tillfälle att återkomma i ämnet?
tisdag 6 april 2010
Förändrag
Stora saker, små saker. En liten förändring här, en stor förändring där. Riktningar som jag försöker se var de leder där jag inte styr. Andra riktningar försöker jag själv sätta. Komma vidare. Driva mig med min egen nyfikenhet och vilja. Kanske kan jag hoppas på den. Jag vågar inte tro för mycket, fast jag nästan vill.
Det glittrar till ibland och det känns nöjt. Vill behålla det. Inte bara ha korta glitter. Längtar lite och hoppas. Tackar för skratten som håller mig över ytan. Vänder ansiktet mot ljus och värme. Försöker hålla det bortvänt från sorg och saknad. Tittar efter någon möjlighet i bland. Inte med hjärtat eller själen, bara med förnuftet. Försöker koppla i hop det, men inte heller för snabbt. Inte trycka bort, gömma ner. Det som varit så emblematiskt för mig vill jag inte. Inte heller det alltför hårda och snabba när det onda snurrar.
Lugnare. Här och nu. En sak i taget. Med blick framåt.
Det glittrar till ibland och det känns nöjt. Vill behålla det. Inte bara ha korta glitter. Längtar lite och hoppas. Tackar för skratten som håller mig över ytan. Vänder ansiktet mot ljus och värme. Försöker hålla det bortvänt från sorg och saknad. Tittar efter någon möjlighet i bland. Inte med hjärtat eller själen, bara med förnuftet. Försöker koppla i hop det, men inte heller för snabbt. Inte trycka bort, gömma ner. Det som varit så emblematiskt för mig vill jag inte. Inte heller det alltför hårda och snabba när det onda snurrar.
Lugnare. Här och nu. En sak i taget. Med blick framåt.
måndag 5 april 2010
Stulet
"trasig söker trasig att klia sig mot känner igen när det kryper i kroppen springer i cirklar av frustration beter sig irrationellt stänger av och öppnar upp om vartannat bygger murar river ner visar svarta sidor den man tittar på kan inte vara helt hel manisk söker manisk för att skapa energi bara då som det slår gnistor var inte lagom var inte vanlig var precis så galen som jag känner mig var för mycket var för på var för arg var för ledsen stäng inte in och av eller ut"
Har snott mitt inlägg för i dag.
Kunde nämligen inte ha beskrivit det bättre själv.
Och dessutom var jag i åtanke när det skrevs, råkar jag veta.
Har snott mitt inlägg för i dag.
Kunde nämligen inte ha beskrivit det bättre själv.
Och dessutom var jag i åtanke när det skrevs, råkar jag veta.
söndag 4 april 2010
Luftigt
Stora sonen å rådisarna har åkt till Jämtland. Redan tomt och jag är galet trött. Känner mig som efter min mammas begravning, där jag höll i allt. När det var klart var jag heeeelt slut och ville bara sova. Vilket jag inte gjorde. Det har jag inte gjort i dag heller.
Jag har varit på riktigt mormorsfika! Jag har vare sig föräldrar eller far- eller morföräldrar i livet så jag inte bortskämd med sånt här. Jag följde med min inneboende till hennes mormor och morfar. De var så fina! 87 pch 90 år. Kaffekoppar, små riktiga koppar, med kaffe och mjölk i snipa. Hembakat. Verkligen supermysigt att få låna morföräldrar lite sådär. Lyx!
Jag var så trött att jag vinglade in i en vägg när vi kom hem från mormor, så jag la mig platt en stund när jag kom hem och gonade in mig i goda tankar i hela huvudet. Några hittepå och några riktiga. En bra kvart.
Sen hade jag en kompis över på middag och störtskönt snack! Vi har inte setts på 20 IRL. Tänk, vad åren går. Men vi hade definitivt mer gemensamt nu än för 20 år sedan, spännande hur det kan bli. Jag är glad och tacksam över ett så öppet samtal som vi hade. Det är spännande med kloka människor och deras historia. Man lär sig ny saker vid varje samtal och jag suger tacksamt i mig av kunskap och erfarenheter. Och det sitter ju aldrig fel med några rejäla skratt heller, vilket det definitivt blev den här kvällen!
Ett tips. Artificiell melon och lakrits passar extremt dåligt i hop.
