söndag 8 augusti 2010

Oensamhet

Jag känner mig lite utanför. Lite ansatt. Tänker på att det är
mest gifta människor som lever med sin partner och sina barn, som de
har just med ovan nämnda partner, som säger till mig att typ "ensam
är stark", " man ska inte behöva varandra för att fungera"...

Det är också de, mycket märkligt nog, som är snabba med att säga
att ett äktenskap inte alls behövs. Att det till exempel inte är
något att vara glad över om man har levt med någon som älskat en
tillräckligt för att vilja gifta sig. Jag ville där poängtera att
det kanske inte var så dumt att tänka på även om man skiljt sig.
Men nej, inte väsentligt. Jag som tyckte att det liksom var en god sak
att ha med sig...?

Känner mig lite förvirrad av det här. Och oförstådd. De vet ju
faktiskt inte hur det känns. Även de som befinner sig i samma
situation som jag kan ha svårt att veta hur det känns för just mig
såklart, men den som inte ens kan relatera till egna känslor?

"Du måste älska dig själv först."

Kom igen... Det är väl föga troligt att alla som är gifta och har
en familj älskar sig själva 365 dagar om året?

Ska det vara en tröst? Jag känner det bara som att min dröm om att
ha en hel, stor familj med massa kärlek i, oavsett konstellation ter
sig allt mer som en fåfäng önskedröm.

Av någon anledning blir det på ett eller annat sätt så fel där jag
tror att det ska bli så rätt.

Och de som lever i sina familjer och tror att de inte behöver varann.
Asså, jag vete fan...?

Jag behöver den familj jag har, det är ett som är säkert. Och jag
tror fullt och fast att man kan utvecklas i en relation, att man inte
måste vara ensam för att kunna göra det. "Nu måste du vara ensam
för att hitta dig själv"-snacket... Däremot tror jag att det är
väldigt inpräntat hos många. Jag får ganska ofta reaktionen att jag
är "fel" och måste hantera att jag gillar att vara många, minst
två. Varför? Människan levde ju i flock tidigare, varför skulle det
nödvändigtvis vara ett tecken på svaghet nu? Sedan finns det
människor som verkligen behöver mycket ensamhet. Då är det klokt om
en sådan person inte lever med någon som är som jag. Men är det
kanske istället tecken på svaghet? Man skulle kunna se det så. Att
det är en person som inte klarar att vara i en dynamik och samarbeta
och ge och ta....? Bara en tanke, inget fördömande. Jag menar bara
att jag tror att man kan forma värderingar kring det här lite
godtyckligt om man vill...

Jag anser ändå att jag levt såpass länge, tillbringat såpass
många timmar i terapi att jag vet hyfsat väl vem jag är . Med det
inte sagt att jag på något vis är hel och klar... Inte alls.
Herregud, nej....Men jag vet lite vad som behöver göras och jag tar
hjälp för att göra det. Och jag tror inte jag måste vara ensam för
att lära mig att tycka om mig själv.

Nej, jag tror inte att ensam är stark. Jag tror att man stärks av
gemenskap och utmaningar i mänskliga möten. Jag tror inte att jag är
ensam eller att jag behöver vara det. Och jag tycker att det är helt
okej att behöva en annan person. Inte för att förverkliga sig, eller
för att identifiera sig, men jag tror på riktigt att det finns
större chans till lycka på flera plan om man är tillsammans.

(Jag spretar i tankarna och skriver som det spretar... Vill få ur mig
det här...)

Och jag tror på tvåsamhet och kärlek. Hur omodernt det än låter.
Och jag vill "bli" kär. Drabbad. Inte bara styras av förnuft och
verkligen inte av rädslor. Jag vill känna, på riktigt känna och ta
det därifrån. Inte styra och sen känna om det visar sig att
styrningen blev god efter givna parametrar.

Jodå, det finns naturligtvis lägen med risk för skada åt något
håll och då är det bra med lite styrning. Men att unna sig härlig
kärlek med någon man mår bra tillsammans med tror jag man ska känna
för ...

11 kommentarer:

Nova sa...

Oj, här är jag väldigt splittrad. Jag tror att man är tvungen att lära älska sig själv om man är ensam, man är ju liksom utlämnad till bara sig själv och det är allt bäst att man lär sig gilla läget...
Men den dag du faktiskt gör det, hur släpper du då in någon annan i din lilla egobubbla?

JCMAS sa...

Det finns mycket att fundera på i det här. Och det har nog mycket med att göra hur man är som person. Vi är ju alla olika....

Men visst är det eftersträvansvärt i alla lägen, att man älskar sig själv!

Åsa sa...

