Skyddad

Hur mycket kan jag skydda mig och hur mycket kan jag ge utan att det
kostar för mycket? Vad har jag råd med och hur är jag räddast om
mig?

Jag tänker på det mycket. Reder ut begreppen rädsla och längtan och
sorg och slarv. Det är inte längre bara en smetig röra, vissa saker
kan jag plocka ut och se ganska klart. Det händer att jag måste stå
alldeles stilla ganska länge för att det ska klarna, men jag väntar
faktiskt för det mesta. Håller i mig i mina nya strategier, står i
baslägret när jag tar beslut. Allt som oftast.

Nu vill det till att jag inte drunknar i längtan och ögon och händer
och tankar, utan tar hand om mig. Med balans, inte som i flykt eller
att jag stänger in mig. Och inte heller som i skyddar mig till varje
pris och inte släpper in det som är ljus ens.

Jag har bara sovit ett par timmar i natt, av mycket trevliga
anledningar, men vet att det tar mig ett par steg från baslägret.
Vetskapen om det gör mig vaksam. Men jag har varit ute, tittade på
paraden på Pride och rycktes med och dansade och sjöng och Stora
Sonen skämdes inte det minsta och vi åt sushi tillsammans och lät
kläderna torka i solen efter ett häftigt skyfall.

Livet.

Nu ska jag drömma. Lite. Med visiret uppfällt.