DMDG

Mums. Det är vad jag skriver till ME på chatten när jag landat hemma. MUMS. Skriver jag sen. Om att dansa med fingrarna på Dave Gahans mage....

Har varit på konsert. Depeche Mode. Igen. :)

Jag tillät mig njuta av Daves höftvickningar, extremt sexiga mage, vansinnigt attraherande, ack så androgyna utstrålning... Gubbe? Jag skulle vara hans groupie anytime. Alltså, de där linjerna.. från magen ner i.. Ja, ni hajjar...

Lilla sonen var bortlejd några timmar. Stora sonen skulle komma hem direkt efter repet.

Icke så.

Ringer, ringer, ringer.. i flera timmar. Till slut svarar han "Hej moder!" " Hej lilla barn.. Var är du?" " I Skogås och tittar på råttor" säger han glatt.

"Du har glömt din lillebror..." säger jag. "Du skulle ju hem direkt efter repet."

"Min lillebror..." säger han inte alls lika glatt. "Oj... jag glömde.. bäst jag skyndar mig hem. Han gillar ju inte att vara ensam"

Jo. Nä.

Båda sover sött när jag kommer hem.

Jag tänker på Daves mage. Ska försöka fortsätta med det ett bra tag till.. Det är de skönaste tankar jag haft på väldigt länge.

Helt isolerat från allt annat är jag väldigt glad över att jag kom i väg på det här. Grymt bra platser hade vi också ;)


There'll be times
When my crimes
Will seem almost unforgivable
I give in to sin
Because you have to make this life liveable
But when you think I've had enough
From your sea of love
I'll take more than another riverfull
Yes, and I'll make it all worthwhile
I'll make your heart smile

Strangelove
Strange highs and strange lows
Strangelove
That's how my love goes
Strangelove
Will you give it to me
Will you take the pain
I will give to you
Again and again
And will you return it

There'll be days
When I'll stray
I may appear to be
Constantly out of reach
I give in to sin
Because I like to practice what I preach
I'm not trying to say
I'll have it all my way
I'm always willing to learn
When you've got something to teach
And I'll make it all worthwhile
I'll make your heart smile

Pain will you return it
I'll say it again -- pain
Pain will you return it
I'll say it again -- pain

I give in
Again and again
I give in
Will you give it to me
I give in
I'll say it again
I give in

Liten status

Lite framåt. Lite uppåt. Trots att jag vaknade av att jag grät i morse. Märklig grej. Men jag har tydligen blivit riktigt bra på att gråta i alla fall. Alltid nåt?

Försov mig, hann inte hjälpa vän som jag lovat, kände mig misslyckad för det. Sovaöverkompis magsjuk, stora sonen till rep, lilla lämnas ensam en stund, åker till jobbet.

Ja, jag tuffar ju på även om jag inte alls gör allt som jag borde göra.

Jag undrar om du därborta är nöjd och glad och jag undrar hur jag någonsin ska få ett avslut.

Det var en makalöst vacker måne som hängde på himlen i går. Tog nästan andan ur en... Ur mig i alla fall.

Gemej!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Sådärja. Nu ska jag bara ta reda på vad som är vad....

Tungtåtrist

Tung dag. Gör det jag måste och borde. Eller några av de saker jag måste eller borde, för jag orkar långtifrån allt.. Har ett problem med den där bilden av den jag ska sträva efter att vara. Jag känner ju inte henne. Jag har aldrig varit där.

Jag är nånstans där jag inte vill vara. Jag känner mig tom. Fast full med sorg. Och som att allt bara är en kamp, inget som är riktigt roligt. Bara måsten och borden och kämpandet. Jag vill få landa nånstans där det är mjukt och varmt. Och få vara glad. Så att jag orkar. Jag är en bättre person, en bättre mamma, en bättre allt när jag är i något jag vill vara i. Det är jag inte nu. Det här är inte så som jag vill leva. Men det är här jag hamnar, gång på gång. Visst har jag tagot mig framåt med en massa saker. Visst finns det goda riktningar. Men det var ju inte här jag ville vara. Planen var en helt annan. Svårt att vänja mig vid det.

Inte ens sånt som jag rimligen borde tycka är skitkul är det. Mer att jag borde göra det för att det säkert är bra för mig.

Kul dag.

Blir säkert bättre.

Såklart blir det det.

Soundträck

Ett litet inlägg till i dag. Soundtrack i livet som man inte väljer själv. Halo, va. Kan inte höra en strof utan att det känns som nån häller syra i magen och hjärtat på mig. Och det är ju inte ens en bra låt. Men den valde oss, inte vi den. Och jag fick höra sen att texten passade så bra. Det gjorde den.

Min terapeut tycker jag ska lyssna på den. Och vara i känslan. Alltså, det går inte. Säkert. Om den spelas på radio så kastar jag mig upp från skrivbordet, sladdar runt fram till radion och vräker mig på offknappen så snabbt det bara är möjligt. Min personal har lärt sig vad det betyder... Men som sagt. En enda strof=syra. Det gör ju precis hur ont som helst.

