Jag backar. Jag tar avstånd. Jag vänjer mig. Jag försöker dra jordaxeln ur röven.
Det är svårt, gör ont och jag är fortfarande i overklighetskänslan.
Jag sörjer, jag saknar, jag blir arg.
Jag tror på min intution och vet att det finns mörker dit jag inte når.
Jag förstår, jag har inte överseende, men jag fattar fan.
Jag, jag, jag.
Ja, så ensidigt blir det i bland.
För jag har bara min version än så länge.
2 kommentarer:
Det är inte bara DU. Det finns andra i det här. Andra sidor. Förklaringar. Och stöd. /ME
Men det är bara min version jag får, därför blir jag så självcentrerad. Kräks lite på mig själv. Men menar inte att jag är ensam....
Skicka en kommentar