Avlämning

Jag vill påminna mig själv om att jag har ett "lämnande" av mig som jag klarat utan att det blev katastrof. Det var ett litet lämnande, men dock ett lämnande.

Jag skrev det här då, men publicerade det inte. Det var den 12:e september 2009. Så det är inte jättelänge sen.

Jag vill också påminna mig om att det för varje lämnande, stort eller litet, lämnas plats åt något annat, nytt i livet. Så även den gången. Och att kärleken som sådan, enkom är en god och bra sak. Det är bara saker runtomkring som kan göra ont eller vara skadliga. Aldrig bara kärleken. Den är något bra.

2009-09-12

Jag lägger ner dig. I en liten ask där jag också lägger de magiska ögonblicken. De som bara var magiska rätt och slätt och de som var fulla av förståelse. Jag stoppar ner attraktionen och spänningen. Strax efter landar viljan att lära känna dig allteftersom tiden gick och lägger sig tätt intill känslan av att ha träffat någon så lik mig. Där jag fann likhet efter likhet och ändå bara kände mer och mer tycka om. Alltså gillade jag mig mer. Men jag fick långt ifrån all den tiden som behövts för att lära känna dig helt.
Jag stoppar ner frågorna om vad som var sant och inte och bryr mig inte om ifall jag blev lurad. För känslan av det ligger här i asken också. Jag lägger ner de blå ögonen som kunde få mig varsomhelst, närsomhelst. Och de vackra sköna fötterna. Någonstans i asken finns också den omtanke jag känt, jag tror den ligger mellan tanken om skratten och nyfikenheten. Jag stoppar också ner dofter av dig. De gillar jag, de ska vara där, de får omsluta allt innehåll.

Jag vet att jag är för trasig och med för mycket bagage för att kunna bära omkring på asken, och att det är vad som gör att jag inte kan göra annat än att lägga ner dig. Hur jag än betedde mig kom inte mitt budskap fram, det fanns nog för mycket mörker i vägen och du fick inte se allt. Inte det enkla och raka. Det fanns för lite trygghet för det. För lite ömsesidighet. Även i tryggheten. För du litade inte på mig heller.

Kanske kan jag öppna asken igen någon dag. Eller inte alls. Utanför asken bär jag med mig känslan av att kunna känna och vilja. Det behåller jag. För alltid. Det är lycka i (eller snarare utanför) en liten ask och en av alla de goda saker som kom ur det här. Jag bär också med mig av den energi du gett och alla komplimanger, även om jag inte vet vilka av dem som är sprungna ur vad. Jag har kvar kärlek. Jag låter det få vara där på en egen plats och allt det andra (mitt liv) får fortsätta parallellt.