ett tryggt sätt. Allt känns inte som en kamp. Det har det gjort i
många år, även det roliga. Inget har varit enkelt. Mycket är
fortfarande svårt, men jag har ett leende i maggropen och en och annan
klapp att dela ut till mig själv mellan varven när det känns tufft.
Lilla sonen börjar ny skola och ser fram emot det. Stora sonen ser
fram emot en ny termin, hans tionde skolår och det sista i
grundskolan. Han smider planer. Han vill. Båda mina barn vill och det
gör jag också!
Äntligen ska jag byta jobb. Jag vet inte ännu vad det nya kommer att
bli, men nu tar jag steget. Efter oktobers slut kommer nog jag nog
inte titulera mig som VD längre. Om jag får som jag vill så blir det
något helt annat.
Kanske är det tid för mig att utvecklas yrkesmässigt nu, få göra
något annorlunda, lägga tid på mig? Jag och mina barn känns alltmer
som en fungerande enhet, jag kan få landa med dem, inte bara släcka
bränder. Jag börjar våga tro på att det här är på riktigt, att
de senaste åren som gått har varit parantesen. Olyckor, död,
sjukdomar, mer död, myndigheter och ännu mer död, och dessa eviga
lämnanden. Oavsett om det varit parantesen eller om det är vad jag
är i nu, så försöker jag vara just här och nu. Och trivs med det.
När jag blickar lite framåt, några veckor eller månader så är det
mot saker jag ser fram emot. Även om jag idag inte vet vad som händer
då är jag tillitsfull och tycker att det känns spännande.
4 kommentarer:
Det är fint tänkt, att det har varit parentesen. Stor kram till dig <3
Spännande! Minst sagt. Och otroligt skönt att se i text: Nyfikenheten! Modet har ju alltid varit där. Men nyfikenheten och bubblande glädje börjar bli fasta inslag och det är tametusan ålrajt!!
Ja ja ja är det jag vill skrika rätt ut i detta inlägg. Framtiden är din. Minns en övning du skulle göra, där du skulle stanna i en känsla och som var tuff att utföra, kanske gjorde den nytta i alla fall?
Regnnatt, ja. Jag hoppas det så innerligt.
Åsa, tack ;). Ja, jag är betydligt mer nyfiken och glad. Det är så!
Ann. Ja. Alla övningar jag har gjort (och jag har gjort dem alla om och om igen) har gjort otrolig nytta. DBT har verkligen varit (och är) grejen för mig.
Jag önskar att så många fler kunde få den hjälpen. För mig har det varit ovärderligt.
Skicka en kommentar