Till min ME

Du har vackra händer. Det tänker jag ofta på. Kvinnliga och gestikuleranade och fixande.
Jag ser så många sidor hos dig och allt tillsammans gör dig till den du är och den jag älskar och behöver. (ja, jag behöver henne!) *

I bland är du bara mjuk och kanske lite trött och jag vill göra kaffe åt dig och bre dina mackor för du ser ut att behöva det där du gosar i dina mysbyxor. Det finns en del av dig som bara är busig och som jag skrattar med så att tårarna rinner. Eller sprutar, tills jag kiknar. Det finns ingen jag har skrattat med så mycket som tillsammans med dig det senaste året. Åren, snart.

Men inte alltid skrattar vi. Jag minns för ganska exakt ett år sen, efter det värsta och bästa samtalet med O. När du släpade mig till "En ljummen" och vallade mig mellan mina gråtattacker. Du har fått ta del av många av mina tårar. Men du står ut. Du står ut med det mesta hos mig. Och det du inte står ut med, det tar du ändå.

Men det händer att du inte alls är mjuk. Inte alls busig. Då drar det mörka skuggor över ditt ansikte. Några gånger har det varit för saker jag har gjort. Där vill jag inte vara, men ärligheten mellan oss tar oss närmare varandra, det vet vi nu. Att vi tar i det jobbiga också är värdefullt..
När saker i livet gör dig illa, när du oroar dig-då vill jag finnas för dig.

Sen är du mamma. Händerna far över matlagning och disk och du har barnens teckningar i ordentliga pärmar och du packar matsäckar i fina små lådor och förmanar om rätt saker. Jag älskar dig som mamma också. Du tror i bland att du inte räcker till, men du har fel. Bara de blickar du ger dina barn när vi sitter på stranden och de njuter av sol och sand räcker för att man ska se vilken slags mamma du är. En älskande, kapabel, stark och riktig mamma.

Jag beundrar din kreativitet. Ditt sätt att skriva och dina underbara fotografier. Och din förmåga att, i motsats till mig, ta dig ut på saker på egen hand. Jag hör dig säga att du gjort eller ska göra saker som jag bara kan fantisera om att någonsin kunna göra själv.

Vi har pratat så många timmar, dagar och nätter. Vi pratar ofta om varsin sak. Utifrån skulle nog många av våra samtal te sig väldigt märkliga. Men vi vet. Vi tar in och lyssnar på varandra, turas om att vara egoistiska. Stöttar, puttar och drar. Önskar varandra lycka och finns till för varann.

Mitt liv skulle vara oändligt tomt om du försvann. Du är så viktig för mig att bara tanken på att finnas i det här utan dig gör mig knäsvag. Det enda jag kan tänka mig att förlora lite av dig till är för att du ska få något du väldigt gärna vill ha. Du är mycket av min trygghet, någon som alltid finns där och som på ditt eget vis tar dig an min problematik. Och ditt eget vis fungerar. Jag vill alltid vara med dig. Jag skäms inte inför dig. Känner mig besvärlig ibland, men inte så mycket att jag tror att du ska lämna mig. Det finns utrymme för mig hos dig, att vara jag och att vara sann. Och utrymme att testa mina tankar. Du tycker att jag tänker eller gör fel då och då. Tack och lov får jag veta det och tack och lov hindrar du mig ibland från att begå misstag. Det får du. Du om någon får det, för när jag begår misstag är det ju till dig jag kommer.

Jag är så glad för dig.

* Till er som säger att det är så fult att behöva.