En sån känsla kan man ändå inte vara tvungen att stanna kvar i? Hursom, jag verkligen kan inte.

Så det kan bli. Halo... jättemärkligt...

Mixat

Det finns nog ingen som behandlat mig så väl som du gjorde.
Det finns nog ingen som behandlat mig så illa som du gjort nu.
Så om jag skulle köra dig i en mixer skulle du bli som så många andra bara då?
Fast mer flytande....

Var hos terapeuten i dag. Har tid i morgon också, här jobbas det för fullt.

Minns ni självklar katt? Jag ska ha den bilden att sträva mot. Att jag ska bli mer och mer så.
Och jag ska ha ett snöre från mina känslor till katten liksom.... Och inte bara gå på känsla eller bara på intellekt och inte alls mycket på grupptryck. Göra medvetna val och gå framåt.


Jag har fattat att jag inte gjorde riktigt allt tvärtom, som jag hoppats, den här gången heller. Även om jag kom en bra bit på vägen. Jag har nämligen återigen hållt igen när min intution sagt mig annat. Fast kanske spelar det mindre roll inom just det här.... Jag vet inte. Jag vet ju inte vad som hände!! Och jag kan inte ändra på det som varit. Jag kan bara se framåt ved det gäller det och vara ännu mer medveten om jag riskerar att begå samma misstag igen. Vaken, och inte lägga så mycket energi på att analysera andra människor utan mer mig själv. Det är ju där jag kan åstadkomma förändring.

En tanke eller två ägnades också åt att man kan vara på nivåer där man inte är redo att ta de stora kliven. Att man inte kan fast man kanske på riktigt vill. Inte är där liksom.

Äh, jag tar en gammal Lisa. För det jag skrev här sen vågar jag inte lägga ut idag...

Jag vill inte förklara mig
vill inte stå upp för mina ideal
inte heller försvara mig
vill varken vara svår eller hal
så vad vill jag då
det är enkelt att förstå
jag vill bara sitta här med benen i kors
och varför vill jag det
det är inte svårt att se
för att du sitter bredvid förstås

Jag vill inte beveka dig
att göra någonting du inte vill
men inte heller förneka mig
och påstå att jag inte duger till
så vad vill jag då
det är enkelt att förstå
jag vill bara sitta här med benen i kors
och varför vill jag det
det är inte svårt att se
för att du sitter bredvid förstås

Jag vill inte stressa dig
och jag vill inte pressa dig
men jag vill säga högt och klart
vad jag finner underbart
och du är det skönaste jag vet

Byxmyndig

Frukost på fiket med 15 åringen , hans kompis och ME. GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!!

Framåt eftermiddagen var jag så trött att jag vinglade omkring på jobbet. Det här med 3 h sömn per natt i genomsnitt funkar sådär i längden. När det började snöa massor bestämde jag mig för att göra livet enklare för lilla sonen genom att åka och hämta honom så han slapp åka pendeltåg. Sagt och gjort. Naturligtvis öste jag i mig stora mängder kaffe innan jag åkte för att hålla mig vaken.

Av en massa kaffe blir man kissnödig. Av att sitta i bilköer med en massa kaffe i sig gör en vääääldigt kissnödig. Vi kommer hem, jag kryper nästan av kissnödighet. Det visar sig att stora sonen är hemma, inlåst i badrummet (jag kommer alltså hem ca 2 timmar tidigare än vad jag brukar göra ska tilläggas..). Jag knackar på..

-Vad gör du?
-Ligger i badet!
-Jag måste komma in! Jag håller på att kissa på mig!
-Ok, vänta.
-Du behöver inte kliva ur badet, jag låser upp utifrån (det går att göra enkelt)

Jag låser upp och kliver in. Där står stora sonen och en söt tjej jag aldrig sett förut med handdukar kring midjan.

Lilla sonen ropar "Grattis på födelsedagen!" från hallen varvid jag, stora sonen och den söta tjejen börjar fnissa hysteriskt.

Stora sonen frustar "ja, grattis på födelsedagen på mig!!"

(antar att jag måste, för ordningens skull, tillägga att jag senare gjorde föräldragrejen med utfrågning, lärakännastuffet, sex och ansvar och hela biten oxå...)

Gåva

I morgon fyller stora sonen 15 år.

Han vill inte fira. Säger att han inte orkar. Att han inte vill.

Nu har saknaden kommit i kapp honom också. Han är inte arg längre, han är ledsen.

Jag försöker fylla tomheten åt honom med att en kompis får sova över trots att det är vardag.

Han åker upp och ner på sin humörsskala. I morse var han apatisk. Nu i kväll glad.