Jag tror att man skall vara trygg i sig själv. Vilket är en förbaskat stor skillnad i att älska sig själv 365 dagar om året. Men att ha tilltro till sin egen förmåga och sin egen duglighet innan man söker att få just sin förmåga och duglighet speglad av någon annan.

MEN

Sen håller jag med dig. Ensam är inte stark. Med ett partnerskap, en familj är du starkare. Säkrare. Tryggare. Och så blir det ju en bra spiral av allt det där trygga och bra....

För likt dig tror jag på kärlek även om ajg ingen har. Men jag tror jag numera är så färdig att jag kan få den. Livet ut om jag bara råkar ut för rätt filur. Som just ser mig som jag är, och inte vad jag kunnat vara. Någon som älskar mig och inte tar mig för att sällskap saknas..

Bra inlägg.. Himla massa tankar kommer surrande nu..

JCMAS sa...

Trygg i mig själv är jag inte alltid. men det är en trygghet att jag känner till många av mina svagheter. Jag har nära till känslan av värdelöshet, Men det betyder inte att jag inte tycker att jag duger.. Jag fixar inte att räkna upp allt jag tycker att jag är bra på och som rimligen borde göra mig till en bra livskamrat.. Paradoxalt, alltihop? Kanske, men jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det...

Det finns liksom grader i helvetet.

;)

Och ja, det snurrade ju i min skalle oxå, Åsa....

Anonym sa...

Wow, verkligen wow... mycket bra skrivet och jag håller med i allt. Jag vill inte heller vara själv, jag känner mig halv när jag inte är två. Och mina vänner säger ofta bl a att jag måste älska mig själv först innan.... jadajadajada... Hur ska jag kunna älska mig själv 365 dagar om året när jag inte är komplett, när vissa pusselbitar saknas?
Och ensam... herregud, ensam är inte stark, ensam ÄR ensam.
Och igen, tack för en jättebra text.. Gillade allt.

JCMAS sa...

Ja! Shit. Huvudet på spiken där. Jag är inte heller komplett då jag är ensam. Det finns delar hos mig som inte kan utvecklas och inte bara vara heller om det inte finns en mottagare.

Jag hörde en kvinna på tv igår som sa "jag blev sjuk av ensamheten". Mycket troligt, säger jag.

Vill ändå poängtera igen att det i den här diskussionen inte handlar om att fungera dåligt utan bekräftelse eller måsta ha någon för att vara någon. Det är något annat.

Tack för att du läser och skönt att det finns fler som jag!

Anonym sa...

Sant, handlar inte alls om man måste ha någon för att vara någon. Jag är någon och jag är ganska nöjd med den någon jag är. Det här är också för mig annat.

Trollet sa...

Jag läser, hummar lite, gapar lite, rynkar min panna en aning, småler lite, tänker mycket och kommer fram till att jag tycker om att vara med mej själv och att vara med andra och att jag inte vill att det ena skulle utesluta det andra.

Men jag kände mej hel innan Jämmersnok kom, nu när han är här och åker bort finns det ett hål som inte fanns förut. Men jag vill ha hålet, för det hålet visar att jag släppt in någon i mitt hjärta. Men det finns så många mer som är där i hjärtat. Det finns ju till och med bloggkompisar som jag aldrig träffat som finns där och fyller hjärtat med varm härlig kärlek.

Med dörren öppen tror jag vi hittar den överallt. Kärleken som gör oss mindre ensamma och mindre sårbara. Men kanske måste vi våga vara ensamma och visa oss sårbara innan vi vågar öppna dörren. Innan dess kanske vi inte ens visste att dörren fanns. Det här blev spretigt om nåt.

Allt kan sammanfattas i ett:
Jag gillar dej!

JCMAS sa...

Det får vara spretigt. Det var ändå klokt!

Jag gillar dig med!

Anonym sa...

skitbras helt enkelt. Precis. Ensam är stark låter idiotiskt när de kommer som ett gott råd från en äkta hälft. Helt klart. Kommer att tänka på att många skiljer på manligt och kvinnligt här. "typiskt män att kasta sig in i nåt nytt" och 2 vi kvinnor lär oss minsann vara själva först" jag hade aldrig orkat separationen om inte någon annan fyllt mig. Och jag ville bli drabbad direkt. Inte bara för att bota ensamhet. Utan för att det är så djävla härligt! att tycka om. och höra till. ja...klokt skrivet. Så viktiga tankar <3 Tyrannie

storskrot sa...

Ensam är inte stark, jag hade aldrig aldrig aldrig klarat min separation om jag inte hade haft mina vänner, och jag vill om jag får chansen slänga mig handlöst in i ett nytt förhållande för jag vill bli älskad, och jag vill älska, finns inget bättre!!! Kram påre