Nallat på påskgodiset, dårå. Eller nurå. Medan jag skriver.
Hade påskmiddag i går för mig, inneboende, granne, son med flickvän och sonens assistent E. Vilket härligt gäng det blev och yeeeees vad jag övertygade med vegetarisk påskmiddag! *Nöjd*
Det här verkar bli ett lite ytligt inlägg som jag skyller på Gnarly Head.
Nu ska jag fundera vidare på det här med borden och viljor. Alltså min alldeles egna. Och försöka reda ut lite vad som är bra för mig egentligen och vad jag nog klarar mig utan. Lite så.
Vilket jag också funderade över i dag på min balkong när jag låg där och tittade upp på himlen.
Tack för i dag!
fredag 2 april 2010
Balkhäng
Som en lite parantesdag. Bara skapa lugn. Stora sonen stingslig, men hemma. Good enough. Vi behöver lugn, det har minst sagt varit en turbulent vecka för oss. På söndag åker han till Jämtland med en av mina fina, goda, kloka vänner och hennes familj. Lilla sonen kommer hem på tisdag, för första gången på över ett år blir han "ensambarn" här hemma.
Jag har redan separationsångest... att vara i från stora sonen känns väldigt ovant. Jag är trygg med dem han är med, men vet inte riktigt hur det kommer att bli för mig. Jag vet att det troligen är bra för oss båda att tänja lite på vårt ibland nästan symbiotiska förhållande. Det blir bra. Det blir det.
I dag har jag storstädat. Nu är det rent, banne mig! Och gjort i ordning balkongen, min älskade balkong. Flyttat ut dit igen och ligger där och tittar på solen. Sen på den blå himlen. Sen på den svarta himlen och stadens ljus. Att vara där får mig att minnas hur många gånger jag hämtat styrka i att tillbringa tid där. Lyssna på ljuden och trivas i något som är bara mitt på något vis. Bland mina kuddar och möbler som jag släpat hem från Thailand. Jag har det bra där. Min oas.
Stannar du till ibland
tänker på det mjuka
ångrar att jag inte fick
definiera
tillsammans med dig
Tittar du till då och då
saknar det snabba
tänker att du borde ha
drömt vidare
och satsat hårdare på det
Det gör du kanske inte
Jag vet inte och så får det vara.
Tänker jag på min balkong.
Jag har redan separationsångest... att vara i från stora sonen känns väldigt ovant. Jag är trygg med dem han är med, men vet inte riktigt hur det kommer att bli för mig. Jag vet att det troligen är bra för oss båda att tänja lite på vårt ibland nästan symbiotiska förhållande. Det blir bra. Det blir det.
I dag har jag storstädat. Nu är det rent, banne mig! Och gjort i ordning balkongen, min älskade balkong. Flyttat ut dit igen och ligger där och tittar på solen. Sen på den blå himlen. Sen på den svarta himlen och stadens ljus. Att vara där får mig att minnas hur många gånger jag hämtat styrka i att tillbringa tid där. Lyssna på ljuden och trivas i något som är bara mitt på något vis. Bland mina kuddar och möbler som jag släpat hem från Thailand. Jag har det bra där. Min oas.
Stannar du till ibland
tänker på det mjuka
ångrar att jag inte fick
definiera
tillsammans med dig
Tittar du till då och då
saknar det snabba
tänker att du borde ha
drömt vidare
och satsat hårdare på det
Det gör du kanske inte
Jag vet inte och så får det vara.
Tänker jag på min balkong.
torsdag 1 april 2010
Huvudbrytt
Lilla sonen har varit och klippt av sig det långa håret. Han blev såååå fiiiin! Han har skickat bild. Lilla sonen är hos pappa varannan vecka. Stora sonen har träffat sin pappa 4 ggr på över ett år. De har samma pappa. Lilla sonen vill inte förekomma på bloggen på bild eller med text särskilt mycket. Lilla sonen är bäst i klassen i alla ämnen.Lilla sonen kan hela Stockholms tunnelbanesystem utantill och hanväcker mig varje morgon han är här och han påminner min inneboende om hennes medicin varje morgon. Lilla sonen får så lite tid av min tid att mitt dåliga samvete troligen kommer få mig att åldras ett år i minuten.