I morse försökte jag få honom att vilja fira. Gav en uppsjö med förslag på aktiviteter, tillfällen och människor som kan förgylla hans födelsedag.

Han sa nej till allt. Jag pressade honom och fick till slut reda på vad det enda han önskade sig var.

Men jag kan inte ge honom det.

Jag fortsätter ge honom vad jag kan och jag har bestämt mig för en födelsedagspresent som han åtminstone önskade sig för ett tag sen. Önskade sig mycket då.

Så får det bli.

Nu kommer han hem. Betydligt gladare än i morse.

I morgon blir det födelsedagsfrukost på fiket.

Jag blir i alla fall glad av att ha honom nära!

Och jag minns vad jag gjorde för 15 år sen.

;)

Idava

Det här han hänt/har jag gjort i dag.

Jag har fått berätta för alla de andra tre bröderna att vi förlorat vår äldsta bror. Det var skitjobbigt.

Jag blev väckt i tid men somnade om och försov mig en timme.

Jag hade ett möte inbokat i dag som var det för mig viktigaste på väldigt länge. Privat var det alltså. Privat, nära, viktigt. Jag blev dissad till förmån för en bilförsäljning och jobb. Den dagen min bror har dött till råga på allt. Jag har sannerligen åkt ner på "viktigförmig" listan hos den här personen... Från plats 2 till plats 200?

En person jag känner väl (kände??) har genomgått en metamorfos där mun och anus har bytt plats. Eftersom det här vanligtvis är en person som pratar väldigt mycket tror jag att jag ska skicka honom en påsklämma att sätta i stjärten för risken är annars överhängande att han bajsar på sig dagarna i ända. (i ända.. hi, hi)

Jag blev räddad från mig själv (och mitt brustna hjärta över död bror och dissat viktigt möte och lite annat tjafs som allmän hjärtesorg och så) under lunchen och blev dessutom full på ett glas rödvin. Alltså på lunchen.

Jag halkade på en isfläck och ramlade pladask på min vänstersida. Hela. Gjorde mest ont i handen. Efter tre timmar började det göra ont i hela högra sidan, dock. Det gör det fortfarande.

Har fått ett mycket användbart tips om vad jag ska göra med allt garn som dräller överallt här sen stora sonen slutade sticka. Att posta detta till någon som kan göra sig offerkofta av den.

Jag har fått ett så kärleksfullt erbjudande att jag knappt kan tro att det är sant.

Jag har haft det märkligaste telefonsamtal jag har haft på många år. Inget har gjort mig så ledsen och frustrerad på länge. Och arg! Och ledsen. Och sårad. Allra mest för att jag hade hoppats på några vettiga svar men inte fick ett enda. För inget har nån vett och sans. Inte på riktigt. Chockskadan sitter i.

Jag har varit så arg att jag kastat alla företagets bestick i golvet. Himlans aggresivt, tycker ni inte? Det hjälpte föga. Måste nog vara något som går sönder för att trycket ska lätta. Men eftersom min sovrumsdörr hänger här trasig sen senast jag var så här maktlöst, frustrerat arg så...
Min personal fick åtminstone det höga nöjet att se mig krypa omkring på alla fyra för att samla i hop alla besticken igen.

Jag har återigen påmints om vilka fantastiska vänner jag har och känner enorm tacksamhet över det. Tack alla ni som hört av er i dag! Och ni som hängt med mig!

Stora sonen har börjat underteckna sina sms till mig med "din älskling".....

Det känns som att jag blivit både tvättad, tumlad, struken och manglad.

Och jag har längtat efter hav. Och sol.

Mmmm.... havet... Bilden är från Torö, ett av mina favoritställen på jorden.

En av mina fina bröder.

Min bror dog i natt. Nu, nyss...En av mina fyra. Den äldsta. Dick heter..hette han. En infarkt. Några timmar i respirator. Sen inte mer. Jag fick ett brev av honom häromdagen som jag inte vare sig tackat för eller svarat på. Jag hoppas att han vet.. ändå.. vad han betydde för mig.

Min äldsta storebror. Med en historia som sträcker sig långt innan jag föddes. Som han delat med sig av till mig. Vår pappa dog för snart 20 år sedan och vi hade levt varsitt liv med honom. Dick och jag bodde aldrig tillsammans med pappa. Vi brukade byta historier med varann om pappa. Dick var väldigt, väldigt lik sin..min pappa. Och det var världens bästa pappa!

Dick har gett mig något väldigt värdefullt. Först och främst kärlek. Vi hade inte jättemycket kontakt men den hade var väldigt kärleksfull. Omtänksamt, genuint intresserade var vi nära varann. Lika i mycket. Han har också gett mig en brorsdotter som blivit viktig för mig. Hon var den som ringde mig i natt och berättade. Vi grät tillsammans. Vi finns för varandra, även om vi är långt ifrån varandra geografiskt just nu. Hon är i mina tankar. Fina du, du har förlorat din pappa.

