Kraft

Jag har mött upp La Loda utanför porten kl 06.00 både igår och
idag. I strålande morgonsol på vingliga fötter. Vi har tränat både
kropp och själ, i morse avslutade vi med några yogaövningar
sittandes uppe på ett berg med solen i ansiktet.

Jag tror det gjorde min sus idag. Jag har gjort en massa nytta på
jobbet, svängde förbi gymet på vägen hem, tränade mig darrig och
vrålsvettig, åkte hem och fiskade upp Lilla och åkte och badade. Jag
simmade, dök och virvlade i det solglittriga insjövattnet och
försökte lära Lilla att flyta.

Satt på stranden och torkade och tittade på honom när han virvlade
vidare, försvann ner i det mörka och for upp igen med vattnet
sprutande. Han håller andan länge. Han är längre än jag. Han ska
äntligen börja skolan på min sida av stan... Fina Lilla.

Vi handlade mat, röjde undan disk, pratade, åt... Och sen landade vi
till slut i varsin soffa en stund.

Jag har haft en glad dag. En till. Jag oroade mig idag för att det
bara är en up. Men det är i så fall den längsta tänkbara...eller
längre än tänkbart. En rejäl up håller bara i sig några timmar.
Jag är faktiskt glad. Trots att killen mitt hjärta klappar extra för
just nu befinner sig drygt 7000 km härifrån. Han åkte igår och jag
saknar honom redan. Och det lär bli mer av den varan.. Han är borta i
nästan en månad.

Men han tänker på mig. Han hör av sig. Jag är mestadels nyfiken på
vad som kommer att hända när han kommer hem. Ibland orolig. Men mest
är jag glad. De där bruna, glada ögonen som ser så mjukt på mig
är det jag tänker på mest. Och händerna. Och skratten. Och på hur
gott han luktar. Mycket mer tänker jag på det än att det ska gå åt
skogen, även om de tankarna ploppar upp som ömma tonårsfinnar mellan
varven de också.

Mest är jag glad. Just nu. Här. Med hår lockigt av sjövatten.