Rötter

Intill den här eken har min familj sina rötter. Eller är och har
varit dess knutpunkt, kanske är en bättre benämning. I eken har jag
och mina syskon klättrat och byggt kojor. Sen har våra barn klättrat
och byggt kojor där. Kanske blir det en generation till som gör det.
Jag tror det.

Det är fint att vara här, jag känner mig nära mina föräldrar.
Deras händer har skapat och byggt så mycket här under många år.
Jag tycker om att känna närheten till dem och vara i det. Det gör
saknaden enklare att allt är så fint. Vackra minnen, glada minnen som
sveper om mig och jag känner tacksamhet över det jag fick. Min
barndom, så trygg och kärleksfull.

Mitt favoritminne av min pappa är det när jag , då som nu, aldrig
ville kliva upp ur vattnet utan badade i all oändlighet. Pappa tyckte
att hans lilla dotter skulle få i sig lite mat mellan varven, men hade
svårt att få mig ur vattnet. Så han kom ner till sjön och ut på
bryggan till mig, med gasolkök, stekpanna och en hink med pannkaksmet.
Där satt han sen och stekte pannkakor åt mig.

Bryggan finns inte kvar. Men kärleken i hans handlingar bär jag med
mig för alltid.