Jag vet hur det känns.

Jag har förlorat en bror. Jag vet inte riktigt hur det känns ännu. Mer än att det gör ont att ha förlorat ännu en kär. Och att saker jag hoppats på nu aldrig kommer att bli av.

Samtidigt är jag glad för det som faktiskt blivit av. Jag har några riktigt, riktigt fina minnen av dig, min bror.

Hjärtefull

Glad över att stora sonen och hans vänner hänger här. Rör sig och låter och tar plats. Fyller ut tomrummet. Det blev ett tomrum när jag blev av med en massa rörelse, ljud och platstagande här. Och de ger kärlek också. Fina, fina ungar!

Är så glad över att se deras vänskap mot varandra. De är så mjuka mot varann i all sin tuffhet. Springer omkring i varandras kläder, säger "puss puss" till varann i telefon. De har en jäkla portion humor och intelligens därunder tuppkammarna och de skitiga munkjackorna. Stora sonen utbrister vid frukostbordet att jag är världens bästa mamma. Inför kompisarna. Han är smart, men det värmer ändå. När de ska gå så tackar de så fint för att de fått sova här och för den goda frukosten. Jag tackar dem för att de varit här. Och jag menar det verkligen.

Mellan dem finns det plats för olikheter. De kompletterar och hjälper varandra. Sonens vänner vet om hans diagnos och hjälper honom mer än någon vuxen i skolan gör. De är väldigt öppna mot varann i allt och jag fylls av tacksamhet över att de finns. Allihopa.

Visst är det busiga och i bland mer än busiga killar vi pratar om här. Vi föräldrar har järnkoll åt alla håll. Telefonerna går varma mellan oss på helgerna.. eller alla dar i veckan egentligen. De har svårt att lura oss. Jag vet alltid vem som får göra vad, vem som gjort vad, vem som har utegångsförbud. De alkotestas titt som tätt. Nya bekantskaper i gänget undersöks av oss föräldrar.

Men de tar det med ro, kidsen. Jag tror någonstans att de uppskattar det i grunden. Även om det i bland blir surt när "alla andra får" argumentet faller pladask för att jag redan pratat med "alla andras" föräldrar och redan vet vad som gäller.

Nu har stora sonen stuckit i väg på sin enhjuling till teatern där han är på rep. Lägenheten är tom utan dem, men glädjen sitter kvar i bröstet på mig.

Gränslöst

Lilla du. Stora du. Jag kikar på dig där du ligger med täcket upp över hakan och dina spikes upp på kudden. Du vill inte gå upp. Ingen dag den här veckan har du velat det. Jag har försökt väcka dig flera gånger. Din frukost, kaffe och bredda mackor står och väntar på dig. Jag väntar på dig. Jag vill vara med dig. Mitt hjärta, min skatt.

Det har varit en lång process med allt kämpande för att ta reda på vad som inte fungerar hos dig som det gör hos de flesta andra. Du har kämpat, jag har kämpat. Vi är så nära varann nu. Men något mer hände på vägen. Processen har gått för långsamt och du har inte fått den hjälp du borde ha fått. Det har ställts orimliga krav på dig, du har inte klarat dem, du har gång på gång fått bli drabbad av känslan att du misslyckas.

Jag har i panik sett dig bli alltmer tom och apatisk. Jag har larmat åt höger och vänster och ropar hela tiden på hjälp. Jag blir arg, jag ber, jag tar nästa möte och nästa möte.

Din psykolog sa i går att nu har du ett papper på att du inte är dum i huvudet. Men det visste redan eller hur? Men kanske kan den här sista rundan med diagnosen på pränt, helt färdigdokumenterad hjälpa dig att få den hjälp du behöver? Livet är ett mycket bättre ställe med dig i det. Du har så otroligt mycket att ge. Din kreativitet, din rörelse, din omtanke, din charm, dina kloka ord, ditt sprudlande liv är fantastiskt. Att få vara med dig varje dag är ett privilegium.

Ja, jag blir arg i bland. Frustrerad, orolig, rädd och sur. Jag är bara människa och vet inte alltid vad jag ska göra. Vad jag vet är att jag är beredd att göra vad som helst för dig för att du ska ha det bra. Om det krävs att jag planterar gräs på mars så lovar jag att jag kommer att försöka.

Dina tester hos din psykolog och din läkare visar att min oro varit befogad och att jag sett rätt. Du är deprimerad. Jag vill göra allt på ditt sätt, men jag måste också hålla i dig. Min balans är avgörande. Jag älskar våra kvällar, när du är lugn, när inte så mycket stör dig. När du vill prata och delar med dig av allt ur ditt liv. Du är min vän. Jag delar med mig även till dig. Jag är din vän. Vi känner varandra så väl. Och när jag ser på dig så ser jag mig själv i bland. En version av mig med starkare färgklickar....

