Tanketennis

Det får bli två inlägg i dag helt enkelt.

Jag var hos min terapeut i dag. Hon är skitsnygg och skitsmal och ändå gillar jag henne och tycker att hon är asbra. Det ni.

Vi pratade om att acceptera känslor och att vara i dem. Alltså vara kvar i dem i stället för att fly dem. Jag har ju en förmåga att vilja fly. Eller inte tillåta, då. Har tidigare använt mig av olika strategier, som hetsätning och att resa bort. Båda fungerar urdåligt. Den första lyckades jag sluta med efter 1,5 års terapi.. vilket var sisådär tre år sen jag avslutade nu. Inga återfall. Att resa bort gör jag fortfarande, men inte i lika stor utsträckning. Jobbat lite med det.

Jag gjorde mig illa på nyårsafton. Såpass illa att jag blev chockskadad och fortfarande delvis befinner mig i det tillståndet. Att säga att "jag gjorde mig illa" är kanske något missvisande.... Men ont gjorde det i alla fall. Jag är ledsen över det, men tillåter mig inte att vara det någon längre stund. Jag säger till mig själv att "rycka upp mig", att jag får skylla mig själv, att jag borde veta bättre, att jag är fel och så vidare. Och så åker jag på i min berg och dalbana i en jäkla fart där jag är ledsen, glad, arg, besviken, saknande osv osv. Men inte någon gång tillåter jag mig att vara kvar i en känsla särskilt länge.


När jag kom hem testade jag. Att låta mig vara ledsen. Det funkade att vara det. (Inga barn hemma och middag med vännen avbokad) Jag blev bara mer och mer ledsen och till slut grät jag så jag skrek. Och i takt med att gråten eskalerade kändes livet mindre och mindre värdefullt. Till slut blev jag apatisk. Och då accepterade jag den känslan också. Bara låg där och tittade in i väggen.

Men inte så länge. Nu sitter jaghär och skriver igen. Mår som innan tror jag...men det kanske tar ett tag det här. Jag är väldigt varm om kinderna, dock...Jag måste nog jobba vidare med det här tillåtandet och accepterandet. Och följa bergen och dalarna, men i ett långsammare tempo där jag är mer medveten om vad jag gör eller rättare sagt känner.

Men jag undrar om det hjälpte? Jag trodde kanske att livet skulle kännas mer värdefullt om jag grät ut ordentligt. Lite förvirrad av det här.

Tankar som tennisbollar berördes också. Att om jag kastar i väg en boll med en god tanke , en spekulernade god tanke ska tilläggas, som "jo, men han/hon sa ju så det måste betyda det här goda" så kommer det snart en ond tanke tillbaka "nä, självklart menade han/hon förstås det här dåliga".

Kontentan. I mitt spekulerande ska jag inte tillåta mig att bolla i väg för många påhittade tankar om gott jag inte vet något om, för mitt medvetande kommer strax kontra med något ont jag vet minst lika lite om. Ska försöka hålla mig i från tennis av det slaget alltså. Och i stället landa i ett "jag vet inte det här" som är ett BRA "jag vet inte". Inte det här maktlösa, arga, ledsna som jag befinner mig i nu, utan ett avslappnat: "Jag vet inte det här hur mycket jag än spekulerar, jag kan inte kontrollera det hur mycket jag än tänker på det, jag vet helt enkelt inte. Kanske får jag reda på det, kanske inte." Helt mjukt, liksom.

Där skulle jag vilja vara. Det låter underbart skönt.

Sen kom vi överens om att jag ska ha en rörelse framåt och försöka stå med båda fötterna så stadigt det bara går mitt i all rörelse runtomkring mig. Det låter också skönt tycker jag.

Hon säger saker som låter sköna, den häringa psykologen.