Vår känsla

I solskenet på motorcykel genom stan med tacksamhet i sinnet och lite kalla händer. På uteservering i gasset och solglasögon till låns, med en hel hög fantastiskt sällskap. Jag var glad, det var skönt. Vi skrattade och jag följde händer som underströk det som sas och vi delade med oss till varann om vad som händer nu och sen sist och vad vi ska göra då. Drömmar om framtiden, sorg över det som gick så fel, ironi och galghumor som räddar upp och varma händer som kramar mig och mina lite kallare. Berättelser om resor som har gjorts och tankar om de som ännu inte har ägt rum, samtidigt som solen går ner och vi sveper filtar om benen.

Jag är jag här med dem, inget som hotar och alla vet. Meddelanden utifrån når fram och jag möter modighet och ärlighet och tänker tacksamhet igen och från benen och upp strömmar lite säkerhet, eller är det förnekelse? Jag får ta reda på det sen. Ett annat utifrån befäster något jag redan vet och frustrationen över statusen vimlar mina ögon för en stund och finns kvar här också nu. Jag tror mig ta mig ur litegrann, men det riktiga svajar och påminner inuti.

Ingen vill riktigt gå hem, vi vill låtsas sommaren och att inget är bestämt. Jag pendlar litegrann och landar tryggt och älskad. På motorcykel i mörkret hem blir mina händer ännu kallare och jag tänker att jag tänker klarare därute då. I ljusen som kommer och går vet jag att det består och att jag vill vidare med allt det goda och prova på nytt.