Jag vet att du vill. Jag vet att du kämpar. Det du skrev till mig när jag bad om ursäkt för att jag blivit sur på dig säger så mycket " Mamma, det mesta är mitt fel. Det handlar inte om vad du ska göra utan om vad jag ska göra. Jag vill inte prata nu, jag vill inte att du blir arg. Du ska inte behöva ändra dig. Allt det här är bara för att jag inte orkar. Jag måste anstränga mig 10.000 för varje jävla grej jag ska göra och det tröttar ut mig. Jag tycker att du ska träna i dag så går jag på 37:an och så ses vi hemma och äter sen, kan det bli bra? Puss, jag älskar dig"

Nej, min lilla stora son. Jag måste också ändra på mig. Och de andra vuxna måste också ändra på sig och hjälpa dig. Jag vet att du inte orkar, jag vet att du kämpar med att hålla din hjärna vaken. Att den blir trött av att den inte kan filtrera alls. Du tar in allt, allt hela tiden. Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket energi det tar. Du kan inte ändra dig. Men vi kan hjälpas åt så att ditt liv blir lättare och roligare att leva med din härliga personlighet som tyvärr inte passar i alla system. Vi får göra om systemen lite grann. Jag ska hjälpa dig.

Jag ska försöka väcka dig igen. Jag längtar efter dig. Jag älskar dig

Vinnet

Ärligt. Så här tycker jag inte det borde få vara och det gör mig låg.

Alltså det här;

Att slagen vann över smekningarna.

Att lögnerna vann över ärligheten.

Att hoten vann över omtanken.

Att hårda skrik vann över mjuka viskningar.

Att rädslan vann över kärleken.

Det är skit, rent ut sagt.

Tanketennis

Det får bli två inlägg i dag helt enkelt.

Jag var hos min terapeut i dag. Hon är skitsnygg och skitsmal och ändå gillar jag henne och tycker att hon är asbra. Det ni.

Vi pratade om att acceptera känslor och att vara i dem. Alltså vara kvar i dem i stället för att fly dem. Jag har ju en förmåga att vilja fly. Eller inte tillåta, då. Har tidigare använt mig av olika strategier, som hetsätning och att resa bort. Båda fungerar urdåligt. Den första lyckades jag sluta med efter 1,5 års terapi.. vilket var sisådär tre år sen jag avslutade nu. Inga återfall. Att resa bort gör jag fortfarande, men inte i lika stor utsträckning. Jobbat lite med det.

Jag gjorde mig illa på nyårsafton. Såpass illa att jag blev chockskadad och fortfarande delvis befinner mig i det tillståndet. Att säga att "jag gjorde mig illa" är kanske något missvisande.... Men ont gjorde det i alla fall. Jag är ledsen över det, men tillåter mig inte att vara det någon längre stund. Jag säger till mig själv att "rycka upp mig", att jag får skylla mig själv, att jag borde veta bättre, att jag är fel och så vidare. Och så åker jag på i min berg och dalbana i en jäkla fart där jag är ledsen, glad, arg, besviken, saknande osv osv. Men inte någon gång tillåter jag mig att vara kvar i en känsla särskilt länge.


När jag kom hem testade jag. Att låta mig vara ledsen. Det funkade att vara det. (Inga barn hemma och middag med vännen avbokad) Jag blev bara mer och mer ledsen och till slut grät jag så jag skrek. Och i takt med att gråten eskalerade kändes livet mindre och mindre värdefullt. Till slut blev jag apatisk. Och då accepterade jag den känslan också. Bara låg där och tittade in i väggen.

Men inte så länge. Nu sitter jaghär och skriver igen. Mår som innan tror jag...men det kanske tar ett tag det här. Jag är väldigt varm om kinderna, dock...Jag måste nog jobba vidare med det här tillåtandet och accepterandet. Och följa bergen och dalarna, men i ett långsammare tempo där jag är mer medveten om vad jag gör eller rättare sagt känner.

Men jag undrar om det hjälpte? Jag trodde kanske att livet skulle kännas mer värdefullt om jag grät ut ordentligt. Lite förvirrad av det här.

Tankar som tennisbollar berördes också. Att om jag kastar i väg en boll med en god tanke , en spekulernade god tanke ska tilläggas, som "jo, men han/hon sa ju så det måste betyda det här goda" så kommer det snart en ond tanke tillbaka "nä, självklart menade han/hon förstås det här dåliga".

Kontentan. I mitt spekulerande ska jag inte tillåta mig att bolla i väg för många påhittade tankar om gott jag inte vet något om, för mitt medvetande kommer strax kontra med något ont jag vet minst lika lite om. Ska försöka hålla mig i från tennis av det slaget alltså. Och i stället landa i ett "jag vet inte det här" som är ett BRA "jag vet inte". Inte det här maktlösa, arga, ledsna som jag befinner mig i nu, utan ett avslappnat: "Jag vet inte det här hur mycket jag än spekulerar, jag kan inte kontrollera det hur mycket jag än tänker på det, jag vet helt enkelt inte. Kanske får jag reda på det, kanske inte." Helt mjukt, liksom.

