Prövningar och rensningar.

Om annat som hänt i helgen. I fredags kom O och en gemensam vän för att äntligen hämta pianot. (Det är snart tre år sedan O flyttade ut..). Jättebra, jätteskönt. Jag hade pratat med O ett par gånger i telefon under veckan om tid, mått på pianot.. check. Bra. Vad han inte nämnde var att han tänkte ta med sig sin dotter hit. För det gjorde han. Och vår vän hade med sig sin lilla son. Två bebisar.

Jag visste inte hur jag skulle bete mig, men valde snabbt att köra "solsken och vackert väder", log och var glad. Inuti ett myller och muller av tankar och känslor. Os barn. Inte mitt och Os barn. Någon annans och Os barn.

Pianot skulle bäras och bebisarna behövde få passning. Jag tog mig an vännens son och Lilla sonen skulle ta sig an Os dotter. Det ville hon inte alls. Hon ville vara hos mig.

När jag hade burit omkring på henne i en kvart ungefär så tittade O på mig och la huvudet lite på sned. "Känns det konstigt?" frågade han. Tårarna for upp som projektiler i ögonen på mig och det högg i magen. Jag svarade att det gjorde det och ägnade sedan uppmärksamheten åt barnet jag hade på armen och visade henne en kul grej. Såg inte åt Oss håll. Ville skrika åt honom. Ville vara elak, ville svara "Tack, det känns helt ok. Efter att du lämnat mig när jag trodde och inget hellre ville än att leva med dig resten av livet och föda dina barn så känns det så fint så att bära omkring på beviset på hur FEL jag var och att du nu lever det livet jag ville ha med dig men du valde att göra det med någon annan. Tack, bara fint känns det. " Men jag höll masken, de blev klara, jag återlämnade den lilla tjejen. Och jag var fruktansvärt arg. På att jag inte fick förbereda mig och inte välja. Arg på hans nonchalans.

Stora sonen frågade när de gått.."Mamma, var det jobbigt?" Jag svarade att jo, ja det var det ju. "Jag förstår det" var hans svar. HAN förstod det, men det gjorde inte O. O kunde inte tänka sig att han skulle göra det lite enklare för mig genom att liksom nämna att hans dotter skulle med hem till mig....

Jag var omtumlad ett tag. Men jag föll inte, jag blev inte förlamad. Jag var arg ett tag och sen gick jag ut med mina vänner. Lite vinglig i själen, men jag landade. Jag är själv förvånad över att jag inte ramlade hårdare, att det inte gjorde lika ont som jag hade trott att det skulle göra. Det kändes, men det var också något från förr som berörde. Det här är inte nu.

Jag prövades vidare under lördagen.... Mitt under zombiewalken puttar Nova mig i sidan och väser "Ettan". Jag undrar vaddå? "Ettan. Där. Till vänster" Och jadå, där står Ettan och spanar in i tåget. Jag och Stora stannar till och säger hej. Ettan kramar om Stora och vill krama mig. Jag vänder upp mina "blodiga" armar och typ håller en hand på honom. Inte kramar. Precis när jag såg honom kändes det i magen, han var väldigt snygg där han stod, en känsla från i vintras rörde runt i mig. En känsla som sa att han är fin, en känsla av en saknad, en förvirrad värme. Han pratade glatt på. Jag gjorde det inte. Han sa att han väntat på att vi skulle komma. Om han menade "ni" som i hela tåget eller "ni " som i mig och barnen vet jag inte. Jag frågade inte. Jag såg bara honom, men han pratade om att han var ett vi "Jag såg i tidningen att det skulle vara och vi gick hit för att titta". Jag tittade inte efter vem han var där med. Ville inte veta om det var en kvinna, ville inte veta om det var hans son. För om det var sonen ville jag inte veta varför han inte kom fram och hälsade. Och för om det var sonen... så orkar jag inte träffa honom. Ettan ville prata vidare, jag avbröt. "Vi måste gå ikapp vårat gäng nu, vi kan inte stå här". Han svarade "ok, det var kul att se er. Vi hörs!" Jag ryckte till lite, drog huvudet tillbaka lite som i en "är du knäpp eller-gest" och fick fram något som kunde ha låtit som ungefär. "Ääeeejaeä." Sen vände jag och gick. Arg. "Vi hörs"???? Näej, du. Det gör vi inte. Du kommer inte att höra av dig och vi ska fan inte höras. Vad som helst hade varit bättre. "Ta hand om dig" "Ha en bra kväll" " Hare bra". Vad som helst utom "vi hörs". Inte från mannen som inte haft tid att svara på ett mejl med frågor och tankar på .. vad är det nu.. tre månader? Inte "vi hörs".

Jag var arg på honom en stund, sen inte mer. Han är borttagen ur min telefon sedan länge, han är borta ur mitt liv. Han har verkligen bevisat sig. Vi kommer inte alls att höras.

Så. Nu är det bara Exet kvar då..? Bring it on, jag säger bara det! En stunds förvirring och en stunds ilska för att får saker ur systemet kan jag lätt stå ut med! Här rensas det!

Det hela landar liksom i att jag känner mig helt okej. På riktigt. Jag har haft en bra helg, en skön söndag, jag är på gott humör. O och hans nya familj har inte med mig att göra längre. Det handlar inte om mig. Ettans liv handlar inte om mig. Jag har faktiskt vare sig råd eller tid att ha dem i mitt hjärta längre. Jag behöver den platsen och den tiden till annat.

Till mig, som exempel. Jag behöver den platsen till mig.