Trassel

Gråtit några gånger idag. En gång för att jag pratade om vad jag har jobbigt med, det där allra mörkaste. Jag trasslar i början av något nytt där jag hoppas få nya och bättre verktyg och måste gå igenom allt igen, liksom.

Nästa gång var det för att stora sonen trasslar till det. För mig, för assistenten och allra mest för sig själv.... I dag var det en dålig, dålig dag där han var extremt svår att nå och mitt eget mörker kändes som en fis i rymden jämfört med hans. Han förändras varje dag och det är inte till det bättre. Det blir alltmer trassligt. BUP odlar mossa på sina rutiner, så långsamma är de. Chefen som jag pratat med sinkar det alltmer..

Jag gav mig ut på egen jakt igen och upprättade nya kontakter och hittade nya vägar att testa för att komma någon vart. För mig känns varje dag dyrbar, något måste göras. På BUP tycker man att mejl är för nymodigt och håller sig gärna till snigelposten och tycker att två veckor är väldigt kort tid. För oss är det eoner av tid. Jag har hittat ett proffs i dag som håller med mig. Jag har fått flera användbara tips på vägar och konkreta förslag på som kan göras nu. Som i NU. För den här personen håller med mig om att det brådskar.

Tänk att sonen fick sin remiss i januari och har fortfarande inte fått hjälp trots mina påtryckningar varje vecka, min önskan om att få använda vårdgarantin (vilket enehetschefen på BUP förvägrade mig), samt att jag själv gjort handlingsplanen för sonen. De kunde de ju inte göra på BUP eftersom de inte träffat sonen....

Tredje gången jag snörvlade och snorade var efter att jag ryckt ut som samhällstant och fått polisen att plocka in två tonåringar (inte nån av mina ...) som jag hittade drogandes. Jag blev så illa berörd och rädd att jag skakade. Det är sån skit det där! Och det vara bara jag som reagerade, trots att det var flera andra som såg vad som pågick. Det skrämde mig och orsakade extra snor och tårar i sig.

Här gjorde nog dagens känslomässiga påfrestningar sitt för att bidra till ledsamheten. Jag var trött. Jag är trött.

Den sista gråtstunden blev med stora sonen i soffan som bad om ursäkt för i dag, klappade på mig och räknade upp vilka som var viktiga för honom i livet och sa att han älskar mig. Vi har satt upp några bilder på kylen från när sönerna var små. Stora sonen var ett bustroll redan då. Världens finaste bustroll. (han kommer att bli sur på att jag lägger upp bilden.. "Meh.. maaammaaa, kom igen..!")

Nu är jag gråten och sliten men har betydligt mer hopp än vid lunchtid idag. Jag vet en sak i alla fall och det är att jag inte kommer att ge upp. Jag kommer att fortsätta. Och fortsätta.

Och ingen mer gråt idag, dårå.