Där skulle jag vilja vara. Det låter underbart skönt.

Sen kom vi överens om att jag ska ha en rörelse framåt och försöka stå med båda fötterna så stadigt det bara går mitt i all rörelse runtomkring mig. Det låter också skönt tycker jag.

Hon säger saker som låter sköna, den häringa psykologen.

Felvänd

Jag har aldrig i mitt liv skrikit orden "lämna mig inte".

Jag har aldrig ens bett... "lämna mig inte, snälla."

Jag har aldrig i mitt liv hotat.. "om du lämnar mig ska jag.."

Jag har på sin höjd frågat någon gång.. "är du säker på att du vill lämna mig?"

Jag har inte ljugit, jag har inte spionerat, jag har inte förföljt, jag har inte krävt.

Inte någon gång har jag gjort de här sakerna.

Jag har inte kokat en endaste liten kanin i hela mitt liv heller.



Vad fan är det för fel på mig?

Microtidsen

Försäkrar att du duger när du vrider dig i rädslan att inte räcka till. Förklarar din betydelse för dig. Vill att du ser det goda du gör för mig, för mitt jag som blommar ut helt i all ärlighet. Ingen gång förut. Det är på riktigt. För en framtid. Ögonen är vidöppna när jag ser dig inifrån och ut. Händerna som känner har aldrig hört några ord och allt är bara rent, nytt och oändligt mjukt. Drömmarna som spinner, spinner framåt. Det där bakom är leran som byggt, men den är inte statisk utan föränderlig. Det gör oss och vi gör framtiden. Vi, alltså.

Jagva

Jag backar. Jag tar avstånd. Jag vänjer mig. Jag försöker dra jordaxeln ur röven.

Det är svårt, gör ont och jag är fortfarande i overklighetskänslan.

Jag sörjer, jag saknar, jag blir arg.

Jag tror på min intution och vet att det finns mörker dit jag inte når.

Jag förstår, jag har inte överseende, men jag fattar fan.

Jag, jag, jag.

Ja, så ensidigt blir det i bland.

För jag har bara min version än så länge.

Tillstånd

Jag fick ett mejl av min terapeut i dag där hon bad mig skriva ner mina olika känslotillstånd tills när vi ses på torsdag.

I morse var jag i en låtsasvärld. Jag lullade på som allt var bra. Hade jättemysig frukost med lilla sonen på hemmafiket (redan kl 6.30 klev vi innaför dörren). Kände mig som för några veckor sen, stängde av allt annat. Låt oss kalla det tillståndet förnekelse.

Sen kom lite verklighet. Träffade stora sonens nya psykolog. Bara hon och jag pratade i två timmar om honom. Jag fylls av en oändlig kärlek trots att det vi pratar om är hans problematik. Hon var bra, lät mig få veta att det inte är någon total omöjlighet att få en assistent till honom i skolan (en MED utbildning på NP!!) Hon lugnade mig också med att just skoltiden är den värsta och svåraste tiden för en männsika med ADHD. Att det blir bättre sen, att just det här systemet passar så dåligt. Låt oss kalla det tillståndet hoppfullt.

Sen jobbade jag. Jättehårt.. Det var skönt att vara tillbaka. Möten, telefonsamtal, 150 mejl att hantera. Jobbfokus, helt enkelt. Låt oss kalla det tillståndet effektivt.

Kl 16.10 spelades ett soundtrack ur mitt liv på radion. Då drabbades jag av följande; Tänk dig att du blir uppsliten ur ett ljuvligt, på alla sätt rätt, rosafluffigt paradis-får grymt med stryk och lämnas i snömodden på en öde fotbollsplan där du inte känner igen dig. Utan plåster eller mobiltelefon.

Undrar vad det tillståndet kallas...?

Be slut

Tar ett beslut. Eller egentligen flera, flera stycken. Sen sätter jag mig och väntar på någon slags räddning, märker jag. Det var väl ändå inte meningen. Men min önskan far tydligen ut i kosmos och en vän tänker bestämt komma hit och laga middag åt mig i kväll. Oavsett mitt skick.

I går slog jag sönder en dörr i maktlöshetssmärta. Dumt, för jag lyckas inte laga den. I dag har jag varit mer arg på riktigt. Blir behandlad som någon som är i vägen och det känns ju sådär. Riktigt orättvist faktiskt. Jag kan inte komma på vad jag har gjort för att förtjäna det och inte de jag har frågat heller som är insatta... Hmm...För jag har som vanligt varit den som inte ställer några krav eller beter mig bitchigt. Fast jag har sagt till mig själv så många gånger att jag måste bli bättre på det! De bitchiga vinner ju så fett i längden. Suck. Tulletrasa jag, va. Tror att kärlek, mjuka värden och ärlighet ska vinna i längden, bah! Men jag gör det om och om igen och får väl nöja mig med att det kanske lönar sig i nästa liv?