I dag var jag med stora sonen på BUP. Och sen har jag haft den i särklass värsta eftermiddagen i mitt liv. Jag kaninte inte gå in på allt här och nu. Men en sak är klar, BUP kan inte ge oss något som ens påminner om hjälp. Hoppas de halkar på ett påskägg och får upp det i röven nån dag i helgen efter vad de lyckades åstadkomma för söndringar i min familj!
Allt var mörkt å eländigt och jag såg inget hopp, inget ljus... Sen börjar det glimma lite i mina kretsar och ideér och tips formateras runt mig och drar mig ur mörkret. Konkret hjälp kommer från en väns vän som jag aldrig ens har träffat. Min terapeut tipsar om en stiftelse jag inte visste fanns, trots att den ligger ett par hundra meter från där jag bor. Nu är jag rörd av människors godhet. Och fascineras äver det faktum att hjälp kommer, inte från systemet, utan från vanliga empatiska, kloka människor. I detta är dessutom en av dem någon jag aldrig ens träffat, men som gjort den resan stora sonen är på väg in i.
Jag böjer mig i ödmjukhet över människans godhet.
Förresten, om någon vill ha ett bra tips om ett ställe att hänga på så kan jag rekommendera mitt huvud när jag tänker tankar för att må bra och/eller skjuta i från mig det som är jobbigt. I mitt huvud innan jag ska sova, te x så byggs det tillexempel de schysstaste våningar du kan tänka dig. Med plats för alla. Tonåringar och kärlekar och vänner. I mitt huvud får jag vara med min kärlek och alla barn är glada och våningen full och vi har både städare och chaufför. Jag driver oxå ett feelgood ställe där man kan yoga, träna, simma och där det finns ett schysst bibliotek. Här finns glada pensionärer som hjälper kids i alla åldrar med sina läxor. Här finns café och bageri. Vegetariskt mat, kravmärkt mat, säsongens grönsaker och frukt, nybakat bröd utan vetemjöl och en massa annat bra.
Så är det i mitt huvud. När jag inte är på semester i huvudet, förstås. För då är jag och surfar på något schysst ställe, helt i symbios med havet.
Så, mitt huvud är ibland det allra bästa stället att vara på.
I dag var jag med stora sonen på BUP. Och sen har jag haft den i särklass värsta eftermiddagen i mitt liv. Jag kaninte inte gå in på allt här och nu. Men en sak är klar, BUP kan inte ge oss något som ens påminner om hjälp. Hoppas de halkar på ett påskägg och får upp det i röven nån dag i helgen efter vad de lyckades åstadkomma för söndringar i min familj!
Allt var mörkt å eländigt och jag såg inget hopp, inget ljus... Sen börjar det glimma lite i mina kretsar och ideér och tips formateras runt mig och drar mig ur mörkret. Konkret hjälp kommer från en väns vän som jag aldrig ens har träffat. Min terapeut tipsar om en stiftelse jag inte visste fanns, trots att den ligger ett par hundra meter från där jag bor. Nu är jag rörd av människors godhet. Och fascineras äver det faktum att hjälp kommer, inte från systemet, utan från vanliga empatiska, kloka människor. I detta är dessutom en av dem någon jag aldrig ens träffat, men som gjort den resan stora sonen är på väg in i.
Jag böjer mig i ödmjukhet över människans godhet.
Förresten, om någon vill ha ett bra tips om ett ställe att hänga på så kan jag rekommendera mitt huvud när jag tänker tankar för att må bra och/eller skjuta i från mig det som är jobbigt. I mitt huvud innan jag ska sova, te x så byggs det tillexempel de schysstaste våningar du kan tänka dig. Med plats för alla. Tonåringar och kärlekar och vänner. I mitt huvud får jag vara med min kärlek och alla barn är glada och våningen full och vi har både städare och chaufför. Jag driver oxå ett feelgood ställe där man kan yoga, träna, simma och där det finns ett schysst bibliotek. Här finns glada pensionärer som hjälper kids i alla åldrar med sina läxor. Här finns café och bageri. Vegetariskt mat, kravmärkt mat, säsongens grönsaker och frukt, nybakat bröd utan vetemjöl och en massa annat bra.
Så är det i mitt huvud. När jag inte är på semester i huvudet, förstås. För då är jag och surfar på något schysst ställe, helt i symbios med havet.
Så, mitt huvud är ibland det allra bästa stället att vara på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)