Gränslöst

Lilla du. Stora du. Jag kikar på dig där du ligger med täcket upp över hakan och dina spikes upp på kudden. Du vill inte gå upp. Ingen dag den här veckan har du velat det. Jag har försökt väcka dig flera gånger. Din frukost, kaffe och bredda mackor står och väntar på dig. Jag väntar på dig. Jag vill vara med dig. Mitt hjärta, min skatt.

Det har varit en lång process med allt kämpande för att ta reda på vad som inte fungerar hos dig som det gör hos de flesta andra. Du har kämpat, jag har kämpat. Vi är så nära varann nu. Men något mer hände på vägen. Processen har gått för långsamt och du har inte fått den hjälp du borde ha fått. Det har ställts orimliga krav på dig, du har inte klarat dem, du har gång på gång fått bli drabbad av känslan att du misslyckas.

Jag har i panik sett dig bli alltmer tom och apatisk. Jag har larmat åt höger och vänster och ropar hela tiden på hjälp. Jag blir arg, jag ber, jag tar nästa möte och nästa möte.

Din psykolog sa i går att nu har du ett papper på att du inte är dum i huvudet. Men det visste redan eller hur? Men kanske kan den här sista rundan med diagnosen på pränt, helt färdigdokumenterad hjälpa dig att få den hjälp du behöver? Livet är ett mycket bättre ställe med dig i det. Du har så otroligt mycket att ge. Din kreativitet, din rörelse, din omtanke, din charm, dina kloka ord, ditt sprudlande liv är fantastiskt. Att få vara med dig varje dag är ett privilegium.

Ja, jag blir arg i bland. Frustrerad, orolig, rädd och sur. Jag är bara människa och vet inte alltid vad jag ska göra. Vad jag vet är att jag är beredd att göra vad som helst för dig för att du ska ha det bra. Om det krävs att jag planterar gräs på mars så lovar jag att jag kommer att försöka.

Dina tester hos din psykolog och din läkare visar att min oro varit befogad och att jag sett rätt. Du är deprimerad. Jag vill göra allt på ditt sätt, men jag måste också hålla i dig. Min balans är avgörande. Jag älskar våra kvällar, när du är lugn, när inte så mycket stör dig. När du vill prata och delar med dig av allt ur ditt liv. Du är min vän. Jag delar med mig även till dig. Jag är din vän. Vi känner varandra så väl. Och när jag ser på dig så ser jag mig själv i bland. En version av mig med starkare färgklickar....

Jag vet att du vill. Jag vet att du kämpar. Det du skrev till mig när jag bad om ursäkt för att jag blivit sur på dig säger så mycket " Mamma, det mesta är mitt fel. Det handlar inte om vad du ska göra utan om vad jag ska göra. Jag vill inte prata nu, jag vill inte att du blir arg. Du ska inte behöva ändra dig. Allt det här är bara för att jag inte orkar. Jag måste anstränga mig 10.000 för varje jävla grej jag ska göra och det tröttar ut mig. Jag tycker att du ska träna i dag så går jag på 37:an och så ses vi hemma och äter sen, kan det bli bra? Puss, jag älskar dig"

Nej, min lilla stora son. Jag måste också ändra på mig. Och de andra vuxna måste också ändra på sig och hjälpa dig. Jag vet att du inte orkar, jag vet att du kämpar med att hålla din hjärna vaken. Att den blir trött av att den inte kan filtrera alls. Du tar in allt, allt hela tiden. Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket energi det tar. Du kan inte ändra dig. Men vi kan hjälpas åt så att ditt liv blir lättare och roligare att leva med din härliga personlighet som tyvärr inte passar i alla system. Vi får göra om systemen lite grann. Jag ska hjälpa dig.

Jag ska försöka väcka dig igen. Jag längtar efter dig. Jag älskar dig