Undrar vad jag hade för mig i mitt förra liv, på tal om det? För nåt fuffens måtte det ha varit. Så fort jag har lite balans och lycka på ingång så ba, tjoff. Halk, slint spläffs så satt man där. Med lite tur så satt jag i alla fall. Har ju också hänt att jag legat helt platt när det halkat till sig.

Jag snackade med Buddha förra veckan när jag besökte ett tempel. Han hade lite allt möjligt att säga. Han sa att det skulle bli tufft på några plan men att om jag tog mig igenom det så skulle jag få tur sen. TUR, va? Kan knappt bärga mig! Vad det gäller kärleken så var han väldigt tydlig med att den som fyller mitt hjärta nu är den rätte. Men alltså, det är ju minst sagt lite fnurror på den tråden. Eller på trossen? Hur är det med kommunikationen Thailand-Sverige för Buddha? För den här hjärtfyllnaden (som då enligt Buddha oxå är helt ömsesidig) sipprar lite väl. Hål i hjärtat, kan man väl kalla det?

För er som inte vet det. Man snackar med Buddha, tänder lite rökelse, kör lite ritual, skakar en burk, får en pinne, får en lapp. På lappen står det vad Buddha har att säga dig. Väldigt praktiskt.

Han sa också att jag skulle bli sjuk, men att det inte behövde vara så allvarligt. Hoppas det var den här matförgiftningen jag hade nu så att det klart. Vill inte vara något mer sjuk på ett tag. Det räcker med allt annat, faktiskt.

Jag har åtminstone bestämt mig. Nu vill det bara till att jag klarar att vara sådär att jag håller fast vid det. Och att det är rätt beslut. Men jag brukar ju säga det själv... "Bättre fel beslut än inget beslut" Så.

Jag har lagt alla korten på bordet, serverat mina inälvor, blottat hela mitt jag och delat med mig av hjärta, själ och andlighet. Sådär, varsågod. Jag kan bara hoppas att det så småningom får någon slags omvårdnad. Men även om inte... Så har jag redan gett det och det vore dumt med ånger eller skuld.

Och nu önskar jag lycka till med arbetet, ärligheten, öppenheten, självkänslan, självbilden, relationerna, hälsan, jobbet, bilen, terapin, snösmältningen, skulden, punkterna, vänskapen och vad det nu mer kan tänkas vara.

Ah. Livet. Lycka till med livet.

Krokig deal

Jag äter inte kött. Eller.. jag äter fisk och skaldjur, men inte jättegärna. Särskilt inte nu efter den senaste matförgiftningen. Irrrk...

Men förra veckan åt jag krokodil. Var hamnar de? De lägger ägg å lever i vattnet. Men det är fan inga fiskar. Inga skaldjur heller, det vet jag säkert.

Det var inte så gott i alla fall så jag kommer inte äta det något mer.

Do and dont's

Jag vill skrika men jag är stum. Jag är inte en värdig motståndare alls i dag. Förluster river mig i små bitar och maktlöshetens krafter får mig att ha sönder saker. Jag har tappat kartan och har ingen aning om var jag är på väg nu. Vindar blåser förändring igen och jag vill inte ha den här sortens förändring. Jag måste skydda mig från vinden. Försöker, men inser att den blåser igenom allt. Det finns ingen makt för mig. Jag vill inte ha makt, jag lämnar över den och hoppas att den inte missbrukas.

Du är skadad och jag vill hjälpa men når inte fram. Tror du på det onda som sagts? Har försöken att nå förödelse av det förunderliga lyckats? Nutid och framtid demoleras någonstans bredvid och framför mig. Jag blundar men ljuden tränger igenom. Jag känner blodsmak. Men är det mitt blod? Det vet jag inte. Jag är inte beväpnad.

Inget av mina ord kan kontrollera. Ingen av mina handlingar landar.

Avlämning

Jag vill påminna mig själv om att jag har ett "lämnande" av mig som jag klarat utan att det blev katastrof. Det var ett litet lämnande, men dock ett lämnande.

Jag skrev det här då, men publicerade det inte. Det var den 12:e september 2009. Så det är inte jättelänge sen.

Jag vill också påminna mig om att det för varje lämnande, stort eller litet, lämnas plats åt något annat, nytt i livet. Så även den gången. Och att kärleken som sådan, enkom är en god och bra sak. Det är bara saker runtomkring som kan göra ont eller vara skadliga. Aldrig bara kärleken. Den är något bra.

2009-09-12

Jag lägger ner dig. I en liten ask där jag också lägger de magiska ögonblicken. De som bara var magiska rätt och slätt och de som var fulla av förståelse. Jag stoppar ner attraktionen och spänningen. Strax efter landar viljan att lära känna dig allteftersom tiden gick och lägger sig tätt intill känslan av att ha träffat någon så lik mig. Där jag fann likhet efter likhet och ändå bara kände mer och mer tycka om. Alltså gillade jag mig mer. Men jag fick långt ifrån all den tiden som behövts för att lära känna dig helt.
Jag stoppar ner frågorna om vad som var sant och inte och bryr mig inte om ifall jag blev lurad. För känslan av det ligger här i asken också. Jag lägger ner de blå ögonen som kunde få mig varsomhelst, närsomhelst. Och de vackra sköna fötterna. Någonstans i asken finns också den omtanke jag känt, jag tror den ligger mellan tanken om skratten och nyfikenheten. Jag stoppar också ner dofter av dig. De gillar jag, de ska vara där, de får omsluta allt innehåll.

Jag vet att jag är för trasig och med för mycket bagage för att kunna bära omkring på asken, och att det är vad som gör att jag inte kan göra annat än att lägga ner dig. Hur jag än betedde mig kom inte mitt budskap fram, det fanns nog för mycket mörker i vägen och du fick inte se allt. Inte det enkla och raka. Det fanns för lite trygghet för det. För lite ömsesidighet. Även i tryggheten. För du litade inte på mig heller.

Kanske kan jag öppna asken igen någon dag. Eller inte alls. Utanför asken bär jag med mig känslan av att kunna känna och vilja. Det behåller jag. För alltid. Det är lycka i (eller snarare utanför) en liten ask och en av alla de goda saker som kom ur det här. Jag bär också med mig av den energi du gett och alla komplimanger, även om jag inte vet vilka av dem som är sprungna ur vad. Jag har kvar kärlek. Jag låter det få vara där på en egen plats och allt det andra (mitt liv) får fortsätta parallellt.

Undrar

Får man lägga ut gamla inlägg som man skrev för länge sen och har haft som utkast sen dess?

Om man känner att de liksom inte är farliga på något sätt nu, men var det då? Får man?

Jag är hemma igen. Med magsjuka och en ny sorg i livet. Ska det aldrig ta slut detta?

om intejulen.

Skulle ju berätta om min intejul. Började på det här inlägget, men publicerade det inte. Här är det nu då;

I en bubbla, innanför allt det röriga, blev det en varm och kärleksfull ickejul. Vi tittade lite på Kalle, men åt indiskt. Inga julklappar, men planerade för goda upplevelser tillsammans.

Andrum, lugn, kärlek och närhet präglade min intejul.

Och en massa härliga skratt!

Hålslag.

Nu har det nya året börjat. Jag är inne i en overklighetsbubbla. Jag fattar inte vad som smällde till mig och jag står här full med frågor och rädslor. Igen.

Jag har bloggat väldigt lite den senaste månaden. Det är på förekommen anledning. Om jag är glad i min blogg får jag skit för det. För det finns någon som anser det vara på dennes bekostnad. Och jag har varit jäkligt glad! Om jag är ledsen eller tycker det är jobbigt så är det rätt åt mig. Ja, det är någon som inte vill mig så väl som läser min blogg. Skitjobbigt. Jag skriver ju här för att sortera och validera mina tankar och funderingar. Jag har fått massor av positiv och härlig feedback för mitt bloggande både av människor jag känner och av vissa jag inte känner. Men den här personen läser min blogg och utifrån den sågar mig som psykopat. Tjena. Mittbena. Jag får se hur jag gör sen.

Under den här månaden som bloggandet legat lite lågt har jag också träffat en fantastisk härlig person som kommit att bli enormt viktig för mig. Jag har varit uppslukad såväl känslomässigt som tidsmässigt.... Och jag är så jäkla glad för mina känslor och att jag igen nu får testa mina verktyg. För det får jag, minsann!

Jag är osammanhängande, jag märker det själv. Tårar rinner lite igen, sådär mellan varven, tittar ner lite i det mörka hålet igen. Men jag vinglar bara på kanten, faller inte helt i. Har människor som håller i mig, jag håller i mig själv. Ett och annat verktyg som jag testar fungerar och jag tänker inte bara i svart. Kanske är det rätt och riktigt det som händer nu. Kanske är det steg mot en ljusare framtid. Kanske är det på riktigt. Kanske är jag inte den värdelösa människa som den jag tror jag är när vinglar där på kanten. Eller..?

Jag slår ett slag för att jag inte ska tappa fotfästet, då. Och jag ska stärka mig med lite syskonkärlek ett tag.

Just nu lyssnar jag på Halleluja med Jeff Buckley. Och tittar på min födelsedagspresent (en av dem) som är andlig... Gud, vilka märkliga dagar det här har varit. De första på året.

Men, okej. Jag vacklar framåt och fröjdas. Som den piratdrottning jag vill vara.